Vad händer med ungdomar som helt skippar skolan i det långa loppet?

För några veckor sedan läste jag en artikel om en kvinna som var lärare, men hennes son hade inte varit i skolan alls under hela högstadiet, och nu var han i samma ålder som de som ska börja gymnasiet. Det fick mig att undra vad som händer med en sådan person i framtiden. Själv så fick jag 4-5 F i tredje året av gymnasiet, så jag fick läsa upp det på Komvux när jag var 20, vilket tog ett halvår. Nu har jag sedan länge examen från universitet och ett bra jobb, och det var inte speciellt farligt att gå på Komvux ett halvår. Tvärtom så märkte jag hur mycket lättare och bättre det var att lära sig i sällskap med andra som faktiskt ville vara där och lära sig.

Hur som helst så undrar jag vad som händer med de som brukar kallas "hemmasittare". Alltså ungdomar som helt skippar skolan extremt länge. Å ena sidan så antar jag att de aldrig kommer få jobb, och andra sidan så inser jag hur inrutat och onödigt skolan är. Har en person aldrig satt sin fot på en skola efter vederbörande är 12 år gammal så tror jag inte de missat jättemycket då de flesta inte lär sig speciellt mycket i skolan.

Är det svårt för dem att få papper/intyg som behövs för ett jobb? Behöver de ens läsa igen grundskolan, eller räcker det att hoppa in direkt på gymnasiekurser?

Jag är för det första inte rasist och för det andra så har invandrare gjort tillräckligt mycket mot mig för att jag definitivt har befogenheter att skylla saker på dem såsom PTSD vilket man utvecklar av svårare traumatisering.

Det är invandrares fel när de gett sig på mig, att de dessutom åkt räkmacka med att få arslena torkade och offerkoftor virkade samtidigt som man stulit pengar från oss utsatta för att satsa på dem istället för oss.

Det är väldigt sent för er invandrare och antirasister att vakna upp och inse att vad invandrare gör, är inte andras misslyckanden utan deras egna. Och det år definitivt mina föräldrar och släktingar som har orsaker i alla mona andra svårighet, de är skyldiga till dem, inte jag.

Sedan är det samhällets skyldighet, skolans och definitivt vårdens, att ge mig boende, försörjning, utbildning och vård. Det står inskrivet i lag och nekas jag sådant så är det inte mina egna "misslyckanden" utan svår diskriminering, socioekonomisk utsatthet men framförallt TÄNSTEFEL

Du, ingen bryr sig längre om den där retoriken som funkade 1991, 2003 eller 2011.

Men fortsätt du så får du se hur långt många fler som röstar på vad som helst men inte den röda sidan. Du förstår, man kan inte kohandla med jämlikhet.

Hela Sverige hatar människor som dig. Ställ dig istället frågan varför. Som omväxling , vad hos dig har skapat den här polariseringen och hatet som får människor att sluta bry sig om när oskyldiga utvisas? Vad är sin skuld, ditt misslyckande och vad har du för ansvar? Vad hos dig har orsakat att man utvisar, barn och unga vuxna? Vad har du ställt till med? Känns det nytt och fräscht? Självrannsakan. För det kommer aldrig blir som förr i debatten igen. Aldrig.

Situation->handling-> konsekvens

dom blir arbetslösa, misslyckade, missanpassade, ensamma, alkoholiserade och dör i förtid

För någon som inte är rasist så låter du väldigt mycket som en rasist...men kör på! Du är på rätt forum så du kommer få medhåll. Jag skulle dock rekommendera psykolog.

Det är väl främst ungar med adhd, autism och andra handikapp som inte orkar med skolan, det kan de komma ifatt senare i livet!

Är själv föredetta hemmasittare och anser givetvis att inga barn ska tvingas utsättas för mobbning i skolan (det bör även kunna inkluderas i lagen mot psykiskt våld nu) men det är min åsikt att föräldrar som låter sina barn sitta hemma borde åtalas i långt större utsträckning än vad som sker.

Det är mycket positivt för barn att ha ett socialt sammanhang och lära sig fungera på gruppnivå och både att stå upp för dem själva liksom att anpassas efter en grupp.

Jag led av först mobbning och sedan en mycket svår ångest som barn. Ångesten blev långt värre av att inte gå till skolan.

Jag förstår att barn far illa o skolan, jag var själv ett utsatt barn och som kinkigare ön andra hade jag behövt få lära mig tidigt att slå tillbaka när jag blev utsatt. Eller att få handledning i att säga ifrån och faktiskt vägra finna mig i elakheter.

Jag har dock en mycket positiv bild av min skoltid också även om några barn var särskilt hemska. De flesta mobbare var dock inte extremt illvilliga och utstuderade utan mest barn. Barn som gör misstag och som även de behövde lära sig samspel lite bättre.

Problemet med mobbning är att ett fåtal av de eleverna är allvarligt störda och under utveckling av de störningar som sedan kommer vara en integrerad del av vilka de är. Oavsett huruvida de arbetar senare i livet eller inte eller om det "går bra för dem".

Problemet med hemmasittare är att de skapar en social skam och social fobi av att hela tiden behöva stå till svars. Sedan är det faktiskt lite Munchausen by proxy att skapa "barn som mår väldigt dåligt". Barn som slipper vuxna som leker amatörpsykologer och som istället få positiv feedback, avbryts i negativa tankar med aktiv hjälp att fokusera på det som är positivt, som får springa och röra på sig men framförallt umgås med jämnåriga, får en motståndskraft i livet.

Skolan är inte ett oavbrutet helvete ens för de mer utsatta eleverna. I de fall som skolan är det ska de barnen och eventuella lärare, polisanmälas och orosanmälas om så varje vecka. Vi måste lära oss att anmäla mer barn med avvikande förövarbeteenden än vad som sker.

Gällande hur barn uppfattar saker så upplever otroligt många barn att de blir retade, utsatta för mobbning, inte är omtyckta osv. Några fel uttalade ord kan skapa ett inre landskap hos ett barn där deras negativa världsbild färgas. Börjar vuxna uppmuntra den till att tala negativt oavbrutet så skapas även ett inre narrativ av sanning. Ungar kan inte se saker ur större perspektiv, de är inte kognitivt utvecklade för det. En liten sak eller någpt de missförstår kan vara hela världens undergång och de är även lättledda av vuxna som vill "vara förstående".

Minns hur alla alltid var på mig och letade efter psykisk ohälsa som inte fanns och hela tiden aktivt skapade bilden av mig som någon som mådde dåligt, led osv. Man accepterade inte när jag sa att det inte var saker jag oroade mig för osv. Att det inte fanns skäl av grubblerier som höll mig sömnls mm.

Utsatthet för ett barn rinner av dem från en stund till en annan. Om allt är nattsvart är det vuxna med i bilden som skapar det där mörkret.

Upplever att det var psykisk misshandel med alla som hela tiden frågade ut mig kring mående osv hur jag hade det mm. Jag hade det ila, det visste de så ansvaret låg på dem allihopa och det utan ständiga förhör överallt. Utan förhören hade jag tillåtits att också få koppla av mer och må bra. För vad gjorde alla de där frågestunderna för nytta? Inte ett jäkla skit och ingenting vettigt hjälpte någon av dem ur vuxenvärlden mig med heller.

Nej, barn ska vara i skolan. De kanske inte ska tvingas uthärda miljöer som belastar i längre stunder än vad de kan om de har neuropsykiatriska diagnoser (jag fick add som vuxen och det upptäckted i samband med den utredningen att jag låg strax under autism). Jag är helt övertygad om att jag är såpass normal som jag faktiskt är, helt beror på mina klasskamrater och åren med andra barn omkring mig i skolan. För autism har jag inte, jag var försummad och vanvårdad liksom socialt utsatt pga anpassning efter labila vuxna. Stor skillnad. Hade jag inte gått med vanliga ungar hade jag antagligen fått schizoid personlighetsstörning eller liknande (man kan inte få autism, det föds människor med).