Modernistisk litteratur

Salman Rushdie, Ian McEwan, Don Delillo, John Banville. Vad finns det för några andra i denna skara?

Det finns väl även modernare författare som även de är mycket märkliga, Foster Wallace?, Jonathan Franzén?

Samtliga dessa har jag försökt läsa utan så gott som något positivt resultat alls.
Har även läst intervjuer av nämnda författare, och dessa är även de mycket bisarra. Banville föredrar Joyce framför Proust, säger väl det mesta. Även McEwan hyllar Joyce.

McEwan säger i en intervju att den bokpersonlighet han tycker mest illa om är Emma Bovary ( detta är ju helt otroligt...). Han har det dessutom otroligt svårt med personbeskrivningar i sina böcker o allra mest med damer, och de flickor han beskriver är högst manhaftiga till typen o sviker gärna sina män.

Han påstår att han ( herr Ian ) tidigt började fundera på mansrollen, vad nu kan menas med detta.... De Lillo kissar i sina böcker på is som han sedan sätter tillbaka i frysen.

Rushdie ska jag eventuellt ge chansen pånytt, men denne hade också när jag läste honom, nåt så oerhört svårt med personbeskrivningar o verkar vara en klumpeduns rakt igenom.

Se här är mästarna ihop, så de gillar nog varandra:
https://www.theguardian.com/books/2022/sep/03/ian-mcewan-on-ageing-legacy-the-attack-on-salman-rushdie-beyond-edge-of-human-cruelty

Förresten, Rushdie tycker också han om Joyce ser jag nu. Dessa kasperfigurer verkar härstamma ifrån Joyce hela bunten.


Givetvis ska Cormac Mcarthy in här på något sätt också.

Dessa författare hyllar alltså varandra, men frågan är vad det är som de ser hos varandra? De fullkomligt hatar allting som jag själv anser bra inom litteraturen, här tex:

McEwan:

What author or book do you think is most overrated? And why?

The Heart of the Matter by Graham Greene. Terrible idea to allow God to take over your plot.

.....en positiv sak finns kanske att säga och det är att de är intresserade och duktiga på vetenskap, men det räcker knappast för att skriva en läsvärd roman, d.v.s. bara för att de insett att världen drivs utav teknologiska progressivister.

Inga av författarna du nämner (kan för transparensens skull lägga till att jag inte har läst Banville) är särskilt lika varandra. De räknas väl heller inte som exempel på modernism? (till skillnad från Joyce)

Är du på jakt efter samtida eller kanoniska författare som förhåller sig till en modernistisk tradition? Jag kan i så fall tipsa om tex. Vladimir Sorokin. Alternativt Calvino eller Borges, om du söker äldre författare som förhåller sig till och modernismen som litterär epok.

Jag tror vi får sätta silvertejp runt dina fingrar.

För mig är dom lika o enligt de själva finner de sig tydligen också hemmastadda tillsammans.

Du vet... surrealism är en sak, men att ta inspiration ifrån Joyce och att sedan med detta hopkok återvända in i realismen för att håna allt av värde, är enligt mig vad de försöker sig på att göra.

Det fanns en tid när de flesta författate som visade något slags nytänkande i fråga om form, mellan 1910 och 1980 ungefär, kallades för modernister.

Inte läst någon av dem. Har knappt läst romaner - bortsett från fantasy och sci-fi - från 1900- eller 2000-talet.

Förutom Mika Waltaris historiska romaner då.

Försökte läsa Joyces "Odysseus" en gång, men gav visst upp efter två ord. Gör kanske ett försök igen nån gång. Eller inte. Har egentligen tappat intresset för böcker. Vad fan ska jag läsa dem för?

Vet inte, men ofta så läser man det som sammanfaller med ens egna intressen. Själv är jag intresserad av jordbruk och läser därför många arbetare-romaner. Är även intresserad av den fattiges vilkor och detta kan man även finna i romaner som utspelar sig i städer. Kristna individer intresserar mig likväl, så katolskt inspirerade romaner blir jag ofta nöjd med.

Du karju läser ju fantasy o sci-fi. Detta är ju också historier att finna glädje i. Ordet roman kommer vad jag förstår ifrån "romanser" och det kan man väl knappast heller kalla Joyces bok för.

Freddie Montgomery-trilogin av Banville är bra tycker jag. Det finns även amerikanska (bra) moderna - Jay McInerney, Bret Easton Ellis... en ovanlig fransk författare är Michel Houellebecq... en intressant italienare - Roberto Saviano (om maffian). True crime är ju egentligen dokumentärt - men har lite modernistiska (naturalism) sidor.

Fy för bret easton ellis....läst två romaner av honom pga filmen american psycho. Båda har handlat om honom själv.

Läs camus, HEmmingway, kerrouac och andra "klassiska" modernister.

Själv är jag svag för Proust men vi är få så inget jag rekar. Claude Simon kanske...inspirerad av men inte fullt så långa meningar.

I den mån de här killarna är modernister så är de mycket sena modernister. Portalnamnen är väl sådana som Joyce, Proust, Jean Cocteau. Apollinaire, Ezra Pound - eller i Norden Edith Södergran, Gunnar Ekelöf, Karin Boye, Eyvind Johnsson...

Sent på pucken började jag läsa Jonathan Franzén i våras. Uppfattade inte hans prosa som särdeles märklig, tvärtom. Ska man kategorisera hans litteratur ligger realism med ironisk tvist betydligt närmre än modernism, som för övrigt inte är en levande rörelse längre.

Don DeLillo, Wallace och McCarthy är inte heller modernister. Här ligger närmre till hands att mer möjligen diskutera postmodernism om man tycker om att hägna in författare.

Rushdie, McEwan och Banville är så klart inte heller modernister. Alla har de så klart influerats av modernistisk litteratur men knappast varit del av rörelsen. Det vore lite som att säga att Carina Rydberg tillhör den brittiska romantiska rörelsen.

Modernismen är över sedan länge. Brottet kom började i mitten av 1900-talet. Även postmodernismen är överstökad. Finns det överhuvudtaget litterära rörelser i dag?

Det finns väl olika syn på vad postmodernismen var eller är, just för att det aldrig har varit en sammanhängande rörelse. Jag kan dock tycka att det är en ganska praktisk term för att beskriva aspekter av vissa samtida författarskap, tex. DeLillo.

Många kulturskribenter gnäller ju över att de sedan länge har tröttnat på autofiktion. Det är kanske ingen litterär rörelse på modernistiskt manér, men likväl en trend. Kanske har de litterära rörelserna tappat mark till trenderna?