Modernistisk litteratur

Just känslan av att den nya litteraturen på ett gripbart sätt rör sig framåt, mutar in nya ämnen, nya formella metoder, nya frågpr - det är någpåt som var mycket tydligt tidigare men som nästan helt har försvunnit idag, känner jag (och säkert många med mig). För ett par generationer sedan var det självklart att 50-tal, 60-tal och 70-tal skulle se olika ut, ta upp olika frågor, utveckla nya formella grepp - om detta uteblev uppfattades det som fel, eller som ett tecken på författarnas lättja. Och en del av det som tillkommit under säg 40- eller 50-talen hängde också med in i den nya litteraturen under kommande prtionden,. Men efter ungefär år 2000 känns det som att denna framåtrörelse har avstannat (samma sak skedde inom populärmusiken: det händer inte alls lika mycket nytt idag som det gjorde på 60-80-talen).

Det här är väl delvis en mediefråga, och en del litteraturkritiker skulle så klart protestera: det är ju deras jobb att skapa en känsla av att litteraturen är ny och spännande, men för vanliga läsare med intresse för litteratur, annat än som ren underhållning, så tror jag att skillnaden är mycket påtaglig. Vilka svenska författare under femtio har idag ett genomslag så som t ex Lars Norén, Harry Martinson, Gunnar Ekelöf eller ens Göran Sonnevi hade? Både ifråga om att de blir lästa och att deras sätt att skriva diskuteras och gör intryck. Alex Schulman? Nej för fan.

Jag är nog för dåligt insatt i den sammantagna samtidslitteraturen för att kunna utdöma om (och i så fall vilka) litterära rörelser med samma genomslagskraft existerar idag som under första halvan av 1900talet. Jag tycker ändå att du gör en klok reflektion och har egentligen få invändningar mot den, utifrån min egen kunskap.

Inom poesin finns ju namn som yahya hassan, ida börjel, lotta lotass, leif holmstrand mfl. som jag ändå upplever producerar en litteratur som ''rör sig framåt'' i någon mening, även om det inte finns någon manifesterad rörelse som binder dem samman. Kort sagt så tror jag inte att litteraturen generellt är fängslad i något förgånget och trampar vatten (även om det är vad tex. schulman har byggt hela sin karriär på)

Gällande musiken så tror jag inte alls att den har avstannat i innovation, den har bara fragmenterats genom vår digitala tillvaro. Men ska man jämföra den här typen av litteratur med ett musikaliskt dito så ligger den samtida konstmusiken mycket närmare, och där tycker jag inte alls att det förekommer en stagnation utan tvärtom. Problemet här är väl snarast att musiken har försvunnit ur många (svenskars) kulturella bildning, även i kretsar där litteratur fortfarande erhåller status.

Du säger ju det bäst själv angående herr Jonathan. Det var visst nån med blått hår i hans bok Tillrättalägganden, och då kunde ialla fall inte jag fortsätta. Se här, Jonathan tycker heller inte han om Graham Greene: https://www.youtube.com/watch?v=K5FvI33QH1M&time_continue=1&source_ve_path =MjE0Mjgz&embeds_referring_euri=https%3A%2F%2Fwww. google.com%2Fsearch%3Fq%3Djonathan%2Bfranzen%2Bgra ham%2Bgree ne%26sca_esv%3Ddd2b2b014dbf83da%26udm%3D7%26biw%3D 1528%26bih%3D794%26sxsrf%3DANbL-n6vVxB

....dessa som är kända författare födda mestadels efter världskrigen har ett sätt och en smak, som för vissa av oss är diametralt motsatt vår egen. Jag kallar den för modernism, men det är säkert fel benämning.

Det som jag ger dessa författare ett plus för, är att dom ialla fall på ett ytligt sätt är hyggligare än oss andra. De respekterar människor på ett fint sätt, men samtidigt så accepterar de inte annat som måste accepteras ifall vi ska kunna umgås och att ialla fall jag ska kunna läsa deras böcker.

Tolstoj klagade ju på Shakespeare och detta kan jag förstå. För av det jag läst av honom, så finner jag honom motbjudande.

Det finns ett hån däri och senare författare kanske tagit över detta och gjort det mer synligt? Tolstoj vägrar sänka sig till denna nivå, och det hedrar honom.

Tex. Balzac kan jag däremot förstå mig på, då han beskriver sin "hedonism", men även detta uppfattar jag som rent o ärligt.

Dessa nya vill mer uppfattar jag få fram en skenhelighet ( som de själva måste känna starkt? ) hos människan, och sedan gå på och på om detta och liksom dra ned människor i smutsen. Inget får längre finnas som är vackert, allt måste jämnas med marken av dessa.

De har vad det verkar redan utgått ifrån att människan är "oren" inombords, men samtidigt vägrar de att gå den kristna ( goda ) vägen. De vägrar även att gå satans väg. Det räcker att höra på herr Jonathan i den videon som jag länkade till, och då ser man att han förvisso innehar en finkänslighet, men också en alltför stor feghet ( ambivalens ). Detta kan vara sött hos en flicka, men hos en man så blir det hela hemskt märkligt.

Har inte läst Bukowski, men om hans böcker är som filmen "Barfly" så kan jag tänka mig att de skulle ge mig något - hög igenkänningsfaktor i alla fall. Skulle gärna hitta nån bok som handlar om nån tragikomisk Kalle Anka-karaktär som det hela tiden går åt helvete för. Har funderat på att skriva en själv, men har inte disciplin nog för det... och antagligen är jag inte tillräckligt intresserad av människor för att orka skriva om människor så att andra människor orkar läsa vad jag skriver om, alltså kan jag lika gärna låta bli, sitta hemma och dricka mitt sprit i min ensamhet.

Utveckla gärna det där om Shakespeare? Motbjudande, varför? Hån?

Vad är det som kännetecknar modernismen då?

Detta är utifrån min egen synvinkel. När livet övergår alltmer till stadsliv ( ifrån tidigare bondeliv ), så krävs det ibland ( inte alltid, tex. priviligierade klasser har fortfarande möjlighet att vara excentriska ) att man tar in en alltmer komplex omvärld intill sin inre tanke, för att därifrån bli alltmer sållande, pragmatisk. Mannen blir plötsligt manipulativ ( omanlig ) likt flickan och mister det enda av värde.

Shakespeare var en sådan kasperfigur, och mycket av mitt tänkande härinne på litteraturforum går ut på att odla rakt motsatt sida. Jag anser det inte riktigt för en man att anpassa sig till det nya, och ifall man ändå tvingas ibland ( tänker på de som växer up idag, går i skola etc. ), så gäller det att alltid ha den gamle europén som tar högsätet i ens inre tanke, och helst ska världen bli så också pånytt, men om inte, så får man åtminstone söka sig till de andningsluckor som man ännu kan finna.

Men en modern herre som helt vägrar att vara som Shakespeare ( d.v.s. flexiblare men mjukare kognitivt ) kommer det nog inte att gå bra för, så detta skule ialla fall jag avråda till. Jag skulle vidare avråda ifrån allt det moderna höger-tänkeriet, för det är någonting som överhuvudtaget ej har en plats i min värld. Det är en Balzacisk värld som vi söker som ännu älskar det gamla, en värld byggd efter hur vi ser på flickans roll i samhället.

Bukowski skriver enkel ungkarlslittertaur. Kvinnojägare, drinkare, tar tillfälliga arbeten osv.
Han har ett väldigt flyt i sin prosa

Bukowski är ju lättläst i alla fall. Super knullar och spelar på hästar. Jag hade Bukowski-period som avslutades med studiebesök på åby travbana. Var ju tvungen att testa att spela på hästar.