Önskar respons på denna novell

Det var en fredag på senhösten strax efter lunch. Arbetsplatsen var nästan tom. De flesta hade gått hem. Det var regel att arbeta in timmar tidigare i veckan för att få en längre helg.
På sitt kontorsrum satt Elena och Markus kvar. Det brukade vara så, varje fredag.


De jobbade med planeringen inför nästa vecka. Elena tittade upp mot Markus.
”Jag tror att vi får det här kontraktet”.
”Nästa vecka måste vi fokusera på vad vi har som våra konkurrenter inte har”, svarade han.
”Ja, som alltid”, sa hon.
De kunde jobbet. De hade arbetat tillsammans länge nu.

Det knackade på dörren. Markus reste sig och öppnade. Det var HR-chefen. ”Gick det bra på besöket i förmiddags?”
Elena svarade. ”Ja, det tror vi. Det kändes bra”.
”Det gjorde det säkert. Ni kompletterar verkligen varandra. Ha en trevlig helg!” Så stängde hon dörren och gick.

Markus blev stående en sekund, innan han satte sig. Han tittade på skärmen. ”Så; nu gör jag ett litet förtydligande. Du behöver inte läsa det just nu”. Han tog blicken från skärmen.
”Du var som vanligt proffsig på besöket”, fortsatte han. ”Proffsig och påläst”.
”Vi var professionella. Vi är ett bra par”, kompletterade hon honom.
”Besöket kändes lite långt”, sa han. ”Men det var viktigt att vi var där och talade för oss. Nu har vi en bra bild av vad de önskar. Jag tror att de tänker att vi kan ge dem det”.

Elena lutade sig bakåt och blundade. Så reste hon sig från sin stol. ”Ja, så är det säkert, men nu är mina fötter helt slut. Det kändes som vi gick hela förmiddagen. Men det var det förhoppningsvis värt”.
Hon satte sig i soffan i hörnet. På soffbordet stod två tomma lunchlådor.
Elena sparkade av sig pumpsen. Hon drog upp benen framför sig och började massera den ena foten.

Markus reste sig. ”Vi rundar av för idag, tycker jag”. Han vände sig om, tog ett par steg och sträckte sig efter sin lunchlåda.
Han tittade på hennes fötter. Hon hade blek hud och rött nagellack. Markus sträckte ut en hand. Han lät fingertopparna nudda hennes fotled. ”Får jag?”
Elena nickade.
Försiktigt la han handen på hennes vrist. Så började han massera i cirklar.
Hon lutade sig bakåt och slöt ögonen.
Efter en stund sa hon: ”Nu känns det bättre”.


”Kom” sa han, och satte sig bredvid henne och klappade sig själv på knät.
”Här?” sa hon.
”Ja”, svarade han.
När hon sjönk ner hos honom la han armarna runt hennes midja.
De tittade på varandra.
Ingen av dem sa något.
De kysstes.
”Vill vi det här?” viskade Markus.
Elena tittade honom i ögonen: ”Vi är två om det”.
”Har du…”
Elena nickade.
Hon sträckte sig upp mot kontakten på väggen. Lysrören slocknade.



Efteråt låg de stilla bredvid varandra. Markus bröt tystnaden.
“Det här kan inte hända igen”.
“Nej, det kan det inte”, sa hon.
“Vi har våra familjer”.
”Ja, våra familjer”, svarade hon.
Hon tittade upp i taket. Så sa hon: ”Du skulle ha varit hemma nu”.
”Ja, du också”.
Hon blundade.
”Elena, jag vet inte hur jag ska kunna sitta mitt emot dig på måndag”.
“Vi har vetat och förstått sedan länge, eller hur”, sa hon lågt.
Han såg på henne.
”Jag tog varje tillfälle jag kunde att råka ta på dig”.
Hon nickade. ”Så gjorde vi bägge”.


De klädde på sig. Markus tände lysrören. Hans skjorta var skrynklig. Han strök med handflatan över den. Elena rätade till filtarna i soffan. Hon drog sin hårborste genom håret. De sparade de öppna dokumenten. Elena tog telefonen ur väskan. Hon tittade på displayen. Så stängde hon av ”tyst läge”.
Markus gjorde detsamma med sin telefon.
”Inget”, sa Elena. ”Hos dig?”
”Nej, inget”, svarade han.


Markus släckte skrivbordslamporna. Elena tog bägge lunchlådorna. Hon gav den ena till Markus. Han tog på sig sin jacka. Elena tog sin kappa över armen. Hon släckte lysrören. De gick ut i den tomma korridoren. Markus sköt igen dörren.
”På måndag jobbar vi igen”, sa Markus.
”Ja, jobbar igen”, sa hon.
De blev stående.
”Jag tar hissen ner till garaget”, sa Elena.
”Min buss kommer snart”, svarade han.

Ok jag gillade det MEN jag blev litet besviken när dom gav sig hän för vad dom innerst inne ville.

Jag hade genuint hoppats på att det skulle vara en bild av två nära arbetskamrater som vill men inte gör nåt, där varje vecka är en frustrerande repetition och deras torra jobbsnack gömmer ett djup of dragning till varandra. Scrollade snabbt först och när det här dök upp fick jag en bild av det


Hajar att det inte var det du ville skriva om, men just stämningen och spänningen slogs bort när dom hade sex.

I övrigt bra, men vissa grejer blev onödiga:
"På måndag jobbar vi igen" känns styltigt till exempel. "Vi syns på måndag" eller liknande känns mer som folk säger till varandra och det fångar hela det repetetiva ändå. Just det naturliga talspråket försvinner litet ibland till fördel för alldeles för mycket information om just deras jobb. Saker dom inte behöver säga till varandra alls och som läsaren egentligen inte behöva förstå, bara höra att dom säger. (jag tänker typ som sci-fi snack i TV-serier. Alltså som tittare behöver inte jag veta vad en "flux-evaluator gage" är eller vad den gör, bara att den är relevant och att alla karaktärer vet vad den är)
"De kunde jobbet. De hade arbetat tillsammans länge nu." behöver inte skrivas ut heller. Det blir uppenbart av berättelsen och deras dialog.

Det låter bra, men tycker att meningarna är för korta. Kommatecken, och längre meningar, gör det lättare att läsa. Lycka till!

Okej, tack för svar. Du har ett par poänger, helt klart.

Att de inte klarar av att hålla professionaliteten är helt mänskligt, menar jag. Det är klart att det finns kollegor som trånar efter varandra men lyckas hålla det professionella förhållandet mellan sig.
I den här novellen är det inte så, och jag försöker beskriva deras egna ”reaktioner”, tankar och ambivalenta känslor efteråt. Slutet är ju öppet, så läsaren får själv fundera över deras framtid.


Jag hoppas att jag får mer inspel.

Ja de är korta.
Och de ska vara det.
Det är den s k ”isbergstekniken”.
Författaren är bara en observatör, en som beskriver vad han ser, i korta till synes neutrala meningar. Läsaren måste själv tolka vad som ligger bakom och vad som egentligen sägs.
Ett exempel: när HR-chefen säger ”ni kompletterar verkligen varandra” så blir Markus stående en stund. Här tror jag att både Markus och läsaren förstår vad HR-chefen EGENTLIGEN menar.
Det är isbergstekniken. Det konkreta ovanför ytan, det egentliga osynligt under ytan.

Språkligt väldigt stolpigt. Formatet liknar mer ett manus än en novell. Formateringen och citationstecknen gör också att texten får karaktären av ett protokoll eller referat. Det saknas en intressant litterär idé, engagerande karaktärer och intrig. Tyvärr alltså, du har en bit kvar till Hemingway.

Ja, det har jag absolut, en bit kvar till Hemmingway, alltså. Jag har heller inte målet att uppnå hans nivå.

Novellens tema är nog inte något som ligger i tiden nu. Det är jag medveten om.

Och karaktärerna; ja där tycker jag nog att de ska vara anonyma och platta. Läsaren ska bilda sig en egen uppfattning, tänker jag.

Hur var stämningen och bakgrunden till att dom från ingenstans hade sex med varandra?
Det framgår i efterhand att dom tafsat på varandra, hur/när/varför?
Varför anslöt HR-chefen helt plötsligt?
Jobbar Elena och Markus på en HR-avdelning?
Hur är deras kärleksliv privat och varför var det så enkelt för dom att vara otrogna från ingenstans?

Kan du skriva om texten lite mer målande och ge känsla till stämning?
Som någon annan skrev så blev jag besviken på att dom helt plötsligt hade sex. Att det gick från fotmassage till knull, bara sådär.
Och som någon mer skrev så blev det lite tjatigt med eftersnacket.

Går det att få med bådas/enas tankar som försiggår i huvudet under tiden ifall du vill undvika onödigt många tomma komplimanger kopplat till hur dom presterat på jobbet?

För läsaren blir det inget flyt i texten när den är i staccato. Och samma sak när de pratar, det låter väldigt onaturligt. Som någon skrev: Språkligt väldigt stolpigt".

Tack för utvecklande kommentarer.
Jag tänker mig förhållandet personerna emellan och bakgrunden till den dag då detta sker, så här:
Elena och Markus, är kollegor. De har familj på var sitt håll.
De har jobbat tillsammans väldigt länge. Starka ömsesidiga känslor har utvecklats mellan dem. Med en tyst överenskommelse dem emellan låter de känslorna inte komma i dagen. De fokuserar på att hålla professionaliteten.
En eftermiddag spricker allt. Nu står de inför ett vägval. Där slutar novellen. Läsaren lämnas i ovisshet

Novellen bygger på en verklig händelse. Jag hävdar naturligtvis inte att den är läsvärd p g a det.

Som läsare hade jag velat veta varför dom drogs till varandra.
Jättebra att plocka inspo från verkliga livet.
Historian kan kryddas och göras om efter tycke och smak, eller bara skrivas rakt av för hur du uppfattade det hela själv.

Ponera att du är Markus, vad var det som gjorde att du inte kunde låta bli Elena?
Var det sättet hon hanterade dig, såg/uppfattade dig?
Var det något med hennes sätt att arbeta och lösa problem?
Var det en enkel tillflykt/fantasi när det var jobbigt på hemmaplan?
Bara för att ge ett par exempel..

Edit: det behöver inte alltid vara något framkrystat ”djupt” som är bakgrunden. Och även om det var något djupt bakom det hela så behöver man inte gräva ner sig i det.
Ex 1: Markus ansåg att Elena var över hans liga. Vågade han tro att hon faktiskt var attraherad av honom?
Ex 2: Där hemma hade August börjat skolan och det var kämpigt med mycket bråk och skrik. Och sexlivet med Maria? Det var två år sen sist…

Jag greppar vad du menar, men jag vill inte vara en förklarande författare.
Jag beskriver det jag ser och sedan får personernas ord och handlingar tala för sig.
Varför de blivit emotionellt bundna till varandra får ju läsaren veta när Markus berömmer Elenas professionalitet och hon ”returnerar” det direkt. Ur en ömsesidig respekt har alltså emotionella känslor vuxit fram. Huruvida de har det dåligt på hemmaplan avslöjas inte. Och det är medvetet. Jag tror nämligen att man inte alls behöver ha det dåligt på hemmaplan för att känslor till en kollega ska uppstå.

Storyn har som sagt verklighetsbakgrund. Men den är inte självupplevd. M och E var klassföreståndarkollegor på en skola som jag jobbade på för länge sedan. Jag och de andra lärarna blev vittnen till detta. Ja inte till samlaget förstås.
De två satt ofta kvar sent och jobbade tillsammans. Alla vi andra såg att det var något mellan dem, och att de ”kämpade” för att hålla sig professionella.
HR-chefen i novellen var i verkligheten rektorn, och hon sa faktiskt det där med att de kompletterade varandra.

Jag har ju naturligtvis lagt till saker själv, men att de låg med varandra det är med verkligheten överensstämmande. Det vet jag eftersom Markus berättade det för mig långt efteråt. Allt slutade med att Elena när höstterminen var slut lyckades byta arbetsplats. Markus var säker på att hans fru inte visste något. Om Elenas man visste, det vet jag inte.

Novellen är medvetet skriven så att mycket lämna oförklarat. De korta meningarna (staccato) speciellt i slutet där de gör sig ordning för att åka hem, ska symbolisera att de försöker handla normalt som om
inget hade hänt men att de inte klarar det. De är nervösa över om de kan hålla masken när de kommer hem och nervösa inför måndagen veckan efter. Hur ska det bli då?