Önskar respons på denna novell

Kommer du ihåg att Markus i slutet av novellen säger; ”jag tog varje tillfälle jag kunde att RÅKA ta på dig”
Hänger du med? I situationen med foten får han möjligheten att inte ”råka” utan att verkligen göra det han vill. Men det framgår ju inte för läsaren förrän i slutet. Mycket knyts ihop i slutet.

Ja, han frågor om hon har skydd. Bra observerat. Förstår du varför han säger det? Att samlaget ska vara säkert det är ju den självklara orsaken, men det finns en förklaring till, till varför han frågar. Vilken är det?

Litteratur fungerar inte så. Tro mig, jag älskar när det är avskalat trots att jag själv inte skriver mycket sådant, men det är inte samma som att det kan lämnas tomt. Jag tror inte folk som är otrogna, sitter och säger sådana banala repliker till varandra. Du kan skriva om och ha en avskalad text men med innehåll. Något som sveper med oss läsare in i en känsla. Som författare ska du kunna fånga läsare som inte upplevt allt exakt likadant och även om människor varit i samma situation kanske de inte dras med i din text bara för att du identifierade något med dina kollegor till dig själv.

När jag skriver dikter så är det ofta som så att den respons jag får, är helt annorlunda mot vad dikten handlar om. Människor läser in dem själva i det avskalade, ja men inte i vilken utsträckning som helst. Något måste fånga upp en känsla och om mina dåliga dikter som är impulsivt ihopkastade skapar någon reflektion ibland är en novell på en annan nivå.

Jag förstår allt det du säger, du behöver inte förklara dig men du kanske gjorde ett misstag med att du bad om respons om du upplever att novellen är färdig. Kanske borde det ha varit en tråd där du publicerar dina texter utan kritik? Sedan så får man som författare alltid själv välja att helt ignorera kritik för att man känner att man är där man vill med en text och att man är klar med den.

Uppenbart väckte deras relation någon form av hudhunger och ambivalens hos dig, att den inte uttrycks direkt innebär inte att vi som läsare bara ska förstå ditt syfte när du skrev. Din känsla av att du uttrycker dig till fullo med "våra familjer" handlar om just din egen personliga emotionella upplevelse, inte om ditt författarskap.

Vänligen.

Ja. Lite som "jag tänkte måla en tavla men vill inte bli igenkänd som konstnär så lämnar duken blank".

Även om många människor kan känna igen sig själva i andra så är vi alla olika personer. Något litet gör det inte samma likadant. TS verkar inte vilja förstå att vi alla inte lever i samma berättelser och att konsten inte går ut på att ska vara som, så utan att den ska hjälpa oss att uppleva något som väcks inom oss.

Att vi är människor och därför kan spegla oss i varandra är inte samma sak som att vi delar alla känslor och upplevelser. Man ska inte behöva vara otrogen för att känna spänningen mellan TS karaktärer eller spänningen mellan affären och familjelivet. Sedan är inte alla otrogna kopior av varandra med samma tankar, känslor och resonemang. Därför räcker det inte med att haka fast läsaren med "våra familjer".

TS har beröringsskräck av ämnet med en samtidig vilja att skriva på en nivå som ändå kräver mycket experimenterande med språket.

TS och ”TramsPostaren” sköter sig så bra själva.
Vad än som ni egentligen bråkar om - får ni feeling så läser nog dom flesta av oss gärna

Felpostning

Jo, litteratur kan fungera så. Jag vet inte vad du har för utbildning.
Med min bakgrund i litteraturvetenskap är jag medveten om att den inte gör mig till författare. Men jag förstår att det inte finns varken skrivna eller oskrivna regel för hur litteratur ska vara.

Jag var fullt på det klara med att få kritik. Vi är på ett Internetforum. Jag har som du säkert sett argumenterat för mina åsikter på ett sakligt sätt. Alla i tråden medverkande skribenter har inte hållit argumentationen på en saklig nivå.

Jag citerar dig: Som författare ska du kunna fånga läsare som inte upplevt allt exakt likadant.

Absolut, men att ställa målen så högt som att alla läsare ska ”fångas” det är utopi.
Din mening är därvidlag en floskel.


Så bevandrad i litteratur och skrivande som du utger dig för att vara, förvånar det mig att du sågar ett försök till minimalism.

I novellen försöker jag använda det som är typiskt för minimalism; ett enkelt språk, repliker som på ytan är banala, få beskrivningar och adjektiv, rak handling och korta meningar och en vardaglig ibland banal händelse som förekommer i verkliga livet. Läsaren måste själv tolka eftersom mycket sägs mellan raderna.

Minimalism är långt ifrån alltid publikfriande, eftersom den ofta kräver mycket av läsaren i form av tolkningar och förståelse för vad som egentligen sägs och vad som egentligen händer.

Detta citat från ett av dina inlägg i tråden, ger vid handen att du inte har klart för dig vad minimalism som litteraturgenre handlar om. Jag citerar: ”Du har ingenting att drunkna i. Inget symbolspråk, inga utsmyckningar, ingen känsla.” - - - Det finns ingen laddning. En blek fot med nagellack?Ja då får du faktiskt ta och beskriva den mer konstnärligt än att vi alla börjar tro att det är porr.”

Det finns laddning, men den är outtalad. Den finns i det som inte beskrivs, i det som huvudpersonerna inte säger, eller kanske riktigare; den finns i det som personerna egentligen säger, dolt bakom de banala replikerna.

Du pratar om att fånga alla läsare och det låter ju bra. De två texter du la ut, de fångar åtminstone inte mig. Jag har läst dem många gånger förr.
De lämnar väldigt lite åt läsaren. Du serverar allt. Du ger läsaren en komplett story, bara att läsa och sedan ta nästa bok. De gör inget bestående intryck på mig. Och kvalitetslitteratur ger läsaren bestående intryck. Kvalitetslitteratur får läsaren att efter novellens eller romanens slut fundera över handling och personer, att göra jämförelser med egna erfarenheter. Dina två texter får inte mig att fundera, dina texter får mig inte att ställa frågor. Det är möjligt att dina bästa texter gör det.

Här du läst min novell? I ett av dina inlägg tycks du tro att den utspelar sig på en skola. Det gör den inte. Jag citerar: ”Tror du verkligen att lärare som när som helst efter lunchtid kan bli påkomna, masserar varandras fötter eller tar av sig skorna i någon fejkad statusvärld av dålig film?”

Förstår du novellen, får jag ställa ett par frågor till dig, exempel på frågor som du som läsare skulle kunna ställa dig sedan du läst texten (om du inte redan under läsningen förstått).

Förstår du varför jag använder enbart korta meningar när de klär på sig och gör sig iordning för att gå hem?

Hur tolkar du det avslutande banala replikskiftet, det med hur de åker hem; buss resp bil?

Som manus till en kortfilm skulle det funka om man kommer in lite tidigare i deras historia och får se hur deras kärlek/attraktion byggs upp. Där deras kemi, blickar, kroppsspråk säger allt om vad som händer under ytan av deras vardagliga konversationer. Det är det som inte riktigt kommer fram här trots några antydningar.

Läsarna förväntas tolka själva, men det behövs mer underlag för att tolka in något mer än ytterligare en banal otrohetshistoria som utspelar sig på många arbetsplatser. Som vi alla väl någon gång bevittnat. Inget unikt. Men jag har kanske för dålig fantasi i det här fallet.

Jag är beredd att hålla med dig. Gör man kortfilm av storyn så är det nästan nödvändigt att bygga upp den så som du beskriver. Blickar och annat kroppsspråk fungerar utmärkt att gestalta på film.

Jag tänkte faktiskt ett tag att låta storyn börja längre bak i tiden. Jag övergav det för att kunna koncentrera storyn till en dag, egentligen en eftermiddag. Jag löste det istället så att jag ger mer eller mindre tydliga hintar om att deras ömsesidiga men outtalade attraktion har pågått länge.

Får jag ställa en fråga till dig? M och E slits mellan två saker; dels att upprätthålla professionalitet och sätta de moraliska förpliktelserna gentemot sin respektive familj i första hand; dels att släppa allt och bejaka attraktionen.
Vilken är din syn på detta? Varför bejakar de attraktionen?

Din utbildning är ganska irrelevant. Jag har kontaktats även av lärare i litteraturvetenskap med frågan om hur jag skriver och hur lång tid det tar för mig att skriva. Jag kastar endast ihop något och sedan måste jag leta efter alla stavfel och upprepningar för att ta bort dem ungefär.

Jag är självlärd i skrivande och har aldrig gått i skolan. Jag lärde mig genom att jag som barn läste extremt mycket och tog tag i att systematiskt gå igenom romaner. Dvs utan att känna till några begrepp mer än att se mönstret i hur författare skrev.

Mina texter är inte särskilt bra, de har inte fått den tid de behövde och jag vet om det. Dock är den ena t.ex från någon gymnasiekurs i skrivande från något år sedan. Dvs inte mer än max 1 - 1 1/2 år gammal och läraren sa uttryckligen "Är det någpt du kan, så är det att skriva." Jag kan alltså hitta på historier väldigt snabbt. Att min bok ligger än som ett obearbetat utkast har med mitt bristande tålamod att göra då jag inte orkar renskriva hundratals sidor till perfektion.

Jag hade berättelser flödande i mitt huvud så fort jag knäckte läskoden. Jag har sett på världen genom konstnärens ögon och mött mänsklogheten genom kärlekens pulsslag den skillnaden kan npg de flesta uppleva i jämförelse med din novell mot mina. Jag satte mig ner för dig, och skrev för dig rakt av i ett flöde för att hjälpa dig fåmga upp något v när man vill skriva med substans. En avskalad novell kan ta ett sådant kladdark och ändå tillföra det in i noveller.

Man kan som läsare med största sannolikhet uppleva skillnaderna i våra berättelser. Vet du hir mycket melodramatiskt skit jag pyntade ihop från början? Från mina dagböcker som barn till fejka kärleksbrev vidare till de mest borderlinedramatiska alster. De var en del av min skrivprocess. Mitt fantiserande. Mitt sätt att söka efter uttryck. Sedan en dag satte jag mig och skrev en bok rakt av. Avskalad och tom kanske bättre än det icke ofärdiga resultat av omskrivningar jag har idag men en annan tid, ska jag ta itu med mitt skrivande.

Människor som arbetar med texter, ser att jag kan skriva. Det är inte så mycket att ifrågasätta. Att jag inte utvecklas är på mig eftersom jag helt enkelt inte skriver så mycket elle rmed den passion man då ska göra för det. Kastar ihop saker och trycker på sänd i en riktig ADHD-anda av bristande stimulans.

Jag är väldigt "svennson/mellanmjölk" mer än vad man kan tro men jag har alltid älskat det trashiga. Idag har jag en mindre samling billiga tarotkort. Det första jag storsamlade på var billiga kärleksböcker. Jag är mer eller mindre expert på att läsa billiga, platta berättelser och hade en mycket stor samling av sådana böcker då jag gillade de banala berättelserna av hela världens spännande, kärleksstories. Tro mig din berättelse är platt och billig men duger inte ens som kiosklitteratur Det ver jag som fd samlare, om du nu tvivlar på mig som skribent. Till skillnad från människor som då verkligen är utbildade i området att identifiera författare.

Ja att du fråntar lärarna deras yrke är just en av de fallgropar ner i billig litteratur som du gör. Människor är inte spännande, världsvana och alldeles fullständigt oemotståndliga. De drivs inte av moral och djupa skuldkänslor under uäytan vi inte ser. De har överviktskilon, är självupptagna, vanliga, operfekta och om du inte kan måla skavanker så kan du inte heller skriva. Om du beskriver deras fel och brister med plattityder så är det billig kiosklitteratur.

Inget vi har skrivit håller kvalitet men ändå är just det jag skrivit sådant som har mer sannolikhet att fastna hos någon att föra med sig i något minne på samma vis som jag kom att täbka på Öppna dörre, Rickard, när jag läste dina upprepningar. Är det något jag är, så är det främst bevandrad i den billiga litteraturen, inte den fina. Men jag har känsla för att identifiera något med mer djup.

Vi kan fightas om vem som är den sämsta skribenten. Problemet är dock att du inte fortsätter skriva och i det kan du plugga alla möjliga högskolekurser du vill, trots allt så är du en person ur lärarsystemet som vägrar just lära dig något och de tsäger mycket. Våra största författare var självlärda, de gick inte iväg och pluggade andras skrivande och om de gjorde det så läste de inte om kiosklitteratur.

Att inte kunna se varför ditt par gör sig bättre som lärare, är en del av ditt misslyckade författarskap.

Du behöver läsa mycket mer litteratur.

En konstnär som målar ett symmetriskt ansikte med enkla linjer är endast en posör med pensel jämte den som tar fram det levande ansiktet med skiggor, djup och känslor även om det bara är en skiss.

Att litteratur, film serier mm fungerar utan djup beror på att mänsklighetens intelligensnivå inte är särskilt hög. Om du vill skriva för en publik med en IQ på 80-100 är det kanske en massa tyngd i det enkla som målas fram.

Jag älskar skräpkultur. Älskar de mainstream låtar som görs, program, filmer och till viss del litteratur..Ändå så drabbas jag mer av Möss och människor, Mina drömmars stad osv än de hundrstals (flera tusen) böcker jag läst och glömt titlar och namn på. Att jag läst så mycket jag gjort beror på hur snabbt man kan konsumera skräp. Jag räknar givetvis inte in mina samlongar jag haft av kiosklitteratur som barn och ung bland böckerna. Jag ägde hundratals sådana. Prenumererade redan i mellanstadiet på Harlequin och läste uppsjöar av kärleksböcker från 60 och 70-talet där.sjiksköterskor föll för läkaren på jobbet osv.

Något är off med din novell. Den lämnar inte spår, den väcker inga känslor. Den gränsar bara emot snuskig.

Du har full rätt att vara förälskad i dina egna ord och se den som färdig men du kan inte förvänta dig ett intresse för att analysera en text utan innehåll.

Antingen så skriver du om den tio gånger med olika bitar av innehåll eller så erkänner du att du är likt mig, lat och stagnerad som författare.
Antingen arbetar man för att bli bättre och letar efter sitt språk, eller så får man inse att man bara är medioker och som alla andra. Det finns inget mellanting.

Du uppträder som en tondöv person som.söker till Idol istället för att träna i timmar på att din röst ska hålla och utvecklas.

Jag kommer inte på det.
Berätta.

Det beror väl på vad han vill åstadkomma.

Ta t.ex. Camilla Läckberg. Hon skriver ju som en kratta.
Ändå säljer hennes böcker som smör.