"Man ska vara glad att man har ett jobb."

Den här gamla bögklyschan har alltid retat mig.

Visst uppskattar man att man kan arbeta så man slipper bli en hemlös lodare, men glad?

Inga av mina kollegor har någonsin sett särskilt glada ut, så varför fortlever den här skitklyshan?

Är du verkligen glad när väckarklockan ringer när du sover som bäst?

Man reser sig motvilligt och sitter sedan ett par minuter på sängkanten och reflekterar över livet. Ska man åka till jobbet eller hänga sig?

Nöjd kanske är bättre?

Tja, jag har ett jobb jag trivs med och bra arbetskamrater. Nöjd med lönen också.

Är man verkligen nöjd?

Båda alternativen är ju gångbara, men alla varelser måste ju arbeta för mat och husrum, det är ju först på senare tid som det ens börjat ifrågasättas. Mest av drönare på vänsterkanten som vill snylta av andra genom sk medborgarlön.

Lite osäker.. Varit arbetslös i ett år och nu nytt jobb.

Glad när klockfan ringer? Knappast..

Men bättre ekonomi och pension, som är nära..

Vet inte hur man skall beskriva detta att ha ett jobb bäst?

Klart det kan ta emot ibland, men för det mesta ser jag fram emot dagen.

Då har jag ändå den typen av arbete som brukar kommenteras med, -så bra att det finns de som vill arbeta med sånt.

Det är inte alla dagar som man har en hejarklack som serverar kaffe, strippar eller ger dig en handdragare så det är upp till D I G att göra en medioker eller dålig dag till bättre.

Det har inget med bögar att göra.
det kommer från tiden med massarbetslöshet och depression.
Då kunde man fan vara glad att ha ett jobb.
men det visar också så djävla svårt vissa har för att vara tacksam för det som är bra och hellre vill se alla fel och klaga

Glad i denna kontext innebär väl tacksam.

Tacksam kan man vara. Men glad kan strykas direkt. Ingen är glad över att behöva slava.

Synd att man är vit, annars hade bidrag varit guld.

Håller med. Varenda jobb jag haft har dränerat min energi och livslust. Vet inte vad som krävs för att man ska kunna gå till jobbet med ett leende på läpparna.