Svenska mäns kläder: ”Aldrig varit sämre”

Det är alltid rörande när någon gör “fältstudier” av mäns kläder i Stockholms innerstad och sedan blir chockad över resultatet.

Tydligen består observationen av att män bär stretchjeans, kortärmade skjortor och någon slags västkombination, vilket enligt artikeln är ett civilisatoriskt haveri.

Man kan ju undra hur män någonsin lyckades bygga broar, starta företag eller uppfinna saker innan de började koordinera sina outfits enligt kulturskribentens preferenser.

Det mest fascinerande här är inte att någon tycker att män klär sig illa – det är att någon tror att män i gemen sitter och väntar på att få veta det.

Riktiga män (alltså de som har annat för sig än att analysera varandras cardigan-val) ägnar ungefär noll sekunder åt att fundera på hur andra män klär sig. De har jobb, problem, projekt och möjligtvis en grill att optimera.

Att då läsa en text som i princip skriker “ni måste vara mer begärliga i era outfits” känns lite som att få ett stylingtips mitt i ett elavbrott. Intressant timing.

Samtidigt finns ju motpolen: de som faktiskt bryr sig. Inte bara lite – utan så mycket att det nästan blir ett heltidsjobb att se “naturligt avslappnad” ut.

Det är här hipstern kommer in, som enligt manualen ska se ut som att han slängde på sig något slumpmässigt, men i verkligheten planerat varje lager i en färgpalett av “nyanser av grå ångest”.

Artikeln verkar efterlysa mer av detta – mer medveten stil, mer regler, mer “sexighet” i garderoben. Vilket ironiskt nog leder exakt till det fenomen som redan är mest tragiskt: män som ser ut som moodboards snarare än människor.

Att lägga tre timmar på att välja en beige cardigan som signalerar “jag bryr mig men på ett avslappnat sätt” är i sig kanske det minst avslappnade som existerar.

Och så har vi förstås platsen för denna modetragedi: Stockholm.

Det är svårt att ta en stilanalys på allvar när den är baserad på några timmar i det som i folkmun kallas fjollträsk – en stad där espresso är viktigare än funktion och där även byggarbetare ser ut som de är stylade för ett reportage.

Om slutsatsen från en promenad där är att “män klär sig fel”, så kanske problemet inte är männen. Det kanske är att man gått runt i en miljö där normal klädsel betraktas som ett brott mot estetiken.

Sammanfattningsvis:
Artikeln beklagar sig över att män inte klär sig tillräckligt bra, medan majoriteten av män helt obekymrat fortsätter klä sig… tillräckligt.

Och någonstans där, mellan stretchjeans och existentialistiska cardigan-val, känns det ändå som att den enda grupp som faktiskt lider är de som bryr sig mest.