Kvinnor som anmäler våldtäkt får 150 000 kr via hemförsäkringen UTAN fällande dom?

Jag skulle i alla fall tro att det ljugs mer idag/görs mer falskanmälningar/felaktiga anmälningar eftersom all bedräglighet ökat i samhället.

Det är svårt att veta hur man ska göra med ett sådant vittnesmål utan att veta några andra omständigheter. Rent teoretiskt är det ju fullt möjligt att hitta på att kompisen kom in mitt under våldtäkten om vi säger att det är ett studentboende och de bor på i princip samma plats. Och hur vet kompisen att det var en våldtäkt?

Men rent generellt är ett ögonvittne såklart bättre för målsäganden än någon som enbart "vittnat" till målsägandens berättelse. Då är det fortfarande bara ord mot ord vad som faktiskt skett i det stängda rummet. Målsäganden kan ju dessutom ljuga och överdriva för kompisen, de behöver inte ens vara i någon maskopi.

Jag kommer inte lägga några ord i din mun. Men RISKEN med ditt sätt att tänka är ju ISÅFALL att det vid fall som våldtäkt där ord står mot ord, och där det alltså per definition redan finns grannlaga bevissvårigheter, inte ens skulle räcka med ett vittne/kompis som bevittnat händelsen med egna ögon. Om det skulle vara den "allmänna inställningen" så skulle jag vilja påstå att det aldrig mer kommer kunna väckas några våldtäktsåtal.

Beträffande frågan kring vilka möjligheter kompisen har att bedöma, huruvida det är en våldtäkt hon ser eller inte, spelar ju ingen roll så länge inställningen är att kompisen lika väl kan ljuga/vara i maskopi med målsägande. Med den inställningen kommer man ju inte behöva/kunna tanka in den information kompisen sitter med, "för kompisen kan ju fortfarande ljuga - och vi har ingenting som säkerställer att kompisen till 100% talar sanning".

https://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=9069970&fileO Id=9072657 Kandidatuppsats om Bevisvärderingsmodell för muntliga utsagor. Ganska allmänt hållt.

Christian Diesen, Bevisprövning i brottmål (2015) I boken kritiseras domstolarna för hur de använder ovetenskapliga metoder vid värdering av muntliga berättelser.


Kort från Bropttsoffermyndigheten

https://svjt.se/svjt/2013/762
Mer djupgående analys från svensk juristtidning. Här kan du läsa t.ex. om hur CBCA och SVA används för att analysera muntliga berättelser.
Här förklaras även hur dåliga vi är på att se om någon ljuger(mellan 45–60 procent).
Kriterierna som HD slagit fast skall användas presenteras och förklaras också.

Här gås också noggrant igenom problemen med dessa kriterier, hur de inte är vetenskapligt baserade och varför de inte är lämpliga att använda i brottsmål.
Det konstateras också att kriterierna används godtyckligt.
T.ex. i vissa fall ses det som tecken på sanning att ett svar lämnats spontant och i andra ses det som tecken på sanning att svar lämnats efter övervägande, dessa är motsatsförhållanden.
I vissa fall har det sets som positivt att tidigare svar har korrigerats, som att tecken på "levande minne" och i andra fall har det sets som tecken på osanning att berättelsen inte är konsekvent, alltså ändras.
Ibland ses det som stöd för trauma och tecken på sanning att någon inte har kan berätta detaljerat och ibland ses det som tecken på osanning.

Mycket stor ökning av andelen fällande domar(från 54% till 78%)
https://bra.se/download/18.773bb1c7194d8520788136a2/1740561997214/2025_3_Samtyckeslagens%20till%C3%A4mpning%20och%20 konsekvenser.pdf

Målsägandes utsaga plus att målsägande berättat för någon annan nog för fällande dom i 90% av fallen för våldtäkt men bara 18% för olaga hot.
Stor skillnad i beviskrav.
https://svjt.se/svjt/2018/327

Ja, jag har ingen direkt åsikt eller intresse angående det. Det jag tycker är galet är att man kan dömas baserat enbart på målsägandes berättelse som berättats för någon annan:


samt


Detta tycker i alla fall jag är skrämmande läsning.

Precis! Och eftersom du nu märker att du tappat logik i ditt resonemang så kan vi nog enas om att en kompis utsaga MÅSTE kunna beaktas - oaktat om dennes vittnesmål handlar om information den fått av målsägande eller om det är någonting den bevittnat själv. Detta vittnesmålet skall/måste sedan (i vanlig ordning) genomgå en trovärdighetsbedömning och därefter kan rätten dra slutsatser kring hur dessa vittnesmål skall värderas. Kan vi vara överens där?

Aramir är ofta klok, men denna gången har han missuppfattat vad hörsägen innebär. Det som menas med hörsägen-bevisning är ju att det skall röra sig om ett vittnes uppgifter som kommer från en "andrahandskälla" (istället för att den som brukligt kommer ifrån förstahandskällan). Men när vi har en målsägande som pratat med en kompis, så är det ju förstahandskällor som kompisen kan berätta. Under den efterföljande rättegången så kommer ju både målsägande och kompisen/vittnet som samtalat med varandra kunna åberopas, vilket gör att deras berättelser kan kontrolleras. Således är inte dessa uppgifter att anse som härsägen. Dock vet jag att benämningarna "hörsägen", "förstahandsuppgifter" och "andrahandsuppgifter" används på olika sätt, och vid olika scenarior som inte är direkt jämförbara, så det är en diskussion man kan föra tills korna går hem. Men essensen finns i min beskrivning.

Gällande uttalandet "Att vi tillåter att någon berättat för sin kompis som stödbevisning vore lika bisarrt som att att kalla polisen som tagit emot en polisanmälan eller hållit förhör med målsägande som stödvittne" så är det också lite av en tankevurpa. Dels för att det faktiskt är det som sägs i polisanmälan/förhöret som har bevisvärde - och inte vad polisen som handlade anmälan eller förhöret tror/säger. Polisanmälan och förhör finns dokumenterade och det är dessa som har bevisvärde. Men också för att "vittnesbevisning", i form av polisen som höll i förhöret, skulle bli meningslös eftersom motparten skulle kunna åberopa motsvarande bevisning (dvs den polis som hållit i dennes förhör). Jag vill också avsluta med att säga att det är fullt möjligt att kalla en polis, som handlagt en anmälan/förhör, som ett vittne om man skulle vilja detta. Även om jag aldrig skulle kunna se att det skulle ske för just detta ändamålet.

Gällande studien kring våldtäkt VS olaga hot så är inte det heller något nytt för mig. Det är den alldeles utmärkte professorn Christian Dahlman som gjort denna studien. Jag har läst studien och för den intresserade så har han berättat om den i både böcker och poddar/intervjuer. Resultatet av studien var ju allt annat än smickrande för domstolsväsendet. Resultatet ger ju upphov till frågor som; om det finns ett sänkt beviskrav vid våldtäkt? om målsägandens agerande värderas högre vid våldtäkt? om det finns en känslomässighet som påverkar rätten vid våldtäkt? Givetvis så är inget av dessa alternativen bra. I den stora massan kan det säkert vara så att alla dessa anledningar spelar in? Det är svårt att svara på, och man skall också veta att Christian Dahlman lämnar frågan öppen i sin studie.
Men bortsett från ovan nämnda så är min uppfattning att följande kan spela in:

1. Dåliga bevisvärderingar - Det som uppfattas som "lägre beviskrav än vid andra brott" och/eller "högre värdering av målsägandes agerande än i andra fall" kan i själva verket handla om svaga/dåliga bevisvärderingar från rättens sida. Det kan ju ske vid alla brott, så varför skulle det inte kunna ske vid våldtäkt?

2. Differentierat/Flexibelt beviskrav - Det som uppfattas som "ett sänkt beviskrav" kan handla om att beviskravet kan vara differentierat/flexibelt, eftersom man kan tänka sig att en viss grad av tvivel betraktas som ”rimligt” vid en brottstyp, men inte vid en annan brottstyp. Fri bevisvärdering gäller ju och det kan ju ibland vara svårt att direkt översätta bevis/omständigheter vid ett typ av brott kontra bevis/omständigheter vid ett annat slags brott.

3. Omständigheterna vid just en våldtäkt - Som bekant så sker mycket av bevisvärderingen vid brott där ord står mot ord (t ex våldtäkt och olaga hot) vid detaljer, omständigheter och ageranden som inte har så mycket med själva brottet att göra (t ex historik mellan parterna, tidigare kontakter, reaktioner efter händelsen, vem gjorde vad, vem ringde vem, vem sa vad osv). Tar man "ett vanligt fall av våldtäkt" så sker detta ofta mellan två personer som är bekanta. Är dom inte bekanta med varandra så finns det iallafall ofta ett händelseförlopp att berätta om från kvällen/natten, då man kanske träffats på krogen eller liknande. Med andra ord så finns det mycket historik, kontakt och relation mellan dessa två att utreda och föra bevisning kring. Detta skall jämföras med "ett vanligt fall av olaga hot" som ofta kan ske spontant/plötsligt och där personerna kanske inte ens är bekanta med varandra - och om dom är bekanta med varandra så är dom ofta sparsamma med sådana uppgifter då hotet många gånger kan vara kopplat till skulder, missbruk, kriminalitet eller liknande. Med andra ord så finns det inte alltid lika mycket utredning/bevisning att gröpa ur ett olaga hot. Ser man till själva samlaget/våldtäkt så kan detta vara mer eller mindre långt, men det innehåller ju ändå många moment. T ex man pratar, kysser varandra, killen gör närmanden, får av ett klädesplagg, hamnar i en position, byter position, gör signifikanta saker osv. När väl samlaget/våldtäkten är över sker fler moment. T ex man pratar, någon skyndar iväg, man har kontakt efteråt osv. Till skillnad från ett olaga hot som ofta kan komma spontant efter att någonting plötsligt skett. Att offer/förövare efter hotet fortsätter prata eller har kontakt tror jag sällan sker.
Tar man tiden efter just en våldtäkt så är detta ofta förknippat med dåligt psykiskt mående, depression, ångest, trauma, upprivenhet, sjukskrivningar osv. Med andra ord så finns det tydliga avvikelser att ta fasta på bevismässigt. Givetvis är ett olaga hot ingenting människor tar lätt på. Men det brukar sällan leda till sådana konsekvenser som nyss nämnt. Detta gör ju att det finns ytterligare hål omständighetsmässigt när det gäller olaga hot. Då skall jag tillägga att jag inte syftar på grövre hot, där någon t ex hållit en kniv mot någon, för det kan givetvis leda till sådant dåligt mående.

4. Omständigheter vid just olaga hot - Som jag tidigare varit inne på så är olaga hot ofta förknippat med personer som har något otalt med varandra, eller som får något otalt med varandra. Det kan som sagt handla om skulder, missbruk, kriminalitet- eller bara någon slags konflikt eller att någon form av irritation eller incident sker. Detta gör att det finns helt andra omständigheter som rätten inte känner till, men ibland måste beakta. Att X eventuellt hotats av Y kan ju ha att göra med X egna agerande. Y hot kan ju ha föranletts av ett hot från X. Det kan ju ha föranletts av en lång diskussion/konflikt, det kan finnas rädsla inblandat osv. Detta kan ju vara en anledning till att man väljer att fria i högre utsträckning än i ett våldtäktsfall som är en mer binär fråga. Jag vill också tillägga en annan viktig faktor:
I Brottsbalken konstrueras olaga hot på följande sätt: "Den som hotar någon annan med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid, döms för olaga hot".
Det räcker alltså inte bara med att någon hotat någon annan - och att man anser det bevisat. Man måste även nå upp till rekvisitet; att hotet skall ha varit ägnat att framkalla allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid. Brottet olaga hot är alltså en två stegs-raket, medans brottet våldtäkt endast har ett steg - vilket är att motparten inte skall ha deltagit frivilligt. På så sätt måste man alltså nå upp till två krav för att kunna döma någon för olaga hot, men bara ett krav för att kunna döma för våldtäkt.

Jag har inte tappat någon logik i mitt resonemang. Jag anser fortfarande inte att man ska kunna döma någon enbart baserat på ord mot ord samt berättat storyn för en vän. Enbart sådan bevisning kan aldrig vara rättssäker eller ställt utom rimligt tvivel.

Om du anser att Aramir har fel så får du citera hans inlägg, annars kommer han inte se att du anmärker på det han skrivit.

Han kanske har tid och ork att läsa dina texter och diskutera vidare detta med dig i all oändlighet, men det har inte jag. Dessutom vet du ju redan var min åsikt ligger, och uppenbarligen leder det ju aldrig någonstans att ta det en vända till.

Jo, du tappar logiken. För du måste välja mellan att beakta/bedöma kompisens uppgifter (oaktat om det är återberättat eller någonting kompisen påstår sig sett själv) eller att inte beakta/bedöma kompisens uppgifter (oaktat om det är återberättat eller någonting kompisen påstår sig sett själv). Du har inte kunnat ge något utförligt svar på hur du ser på detta och framförallt inte vad du tycker i denna frågan - som är helt binär.

Nej...Du är rolig du som på eget bevåg refererar till andra skribenters inlägg/åsikter och sedan kräver att jag skall inkludera dom i samtalet. Det är ju DIG jag diskuterar med, inte Aramir???

Det är väl bättre och roligare för dig att du får diskutera med någon som faktiskt orkar läsa dina inlägg och diskutera med dig i flera dagars tid?

Jag har ju berättat för dig vad jag anser i flera dagars tid och lagt en massa tid på att svara, men du vägrar acceptera det utan ska fortsätta i all oändlighet vad det verkar.

Något som INTE är logiskt däremot är att bedöma att en historia är sann utom rimligt tvivel bara för att den har berättats till andra och att dessa personer bekräftar det.

En historia blir aldrig mer sann bara för att den berättas för andra.

Ett direkt ögonvittne som vittnar själva händelsen är ju något helt annat som vi inte ens diskuterat.

Vi har fri bevisprövning, därmed skall det tillåtas.
När det handlar om att återge vad en person sagt skall det dock inte betraktas som Stödbevisning eftersom det inte på något sätt stödjer(gör mer troligt) att det som berättas har hänt.
Rent objektivt har det alltså inget som helst bevisvärde för att handlingen ägt rum.


Den faktiska definitionen av hörsägen är information som inte kommer från vittnet/den som uttalar sig.
Om jag berättar för rätten vad någon sagt till mig har hänt så är det alltså hörsägen.
Att personen berättat det för mig är inte hörsägen, alltså själva händelsen att personen pratat med mig, det är förstahandsuppgifter.
Men innehållet i samtalet är hörsägen eftersom jag inte har någon som helst vetskap om det stämmer.


Det stämmer, domare är människor, de gör fel som alla andra.
Skillnaden är att när det gäller våldtäkt så sker det systematiskt.
Domstolarnas bevisvärderingar av vittnesutsagor/berättelser är INTE vetenskapligt belagda.
Utöver det så används de tämligen godtyckligt där sådant som en domstol kan tyda på sanningsenlighet i nästa domstol istället indikerar opålitlighet.


Differentierat beviskrav är dock inte acceptabelt enligt rättsväsendet själva.
Domstolarna är extremt bestämda med att det är "bortom rimligt tvivel" som gäller och att detta betyder exakt samma sak oavsett vilken typ av brott det handlar om.


Problemet här att en stor del av dessa kriterier som används för att bedöma vittnesmål inte har vetenskapligt stöd och i princip det enda kriterie som har visst vetenskapligt stöd(detaljrikedom) inte alls är ett kriterie med sådan stark korrelation att det faktiskt är användbart för att fastställa om någon verkligen talat sanning.

Vi talar om sannolikhetsnivåer som ligger kring 60%.
Det är väldigt väldigt långt ifrån bortom rimligt tvivel, eller i alla fall långt från den säkerhet som bortom rimligt tvivel påstås representera.

Inlägget blev för långt så jag delar upp det i två svar.

Del två.


Att brottet måste vara "ägnat att" framkalla rädsla är irrelevant.
Ägnat att betyder att hotet skall vara sådant att det typiskt sett leder till allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid.
Den delen har knappast något med bevissvårigheten att göra.

Det som studien med tydlighet visar är att det är en enorm diskrepans mellan olaga hot och våldtäkt vid liknande bevisning.
Jag läste en Jurist som förklarade detta med att det sannolikt berodde på skillnaden i naturen av brotten.
Vid våldtäkt så finns fler detaljer att berätta om, vilket ger en längre och mer detaljrik berättelse.

Problemet med den förklaringen är ju dock att då är vi tillbaks till det faktum att man alltså anser sig kunna bedöma om en berättelse är sann eller inte.
Baserat på kriterier som faktiskt inte har stöd i vetenskapen. Det är egentligen bara detaljrikedom av allas HDs kriterier som har stöd för att det är ett kriterie som till viss del indikerar sanning.
Problemet är bara att det är en ganska svag indikator, det är inte i närheten nog för det beviskrav som ställs i brottmål.
Det finns dessutom studier som visar på att hög detaljrikedom också kan vara ett tecken på att någon ljuger.
Ett annat problem är att avsaknad av detaljer inte indikerar att en berättelse inte är sann.
T.ex. kan det helt enkelt finnas mindre detaljer att minnas av olika skäl, kortare händelseförlopp, något som hindrar sinnena att uppfatta saker, trauma som gör att man glömmer med mycket mera.
Detaljrikedom är alltså extremt problematiskt kriterie vetenskapligt sett.

Tänk om du är misstänkt för våldtäkt efter ett fylleligg. Du har väldigt dåligt minne av händelsen.
Du kommer alltså inte ha en speciellt lång eller detaljrik berättelse, den kommer sannolikt vara fragmentarisk, du kommer inte kunna svara på en massa frågor. Allt detta är enligt HDs kriterier tecken på att du ljuger.
Om domstolen i ett sådant fall bedömer målsägande som trovärdig och denna har berättat för en kompis så är du sannolikt dömd.
Trots total avsaknad av objektivt bevis.


Sammanfattningsvis är alltså hela den här aspekten att man anser sig kunna avgöra om en berättelse är sann eller inte extremt rättsosäker.
Åt bägge hållen. Det kan objektivt sett aldrig vara nog för att nå upp till bortom rimligt tvivel.
Utöver det så straffar det personer med sämre verbal och kognitiv förmåga.

Jag rekommenderar dig att läsa denna artikeln i svensk juristtidning. Framställer problematiken på ett väldigt tydligt sätt.
https://svjt.se/svjt/2013/753
Ganska lång läsning dock.

Du glömde att kommentera det här inlägget men du får en ny chans nu.

Väldigt intressant!

Men ja, detaljer om hur en berättelse "ska vara" för att framstå som trovärdig är egentligen bara rena gissningar upphöjt till att några få kan och ska avgöra det. Kriteriet om återhållsamhet kan också ses som en kulturell egenskap som uppskattas och skapar en föreställning om trovärdighet än motsatsen, och därför är den med i Sverige.

Man blandar hejvilt, egentligen beroende på andra faktorer som avgörs i allting runt det påstådda brottet. Inte vad det påstådda brottet i sig säger om det är offrets egen historia som ligger till grund, eller för den delen om den misstänkte kommer med en historia som skiljer sig på avgörande punkter.