Varför vill du vara kvar här?

Det sägs att den stora filosofiska frågan är om man bör begå självmord eller inte. Om man bortser från själva självmordshandlingen och tänker sig att det enbart skulle bestå i ett val, och då bara ställer sig själv frågan:

”Vad är det som gör att jag vill vara kvar här?”

Vad kommer du då fram till?

Jag är då alltså inte ute efter god mat, sex, intressanta konversationer eller liknande. Dom kommer och går, men ändå är du här.

Det jag i så fall tänker mig är god mat/sex/konversationer och längtan efter det, kanske begäret efter det, eller något i den stilen. Något som ständigt råder inom dig, som väljer liv framför död.

Det är något av en filosofisk frågeställning, men för mig är den direkt kopplad till psykisk hälsa, och egentligen bara intressant ur den aspekten.

Jag vill veta hur det ska gå.
Hur det ska sluta,
Sedan tänker jag att självmord inte gör mig fri.
Jag får bara börja om.

Jag vill finnas här för mina barn, jag vill hjälpa och stötta, jag vill sköta eventuella barnbarn och avlasta. Jag vill göra allt det där som ingen gjort för mig så att mina barn aldrig ska behöva veta hur det känns att stå helt ensamma. Det är den enda anledningen jag har för att kämpa vidare. Och det räcker med en! 😊

Även om livet verkar vara svårt för vissa individer periodvis skall de veta att det mesta ordnar sig med tiden. Det är en mental inställning som behövs tror jag. Att inte identifiera sig som ett offer, att föda sig på ömkan och bli bekväm inom vårdapparaten som just spär på personens hjälplöshet.

Vi ska alla den vägen vandra, tids nog. Vips så har årtionden gått och det är inte en evighet kvar att leva. Då kan attityden ändras... "det och det vill jag hinna med".

Det kan komma något efter jag begått självmord som gör det värt att leva

För att alternativet är mycket sämre.

Gick under mer än ett decennium med dagliga tankar på att avsluta mitt liv.

Två anledningar att jag fortfarande är här:

- Mina familj som jag inte ville skulle lida p.g.a. mig
- Hört så många nära döden upplevelser om/från personer som valt att ta livet av sig och det är ingen utväg. Du får bara göra om samma utmaning i ett nytt liv. Så med andra ord ta tag i din skit och lös problemet.

Vilket jag gjorde och idag mår jag bättre än jag gjort på jag vet inte hur länge eller om jag mått så här bra någonsin.

Självmordstankarna är nu blott ett minne.

Viljan att INTE vara kvar kan ju vara kopplad till allt det som är negativt i livet, inte endast psykisk hälsa. Många som begår assisterat självmord har ju fysiska problem som ju förvisso tär på psyket
Varför vara kvar?
För min del är livet spännande, roligt och intressant. Jag ser till att jag hamnar i massvis med olika situationer som gör att jag upplever detta.
Längre perioder av svårmod har varit helvetiska och under dessa närde jag ändock en förhoppning om att det skulle ljusna.
Och kämpade för det. Ibland med mycket motstånd från mig själv då det var på ngt sätt ibland så att jag inte ville att livet skulle vara bra.
Så sammanfattningsvis.....bilden av en önskvärd framtid finns inne i skallen och för det mesta samtidigt uppfattningen om att denna vision är realiserbar.
Har man problem med det längre tider skall man söka hjälp istället för att sitta ensam och älta och gräva sig allt längre ner i det mörka hålet.

Precis, det är att ha ett mål, en längtan eller dylikt. När man har uppnått allt man någonsin velat och framtiden bara är tom, är livet också det - tomt. Jag talar av egen erfarenhet, även om jag skulle vända min bucket list uppochner finns verkligen ingenting mer att skaka ur. Så jag är nöjd, hade inte blivit förfärad om någon sagt till mig att ikväll är sista gången du somnar.

Edit: Det är å andra sidan inte så att jag faktiskt vill dö, jag lever på tomgång bara. Dör jag så dör jag, lever jag så lever jag. Det är skitsamma.

För mig har det blivit en önskan att bli fri från begäret. Att filosofera och meditera. Att bli helt fri från samhällets makt över mitt inre själsliv och återta kontrollen. Att överstiga rädslor och att känslorna tar över och styr handlingar. Kort och gott: bli Buddha, och det borda alla människor försöka.

Det absolut finaste hade varit att sitta här med stängda ögon och ett halvt leende på läpparna när bomberna regnar, naturen dör och total panik sprider sig överallt. Rubba inte mina cirklar

Jag säger som Plura: "Det skulle vara kul att leva och se hur förbifart Stockholm blir.