Evig singel och incel

Jag har länge funderat på hur vanligt det är att man går singel och sexlös hela livet egentligen? Jag läste nyligen att Gen Z aldrig har haft så lite sex som tidigare generationer och heller aldrig funnits så många vuxna manliga oskulder som idag. Men jag tillhör inte Gen Z utan föddes på sent 80-tal.

Jag har aldrig haft ett parförhållande och har haft sex en gång i mitt liv när jag var i tidiga 20-års åldern. Jag insåg redan som barn att jag var lite annorlunda men jag hade ändå kompisar under hela skoltiden och även några år efter. Men i vuxen ålder har jag egentligen bara haft en nära vän och det var en tjej jag träffade när jag var 20 via nätet. Vi var kompisar i många år fram tills ganska nyligen när vi knappt har någon kontakt längre efter att hon skaffade barn och allt. I tidiga 20-års åldern så var jag väldigt social med henne och hennes kompisar och det blev många hemmafester och krogbesök. Det var kul men jag fick aldrig någon romans förutom med en annan tjej som var betydligt yngre jag träffade via nätet och förlorade oskulden med. Tyvärr blev det inget mer.

Jag flyttade tidigt hemifrån och har haft fast jobb sedan jag var 20 och har idag en relativt bra inkomst och en bostadsrätt relativt centralt i Stockholm. Det går väldigt bra för mig på jobbet och jag tycker om mitt jobb och kollegorna verkar tycka om mig också. Men jag har alltid haft problem med att få det där extra som leder till romans (och inte heller så lämpligt via jobbet). Jag försökte med nätdejting mellan 20-33 typ och det ledde inte till någon förutom den där enda tjejen jag hade sex med så jag släppte nätet. Jag har ägnat mina semestrar åt att resa runt på jorden och träffa folk på hostels vilket har varit bland det bästa jag gjort i mitt liv men nu börjar man bli till åren och jag börjar känna mig lite konstig som reser runt på hostels där det mestadels är ungdomar.

Jag har haft bekanta och kollegor som varit i samma situation som mig och som jag misstänker har varit oskuld i högre ålder än mig och nu när man haft dessa på sociala medier så har jag senaste tiden börjat se att alla har träffat någon senaste halvåret. Nu är det verkligen bara jag kvar.

Jag har ju utseendet emot mig då 90% av männen i Sverige är längre än mig och jag har också en väldigt tanig kroppsbyggnad. Om jag på sommaren går runt med shorts och T-shirt så ser jag ut som en 16-åring i kroppen och det är tyvärr ingen överdrift. Jag klandrar inte kvinnorna över att dom inte attraheras av mig. Det är tyvärr såhär jag är byggd. Min mamma sa också att hon tror det är min kroppsbyggnad och längd som gör att jag aldrig träffar någon.

Jag har många gånger tyckt om att leva ensam och jag är ju van vid det. Jag har ju liksom bott ensam i 17 år nu sedan jag flyttade hemifrån. Men att bli gammal och ensam känns väldigt tråkigt. Man vill väl ha någon att dela livet med? Eller iallafall ha fått upplevt det någon gång i livet. För mig vore det en dröm att bara få ligga i soffan och hålla om en tjej, vilken mysig upplevelse. Sexet tänker jag egentligen inte på då jag varit utan så länge att jag lärt mig leva med det.

Jag ägnar mig ju en del åt mina intressen men där träffar jag inga kvinnor heller och jag kan inte vardagsflirta heller. Hur tycker ni att jag bör göra framöver? Kan jag träffa någon?

Måste få kommentera att du skriver fantastiska inlägg i den här tråden.

Det är så ovanligt med positiv feedback på Flashback att jag inte ens vet om dina mycket vänliga ord är ironi eller allvar. Men jag väljer att tolka det positivt.

Men ja jag förstår vad du menar. Jag ser många män på stan och kollegor som inte är några hunkar men har flickvän. Det går faktiskt inte in i mitt huvud hur de lyckas. Jag kan verkligen inte förstå det. Varför har inte deras tjejer lagt benen på ryggen när dom visat intresse när dom gjort det för mig?

Jag var absolut inte ironisk. Jag tycker att dina inlägg i den här tråden är mitt i prick.

Trådskaparen vill inte ha nån hjälp. Han använder forumet för att skylla sina misslyckanden på kvinnor.

Det är absolut så att vissa män hamnar i en djup bitterhet över sin situation, men istället för att göra det som skulle lösa problemen, d.v.s. arbeta med sig själv, så riktas den bitterheten mot omvärlden i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Det är väldigt olyckligt för alla.

Anledningen till att tjejer lägger benen på ryggen för dig är att du förväntar dig att de ska göra just det. Man vill inte ha en relation med någon som inte själv tror på att någon ska vilja ha en relation med den. Om du inte tror på dig själv kommer ingen annan att göra det heller. Det kan tyckas hårt men så är det tyvärr.

Du verkar totalt fixerad vid din längd. Den är inte ditt problem, ditt problem är ett inställningsproblem. Du verkar vara fångad i ditt sinne och av dina invanda tankemönster. Vill du ha en relation får du först söka hjälp för grundproblemet - ditt sätt att tänka.

Hur man vrider och vänder på det så måste en tjej tycka om dig för vilja träffa dig och till och med bli ihop med dig. Då får man ju lista ju vad tjejer värderar. Något tjejer värderar så är det trygghet. längd, pengar, självförsvar, styrka.

så välj en inställning på tinder där du endast söker tjejer i samma längd som du eller under.
Ta hjälp av en PT och börja styrketräna 3 gånger i veckan och ät för gå upp i vikt. så kommer din chans att öka. Det bor liksom 5 miljoner tjejer i sverige. Sluta dröm kör nu!

Jag är inte så säker på det, för jag har inte alltid förväntat mig det. Men ja de senaste åren har det ju varit så.

Det är för att jag har hört så många kommentarer om mäns längd från tjejer, därför har det fastnat i huvudet. Men ja jag vet att mitt tankemönster är dåligt. Samma tankar går runt i huvudet hela tiden.

De allra flesta män kommer många många gånger att träffa på kvinnor som lägger benen på ryggen när de visar intresse. Men du gjorde det till en sanning och lät det definiera dig som person. Det kan säkert vara så att din längd gjorde det svårare för dig, men en mans längd är en faktor bland många. Det går inte att komma ifrån. Har du inte längd får du jobba med andra egenskaper och förmågor. Du är fortfarande född till detta livet och du är fullt frisk - bara det är en enorm ynnest.

Du säger det själv - ditt tankemönster fungerar inte. Så vad är anledningen till att du inte börjar där? Du har enligt egen utsago god ekonomi - vad hindrar dig från att kontakta en terapeut idag?

Det har du nog rätt i. Men när det har varit så hela livet blir man ju less till slut, eller hur? Lite som dom som söker 500 jobb och aldrig får något. Till slut ger dom upp.

Visst, jag kunde ha varit blind, döv eller suttit i rullstol men det gör inte mig lyckligare. Eller fått narkolepsi eller något annat. Men det får mig inte att känna mig mindre värdelös för det.

Jag har varit hos vårdcentralen många gånger i omgångar och pratat. Jag loggade in på 1177 och såg att jag hade 100+ besök gällande min psykiska ohälsa tio senaste åren.

Jag börjar inse att det enda jag kan göra är att på något sätt förlika mig vid denna situation eller ta mitt liv. Känner en person som fick narkolepsi när hon var 14 och nyligen skrev på sociala medier att hon håller på spara ihop pengar till aktiv dödshjälp. Tragiskt. Nästan så jag också blev sugen faktiskt.

Det har du nog rätt i. Men när det har varit så hela livet blir man ju less till slut, eller hur? Lite som dom som söker 500 jobb och aldrig får något. Till slut ger dom upp.

Visst, jag kunde ha varit blind, döv eller suttit i rullstol men det gör inte mig lyckligare. Eller fått narkolepsi eller något annat. Men det får mig inte att känna mig mindre värdelös för det.

Jag har varit hos vårdcentralen många gånger i omgångar och pratat. Jag loggade in på 1177 och såg att jag hade 100+ besök gällande min psykiska ohälsa tio senaste åren.

Jag börjar inse att det enda jag kan göra är att på något sätt förlika mig vid denna situation eller ta mitt liv. Känner en person som fick narkolepsi när hon var 14 och nyligen skrev på sociala medier att hon håller på spara ihop pengar till aktiv dödshjälp. Tragiskt. Nästan så jag också blev sugen faktiskt.