Social fingertoppskänsla: varför fungerar den inte hos alla?

Svara på tilltal, ja, annat vore konstigt.

Aktivt föra en konversation? Nä, inget som är ett måste.

Finns många män som är lyhörda t ex. Men kvinnor tycker inte det. Män kan aldrig vara lika lyhörda som kvinnor är.
När det gäller dejting så tycker kvinnor att män är hopplösa. Antingen så inbillar han sig intresse hos kvinnan, eller missar det helt att hon är det.
Flirtanalfabeter kallas det.
Kvinnor tycker att män måste skaffa sig bättre känsla för vad hon som kvinna vill ha och behöver.
Det är självklart att han ska behandla henne med respekt. Hon är kvinna. Hon har känslor.
Glöm inte det, män.
Att hon själv kan säga vad som helst till honom, behandla honom respektlöst, är helt ok. Det är så könsrollerna ser ut. Hon är kvinna med känslor och hon måste ha rätt att uttrycka sina åsikter. Hon har social fingertoppskänsla och han har säkert gjort nåt för att förtjäna påhoppen. Han ser t ex inte ut som skådisen hon såg i den där filmen förra veckan. Jesus, vilken kropp.

Hör verkligen dina vanföreställningar till topic?

Säkert inte. Män brukar inte få dela med sig av sina åsikter. Han ska tystas.

Sen så säger kvinnor att det är synd att män har svårt att prata om sina känslor.

Så som du gnäller och är martyr är det självklart att ingen kvinna orkar med dig.
Vems fel är det?
Ditt egna.

Börjar tro att du är en ondskefull kvinna som hakat upp dig på någon som inte vill ha dig. Och istället lägger fokus på att skrämmas.

Oavsett, lägg in dig på psyk.

Man sätter sig bland människor för att man vill sitta bland människor. Tyst eller inte. Alla är olika och har olika behov av det sociala.

Det är så svårt att förstå hur man kan fastna så djupt - och ha så fel - i sina föreställningar. Jag skulle verkligen unna honom just terapi.

Men varför måste du snoka i andras liv för?
Varför är det så viktigt för dig att få veta alla detaljer i människors liv?
Varför måste du få reda på vad alla gör på sin fritid?

Känner man varandra och har en bra kontakt så kan man ju självklart fråga olika saker, men ofta handlar det om rena förhör, folk är så äckligt nyfikna.

Går det verkligen inte att jobba med någon bara för att du inte får reda på personens privatliv?

Social kompetens är att kunna förstå vilken typ av människor man har omkring sig. Har man en som inte gillar det meningslösa jiddret vid lunchbordet på jobbet, så inleder man inte en konversation med den personen. Gör man det ändå, för att man inbillar sig att det är så man visar social kompetens, då har man misslyckats. Likaså saknar du social kompetens om du dömer en person som inte gillar småprat.

Man är i fika och lunchrummet av en orsak, för det är så företaget vill ha det. Man är inte där för att skapa en trevlig atmosfär för andra, du är där för din egen skull.

I ett lunchrum så finns det ju ofta flera kategorier av anställda.
Jag har ju jobbat som konsult i minst 20 år och kan vara på en arbetsplats en vecka eller ett år.
Man har inte samma vilja och ork att vara social med nya människor hela tiden.
Inte behov heller. Är jag inte hå humör så brukar det ofta räcka med att säga: Jag är inhyrd på xxxx
avdelningen.
Men många är genuint trevliga och har helt normala frågor kring jobbet och socialt/privat.

Så social kompetens innebär att sitta och snacka skit om andra och ljuga?
Tyvärr tror jag att många tror att det är social kompetens, men det är det ju inte utan ett efterblivet beteende!

Alla sitter ju inte och snackar skit om folk, men visst är det vanligt förekommande. Jag skulle tro att det är just den biten av "social kompetens" den tystlåtne ser igenom. Den personen lägger helt enkelt inget värde alls i det och uppfattas därför av andra som sur eller märklig.

Sen behöver man inte snacka skit om folk heller, det räcker med de vanliga samtalsämnena för att jag ska börja dra mig ur. Att folk inte får nog av att låta kaffesnacket gå i samma spår, år efter år, ser jag som en dålig sida. Att de andra vid bordet skrattar åt samma skämt, år efter år är också något jag inte ser något värde i. Ganska snabbt inser jag att jag har noll gemensamt med dom och väljer att sitta vid ett annat bord.

Jag kan vara meningslöst social och jag kan välja att vara för mig själv. Jag brukar hamna nånstans i mitten och sedan hålla ut så länge jag orkar. Att inte kunna umgås socialt på det sätt man föredrar kan vara påfrestande. Fick jag välja vem jag skulle sitta med, så skulle jag nog ta den som sitter för sig själv och muttrar sina svar och slutligen är helt tyst, än den där personen som är överdrivet social och skrattar högt åt precis allting.