Social fingertoppskänsla: varför fungerar den inte hos alla?

Jag tycker att det är väldigt intressant med personers beteenden i vardagen. Jag kommer att ta lunchrummet som exempel som diskussionsunderlag, men går bra att ta andra situationer också.

En normalt begåvad person utifrån det sociala är att man inte sitter helt tyst utan att samspela med sin omgivning. Man måste inte vara jättesocial, men det normala är att man visar lite intresse eller engagemang gentemot sin omgivning vid tillfällen där man delar bord på lunchen. En del kommer inte överens så bra, och det är ok. Men själva fenomenet är väldigt intressant.

Alla har vi en person på jobbet som man ibland råkar hamna vid samma bort som i lunchrummet, som man kanske inte hade velat sitta tillsammans med. För artighetens skull frågar man någonting, till exempel om personen ska göra någonting i helgen, mest för att få igång ett litet samtalsämne. En del personer svarar bara och sedan ställer ingen motfråga. Det hade ju varit enkelt att svara, och sedan fråga "vad ska du göra själv?". Men en del personer gör inte ens detta. De kan dela med sig kort av det som handlar om dem, men de ställer aldrig en motfråga eller visar det minsta intresse för andra.

Hur kommer det sig att dessa personer är på detta sättet? Jag kan bara utgå från mig själv. Jag brukar läsa rummet och anpassa mig där efter. Om en person uppenbarligen inte är intresserad av samtal så brukar jag inte heller utsätta den för det. Men det är intressant att diskutera hur dessa personer fungerar i vardagen, och varför de agerar som de gör.

Vad tror ni?

Edit: Tråden handlar inte om att analysera mig och det jag tänker. Utan om fenomenet som helhet.

"Du brukar läsa av rummet" - Tydligen är du dålig på det. För många önskar sitta i tystnad och njuta av sin lunch. Det är en paus från den ordinarie arbetstiden. Ofta inte ens betald tid.

Lunchrummet på jobbet är väl ändå lite annorlunda än till exempel en middag i ett socialt sammanhang?

När du inte får någon motfråga på frågan som du ställt så kan du väl använda din egen sociala fingertoppskänsla och dra slutsatsen att personen inte är intresserad av att prata just då?

Så, du vill eg inte sitta med personen, eller egentligen prata med den? Och den troligen detsamma för dig. Hur blir det normalbegåvat att krysta fram ett samtal mellan er då?

Jag vill tex äta i fred, sätter mig vid ett tomt bord. Och om någon sätter sig med mig så känner jag inte just nån.fötpliktelse att bryta min lugna och behövliga stund för att du vill det.

Ungefär så tänker jag.

Så vi ska sitta mitt emot varandra, bara jag och den andra personen, tysta? Hade jag varit en sån asocial person så hade jag satt mig på kontoret eller vid ett eget bord isåfall.

Tråden handlar inte om att utvärdera mig. Det handlar om fenomenet. Tänk dig att personen sätter sig vid samma bord som mig, och sedan inte ger någon motfråga, och sedan är det helt tyst under lång tid. Sedan frågar personen något efter några minuter. Jag svarar, och bollar tillbaka. Då svarar personen. Och är sedan tyst.

Vad säger du om det då?

Ni som är 25 år och yngre är totalt förstörda av skärmar och har missat en stor del av barndomen där du lär dig det sociala spelet, det sociala spelet går inte att läsa sig till eller plugga, det tar flera år att träna upp och är en väsentlig del av barndomen.

Erat stirrande på skärmar tillsammans med uppblåsta egon om att ni är speciella och universums mittpunkt tillsammans med tjack i pillerform för att ni tyckte matte var tråkigt på högstadiet har förstört er när det kommer till den sociala samvaron med andra!

Fast fenomenet utgår kanske från dig. Du har din egen syn på hur människor bör vara och ser dig som varande bättre på något sätt. Mer social. Det känns som du inte kan läsa av personer och anser att alla bör vara på ett visst sätt, utifrån hur du själv är.

Medan de kanske inte är intresserade att diskutera vad de ska göra i helgen, då de anser att det inte angår dig, för de ser inte dig som nån kompis. Kanske de är intresserad av andra saker än att prata nonsens. T.ex. Kanske de som någon säger, bara vill sitta och njut av lunchen i tystnad, sedan kommer du som nån pladderpelle och stör dem. Alla behöver inte heller vara sociala, människor är olika. Det är väl en sorts social förmåga som du verkar sakna, att kunna inse det och anpassa sig till andra, inte bara utgå från sig själv.

Så är man intresserad av andra människor, gäller det att försöka ta reda på vad de faktiskt tycker är intressant och hur de ser på saker.

Vill du bara umgås med de som är sociala, får du identifiera dem och sätta dig med dem, om du nu kan läsa av rummet.

Du sätter egna epitetet på mig nu. Du antar grejer. Jag skrev ju att jag läser rummet och inte utsätter folk för samtal om de inte vill. Jag sitter snarare tyst som ett gensvar i en sådan situation. Jag är bara intresserad av fenomenet.

Jag skulle aldrig sätta mig hos någon jag vet inte vill prata och börja prata hänsynslöst. Om det bara finns en plats ledig och jag sätter mig så skulle jag nog säga hej, och sedan känna in situationen. Skulle jag märka att personen inte är intresserad av att prata så blir det ju tystnad. Men då kan man fråga sig varför personen sitter bland folk öht isåfall? Det är ok att personen sitter där, men det är intressant att diskutera ämnet. Tråkigt att folk ska börja attackera mig bara för att jag vill förstå.

Var skulle personen sitta få tänker du? Man ska ju inte behöva gömma sig för stt få vara lite ifred liksom och lunchrummet är ju oftast rätt väl lämpat för just lunchätande.


Är du tädd för att inte höra din.egen röst i 20minuter eller vad är det som ör ett sånt problem med tystnad? Eller så får du helt enkelt sätta dig med nån som du vet är snackisar

Allt beror ju på hur just det lunchrummet är utformat. Om det finns många små bord kan man ju sätta sig för sig själv? Har man tillgång till ett kontor kan man sitta där?

Du målar upp mig på ett sätt som inte stämmer överens alls med hur jag beskrivit mig. Vadå att jag måste höra min röst? Läser du inte vad jag skriver? Jag skriver ju att jag sitter tyst om jag märker att personen jag sitter med inte vill prata.

Intressant att du utgår från dig själv som måttstock för hur man “ska” vara socialt. Vem har bestämt att det är definitionen av normalbegåvad? Du?

Det är fullt möjligt att vissa inte vill småprata – eller inte vill småprata med just dig. Att inte ställa en motfråga kan lika gärna vara ett medvetet val som ett socialt handikapp.