Kommer jag svälta och dö? Bidrag?

Ja egentligen så kan jag väl bli det. Men tänkte ifall det kanske fanns något slags bidrag att casha in så hade jag ju kunnat uttnytjat det och möjligtvis gett lite till min mor för att avlasta henne. Bra att ta reda på möjligheterna lixom. Finns ju många här i samhället som uppenbarligen lyckas med det. Tex alla losers i gruppen jag har gått till. Alla har på nåt magiskt sätt lyckats fått bidrag hit och dit. Men inte jag inte

Som sagt måste du ju uppfylla diverse krav för att vara berättigad bidrag. Om du väljer att inte uppfylla dem så kommer du inte få bidrag.
Så med tanke på vad du själv skrivit i tråden tror jag det mest realistiska för din del är att leva på din mamma resten av hennes liv. Eller så länge hon står ut åtminstone. Naturligtvis belastande för henne, men om hon väljer att försörja dig så är det ju hennes beslut.

Det hade lönat sig om man aldrig jobbat. Tyvärr.

Det finns INGEN MENING med att få bidrag istället för att jobba, eller att hoppas på det. Pengar löser bara problemet för dagen men förlänger pinan och huvudproblemet är att man är asocial och har dålig dygnsrytm och dåligt självförtroende. Pengar eller snälla mammor försämrar detta ännu mer.

Jag är 28 år gammal. Jag slutade jobba för typ 5-6 år sedan. Lyckades under mina arbetsår spara ihop en hyffsad klumpsumma pågrund utav snålhet och 0 intresse av dem "roliga sakerna" man kan göra med pengar.

Det har varit så jävla skönt att slippa allt med arbetsliv och ekorrshjul. Inte saknat arbete 1 dag under min ledighet. ALLA dem arbetsplatserna jag varit på har känts som ren tortyr. Jag har älskat min utanförskap, att inte vara delaktig i samhället och att man kunnat isolera sig och göra det man vill. Har inga visioner eller ambitioner att skaffa flickvän (trots att många tjejer varit på mig), fixa hus och göra deg. Svensson livet är det absolut värsta tänkbara scenariot jag skulle kunna finna mig i. Jag är inte avundsjuk på kändisar, folk i min omgivning etc. Jag är endast avundsjuk på dem tursamma jäklarna som lyckats få bidrag utav systemet!

Hur som helst, med tiden så blev pengarna såklart mindre och mindre. Jag ansökte genom åren om diverse bidrag som typ bostadsbidrag (men jag var tydligen för fattig för att få det lol. "För liten inkomst"), vart nekad A-kassa trots att jag varit med där under mina arbetsår (självklart, eftersom dem inte ens är till för att hjälpa en) så gick ur den skiten också.

Eftersom jag inte resonerar som min omgivning så fick jag den dumma ideen att kontakta Psykiatrin för att se vad som "var fel på mig". Fick diagnoserna ADHD kombinerad form 2 och Autism 1. Fick knark på recept som utlöste paniksyndrom mm så ADHD-medicin var inte någon life-saver direkt. Det är den enda hjälpen jag fått utav psykiatrin under 2 års tid.

Vart rekommenderad att ansöka om aktivitetsersättning, fick läkarutlåtanden etc gjorda där det stod att jag "absolut hade rätt till aktivitetsersättning" men FK fortsatte neka mina ansökningar om och om igen under 1 års tid. Vart även sjukskriven av en läkare men dem nekade även sjukersättning lol.

Sååå, pengarna blev knappa och tillslut vart jag tvungen att sälja lägenheten och bilen. Flyttade hem till morsan och har levt här nu i typ 1 års tid. Nu har jag endast någon tusenlapp kvar, dem enda fasta utgifterna jag har kvar är mobilen och gymmedlemskap. Tänker att jag säger upp dem två så har jag iallafall 0 fasta utgifter.

HUR som helst, antar att det jag har kvar är att ansöka om är Ekonomiskt bistånd? Eller kommer jag bli nekad det pågrund utav att jag bor hemma nu oxå? XD
Jag lever alla dagar i veckan hellre på ekonomisk minimum, typ några tusen i månaden än att ha ett jobb och få 100 000kr i månaden. Vad gör jag nu??? har jag rätt att flytta in i någon Gruppbostad eller dylikt?

Det är långt ifrån säkert dock. Oavsett så är det inte relevant i ditt fall.

Om du är kapabel att arbeta men undviker av ren lathet, då förtjänar du inte några bidrag. Du har visst några diagnoser som möjligtvis kan ses som förmildrande omständigheter, men vad fan, jag själv har en rad diagnoser jag också liknande dina men har moral nog att ändå göra rätt för mig och bygga upp en stabil självdisciplin tillräcklig för att jobba utan gnäll. 90% av alla människor avskyr sitt jobb men biter ihop och får det gjort ändå för det ingår i att vara vuxen.

Att jobba innebär inte bara belöning i form av pengar utan även belöning i form av stolthet att man bidrar med något till samhället istället för att bara vara parasit och leva på andras pengar. Vad är det med ditt jobb som du uppfattar som tortyr? I dagens Sverige är det många arbetare med invandrarbakgrund som gått igenom omänsklig tortyr på riktigt. Det är ett rätt stort hån mot dem när bortskämda latmaskar likställer sin egna tortyr att vakna med väckarklocka med att som krigsfånge få sina naglar utdragna med tång och bli waterboardad.

Det är jävligt relevant? Hade jag aldrig jobbat som dem andra losersna så hade jag most likely haft aktivitetsersättning, eftersom mina tidigare misslyckade arbetsförsök "styrker min arbetsförmåga" vilket är FKs huvudargument.

"De" andra loserserna om jag får be!
Och det är som sagt inte säkert att du ändå hade fått aktivitetsersättning om du bara hade valt att aldrig jobba.
Nu har du jobbat och du har inte lyckats få aktivitetsersättning. Ingen idé att sitta och älta alla tänk om och fiktiva scenarier som eventuellt möjligtvis hade kunnat ge dig pengar i en perfekt värld 🙂 Det är ju ganska mycket jobb att få inkomst utan att jobba.

Vad duktig du är som har så god moral, ska minnas dig som den duktiga arbetare du är Du är sååå duktig som sväljer dina känslor och biter ihop! Det är säkert jätte hälsosamt!

Jag ska oxå börja kalla alla som inte tränar som mig för lata, för det är ju enda anledningen till att dem inte tränar som mig Människor är exakt likadana, annorlunda existerar inte. Vissa är bara lata

Dem enda vinnarna i samhället är dem som lyckas få bidrag.