Venezuelas president Maduro tillfångatagen av USA

Enligt svts reporter har Maduro en betald liga a la Hitlers SS och SA som åker runt i landet och med våld upprätthåller diktaturen. Därför har 25% av alla venezuelaner flytt till andra länder och t.ex Chile har akut invandrarkris med uppåt 1M från Venezuela, se egen tråd på FB.

Den 7 maj 2025 undertecknade presidenterna Nicolas Maduro och Vladimir Putin i Moskva ett Treaty on Strategic Partnership and Cooperation (Fördrag om strategiskt partnerskap och samarbete).

Hela ditt resonemang bygger på en falsk premiss: att Venezuela i dag skulle vara en suverän stat med fungerande inhemsk legitimitet som riskerar att ”förstöras”. Den legitimiteten är redan död. Valen är riggade, oppositionen fängslad och staten kontrolleras av militär, karteller och lojalistmiliser. Det finns inget demokratiskt frö att ”skydda”.

Och nej, Maduro blir ingen martyr. Martyrer kräver moralisk trovärdighet. Maduro är för stora delar av befolkningen synonym med hyperinflation, massflykt och våld. Att påstå att han skulle helgonförklaras är ett skrivbordsresonemang som kollapsar så fort man tittar på opinionen i landet.

Enda sättet usa kan komma undan med att detta inte är mot alla lagar som finns är väl att hävda att de vill ställa honom inför domstol för brott mot usa på något sätt? Alla andra försvar är väl olagliga?

Vad har de tänkt att göra med Maduro då?

Sätta honom i en bur i Mar-a-Lago eller?

Här begår du ett skolboksexempel på argumentationsfelet halmdockan.

Vem är det du argumenterar emot? Ingen i den här tråden, och allra minst jag, har påstått att Venezuela är en "fin och trevlig stat". Ditt problem verkar vara oförmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att USA installerar en marionettregim är dock en katastrof, som strider mot folkrätten och historiskt sett leder till inbördeskrig. Att jag kritiserar en felaktig och farlig medicin (interventionism) innebär inte att jag förnekar att patienten är sjuk. Sluta slåss mot åsikter som ingen har yttrat och bemöt de faktiska argumenten istället.

Man kan förstås se allt från olika håll. Men när har vänstern stött de förtycka i marxistbaserade diktaturer. Aldrig!
Man är bara mot väst och demokratiska länder och står alltid på diktaturers och terroristers sida.
Man stödde Stalin och Mao helhjärtade och ville göra revolution här. Hänga de rika och göra om Sverige med den som föredömen.

När diktaturerna som man helhjärtat stött i sjuttio år föll, sa man. De var inte riktiga kommunister? Men hur kunde man anse att de var det tidigare, trots att allt som hände där, låg i öppen dager?

Du lyfter två intressanta poänger, men din analys lider av att du blandar ihop moralisk legitimitet med statsvetenskaplig realitet. Du begår ett fundamentalt misstag när du likställer "bristande demokrati" med "förverkad suveränitet". Enligt folkrättten (och FN-stadgan) är en stat suverän så länge den har kontroll över sitt territorium, oavsett hur illa den behandlar sin befolkning.

Om vi accepterar din premiss, att stater som styrs av korrupta militärer eller karteller inte längre ska betraktas som suveräna objekt att "skydda", då öppnar vi dörren för total anarki. Ska vi invadera Mexiko för att kartellerna kontrollerar delar av territoriet? Ska vi ockupera Myanmar? Faran med ditt resonemang är att du underskattar värdet av ordning, även en repressiv sådan. Det du kallar en "död stat" är fortfarande den struktur som håller igång vattnet, elen (när den fungerar) och polisväsendet. Att krossa denna struktur utifrån, i tron att man bara tar bort "det onda", leder historiskt sett (se Irak 2003) till att statsapparaten kollapsar. Det som följer är inte frihet, utan Hobbesianskt (bellum omnium contra omnes) allas krig mot alla. Det finns alltid något att "skydda": statsmonopolet på våld, för alternativet är milisvälde.

Ditt påstående att martyrer kräver "moralisk trovärdighet" är historiskt felaktigt. Martyrskap handlar inte om att vara en god människa; det handlar om att bli en symbol för ett narrativ. Saddam Hussein var avskydd av stora delar av irakierna. Men när han hängdes under amerikansk översyn, blev han för många sunnimuslimer en symbol för motstånd mot ockupationsmakten. Che Guevara misslyckades katastrofalt i Bolivia, men dog som en ikon. Maduro behöver inte vara älskad av majoriteten (opinionen) för att bli en martyr. Han behöver bara vara älskad av minoriteten, den hårda kärnan av chavister och miliser (colectivos). Om Maduro dör i en sjukhussäng är han en misslyckad president. Om han dör i strid mot "Yankee-imperialismen", eller fängslas av Washington, får hans rörelse en offerkofta som räcker i många år. Det spelar ingen roll om du tror att 70 % av befolkningen hatar honom; om de återstående 30 % (som har vapen) ser honom som en martyr som föll för imperiet, då har du ett recept för ett långvarigt inbördeskrig. Att titta på opinionssiffror för att bedöma risken för väpnat motstånd är naivt. Revolutioner och inbördeskrig drivs inte av den passiva majoriteten som svarar på enkäter, utan av den radikaliserade minoriteten.

Sverige mördar dock inte hundratusentals amerikaner via narkotikasmuggling.

De kommer ha rättegång och sedan skicka honom till Guantanamo på Kuba. Som de gjort med andra utlänningar de tagit till USA med våld, t.ex. Al Quaida. Om han inte kan köpa en benådning av Trump som en annan narko-baron gjorde nyligen.

Trumps beslut angående Venezuela kan antingen göra honom till en hjälte i mångas ögon
eller inleda en ny era av ensidiga interventioner som väcker starka reaktioner från omvärlden.

Ditt inlägg är ett skolboksexempel på vad vi inom historieforskningen kallar för historisk essentialism och guilt by association. Du målar upp en monolitisk bild av "vänstern" som sträcker sig över 100 år och klumpar ihop allt från stalinister till socialdemokrater och moderna folkrättsjurister i en enda homogen massa. Det är en retorisk strategi som må fungera som propaganda, men som faller platt som analys. Du påstår att vänstern ville "hänga de rika" och göra om Sverige efter Sovjetunionens förebild. Detta är historiskt felaktigt. Den svenska "vänstern" har dominerats av socialdemokratin (SAP), en rörelse som var antikommunistisk i sin kärna under kalla kriget. Det var socialdemokratiska regeringar som byggde upp IB för att åsiktsregistrera kommunister, just för att man såg dem som ett hot mot demokratin. Att påstå att hela vänstern "helhjärtat stödde" Mao och Stalin är att radera historien. Det fanns (och finns) en radikal ytterkant (t.ex. KFML(r) på 70-talet), men att låta dessa representera hela det politiska spektrat till vänster om mitten är lika ohederligt som att hävda att alla konservativa är fascister.

Du gör tankevurpan att kritik mot USA:s utrikespolitik är synonymt med att "stå på terroristernas sida". Detta är en intellektuell kortslutning. När Olof Palme kritiseradde Vietnamkriget, eller när moderna statsvetare kritiserar invasionen av Irak eller sanktionerna mot Venezuela, handlar det inte om att man hatar västvärlden. Det handlar om att man håller västvärlden till en högre standard. Om vi i väst hävdar att vi står för demokrati och folkrätt, då är det vår plikt att kritisera när våra allierade (eller vi själva) bryter mot dessa principer genom statskupper, tortyr eller illegala krig. Att blunda för USA:s felsteg är inte att vara "vän av väst"; det är att vara en nyttig idiot för imperiet.

Du har en poäng i att delar av den radikala vänstern historiskt har haft svårt att göra upp med kommunismens brott. Det är en legitim kritik. Men, och detta är avgörande , det argument jag och andra för fram gällande Venezuela handlar inte om att försvara Maduros "socialism". Det handlar om suveränitetsprincipen. Man behöver inte vara marxist för att motsätta sig att stormakter godtyckligt byter ut regeringar i andra länder. Man behöver bara vara en anhängare av FN-stadgan. Att du avfärdar folkrättsliga argument som "stöd till diktatur" visar bara att du är oförmögen att skilja på princip (rätten till självbestämmande) och person (Maduro).

Din historieskrivning är selektiv och din analys är svartvit. Världen består inte av "goda väst" och "onda vänstern". Den består av intressekonflikter där även demokratier kan begå fruktansvärda övergrepp. Att påpeka detta är inte förräderi, det är vad en fri, kritisk debatt handlar om.