Citat:
Ursprungligen postat av
Hejvardaghej
Kurt, du skriver att läkarnas oro bara handlade om kommunikationen med mamman. Men läs punkt 2.2.6 igen.
De åtta behandlande läkarna uttryckte oro för att Victoria var ensam uttolkare av Elsas symtom och behov, att hon kunde övertolka signaler om smärta, illamående och energilöshet och att detta kunde leda till onödiga eller felriktade vårdåtgärder.
Det är knappast ett vanligt samarbetsproblem. Om vården inte får korrekta uppgifter om barnets faktiska matintag och symtom kan det påverka både medicinska bedömningar och behandling.
Jag har aldrig påstått att IVO-anmälan bevisar något om Victorias motiv. Men du kan inte heller reducera läkarnas medicinska oro till att de vuxna hade svårt att prata med varandra.
Att socialtjänstens handläggning kritiserats gör inte läkarnas oro mindre relevant.
Läs gärna vad jag skrev. Det stod: “Deras oro gällde kommunikationen med mamman, och att hon kunde övertolka Elsas signaler.” Övertolkningen fanns alltså med. Jag har inte reducerat något.
Och jag håller med dig: läkarnas oro var relevant. Den borde ha tagits på allvar och utretts. Det är just det som är min poäng.
Men lägg märke till vad du gör, för det är samma sak som alla systemriddare i tråden gör:
1. Det fanns en oro.
2. Oron var relevant.
3. Alltså var det som hände Elsa motiverat.
Steg 3 följer inte av steg 1 och 2. Mellan oro och tvång ska det finnas en utredning, en bedömning av risken och en prövning av mildare alternativ. Det är där det brast. Lex Sarah-rapporten, den externa granskningen och JO-anmälan säger samma sak: utredningen prövade aldrig sin egen utgångspunkt.
Och titta på vad läkarnas oro faktiskt var. Läs p. 2.2.6 en gång till: de åtta behandlande läkarna gjorde inte gällande att det fanns något akut hot mot Elsa, eller att hon behövde skydd. Ändå blev det ett omedelbart omhändertagande med polis, samma dag. Det akuta kom inte från de läkare som kände Elsa. Det kom från en läkare som aldrig hade träffat henne.
Om oron var att Victoria var “ensam uttolkare” av Elsas symtom, så är lösningen fler uttolkare, inte färre. Pappan, assistenterna, skolan, vården själv genom observation, och Elsa själv, med någon annan än mamman i rummet. Ett utredningshem hade gett allt det. I stället togs alla uttolkare bort, och pappan bedömdes inte ens.
Och om vården inte fick korrekta uppgifter om matintaget, kom vi fram till att den viktigaste felaktiga uppgiften i hela fallet, den om droppet, kom från vården själv.
Att handläggningen kritiseras gör inte läkarnas oro mindre relevant. Men oron gör inte heller handläggningen rätt. “Det fanns en oro” är skälet att utreda. Det är aldrig skälet att hoppa över utredningen.