Citat:
Det är pinsamt att läsa folk i tråden som på fullt allvar hävdar att Arne skadat sig själv eller ramlat och skyller på sina döttrar för att han skulle vilja sätta dit dem. Lika dumt är det att hävda att hans döttrar skulle vara dömda "utan bevis".
Jag vet att jag är djävulens advokat nu. Men jag tycker fortfarande att omständigheterna är knepiga och obehagliga. I domen står följande:
"Tingsrätten konstaterar således att Arne Sparrs uppgifter om våld är detaljerade
och klara och att de får starkt stöd av det åberopade rättsintyget, att han direkt
och konsekvent pekat ut Annette Sparr och Susanne Sparr som gärningsmän,
att deras egna uppgifter om sina förehavanden vid tillfället för gärningen har
kontrollerats och att vittnesmålet från Eva Blomquist motsäger vad de uppgett,
samt att det inte finns något rimligt alternativt händelseförlopp som kan
förklara hur Arne Sparr fått sina skador."
Det är mannens egna uppgifter som ligger till grund för den fällande domen. Han hatade sina döttrar och var ivrigt påhejad av dotterdottern som delade känslorna. Vittnesmålet från kyrkogården förklaras med att det är osannolikt att systrarna inte hade hunnit fram till stenen innan sällskapet gav sig av. Men de ska enligt uppgift ha varit där i 5-10 minuter och det är endast en person i sällskapet som verkar vara hörd. Vad är det som säger att de inte var där i kanske bara 4 minuter och att systrarna kom efter det? Ena systern hävdar att det tog dem 10-15 minuter att strosa ner till minnesstenen, de hade ingen brådska och hon hade ont i ett ben. Att pappan och dotterdottern hävdar att de inte såg till systrarna är ju ovidkommande, OM det är så att de har varit inblandade.
För det första: Arne kunde inte veta var döttrarna befann sig, om det inte vore så att att de faktiskt var hemma hos honom. Döttrarna skulle kunna haft vattentäta alibin, t.ex. att en av dem, eller båda, var på Coop och handlade när Arne påstod att de var hemma hos honom och försökte döda honom.
Döttrarna påstår att de båda skiljdes åt efter att ha varit vid kyrkan, men ingen av dem har minsta alibi och kan visa att de gjort något annat den tidsperiod som Arne påstod att de var hos honom i syfta att döda honom. Båda deras telefoner var på något sätt avstängda. Sannolikheten att Arne skulle kunna anklaga båda döttrarna och ingen av dem har minsta alibi för den aktuella tiden är noll. Arne skulle då genast framstått som lögnare.
Jag stänger också av min telefon när jag ska delta i ett evenemang och kanske särskilt i en kyrka. Sen tänker jag kanske inte på att sätta igång den direkt efteråt.
De skulle kunna haft alibi, men hade inte det efter kyrkobesöket. En dement person skulle inte ha brytt sig om såna detaljer och hakar inte upp sig på om man framstår som lögnare eller inte.
Systrarna kan absolut vara skyldiga. Men jag tycker fortfarande att det är obehagliga omständigheter runt alltihop.
Inte ens om han konspirerade med barnbarnet Charlotte så skulle de två tillammans kunnat veta om någon av Annette och Susanne eller båda, hade ett vattentätt alibi för tidsperioden genom att vara hos en kompis där deras telefon var uppkopplad, eller synas på övervakningskamera betala med kreditkort i matvaruaffären etc.
Nej, ingenting i detta verkar särskilt genomtänkt. Oavsett vem som försökt tänka. Tycker inte att någon av de inblandade verkar knivskarp faktiskt. Vem som än har gjort detta har chansat rätt rejält. Ett överfall mitt i natten hade varit smartare, kan jag tycka.
I stället har Arne redan från början varit helt tydlig och konsekvent med att båda döttrarna var hemma hos honom och försökte döda honom. Han hade tagit en enorm risk om han försökt att falskt anklaga döttrarna.
Återigen - det spelar ingen roll om situationen involverar demens.
För det andra, så är Arnes berättelse i sig, ett starkt bevis. Hans berättelse stärks dessutom, inte bara genom att det inte finns något som motbevisar den, utan tvärtom, att det finns ett antal omständigheter som stärker berättelsen.
Det faktum att ett vittne som satt bredvid anger att Susanne och Annette lämnade gudstjänsten i förtid.
Såg vittnet att de lämnade gudstjänsten? Eller såg vittnet att de lämnade sina platser i kyrkbänken? Och varför är det egentligen viktigt? Åka hem till sin far och slå ihjäl honom kan de väl göra oavsett om gudstjänsten är slut eller inte?
Det faktum att de lämnade kyrkan genom en ingång ingen utom de två tog. De skyllde på att de "inte ville trängas" med andra.
Det kan vara en försvårande omständighet. Eller så är det bara så det var.
Det faktum att Annette och Susanne lämnat helt olika uppgifter om hur länge de satt vid minnesstenen och bänken.
Det är märkligt och försvårande i min värld. Men om de var skyldiga hade de ju lång tid på sig att tillsammans gå igenom sin historia och få den att stämma. De visste redan från dag 1 att de var misstänkta. Det är oerhört konstigt - om de är skyldiga - att de inte repeterade in en gemensam historia. Det i sig kan snarast sägas tala för att de skulle kunna vara oskyldiga.
Det faktum att Susanne i förhör påstod att det inte var någon annan än de två vid minnesstenen och att de satt där nästan en timme, medan Annette i förhör påstod att ett flertal personer var vid stenen, men ingen hon kände igen.
Säger A att personerna var där länge? Om de rörde sig bort ganska snabbt behöver ju S inte minnas dem. Och hur länge säger A att de satt vid stenen? Återigen märkligt att de inte kommit överens om dessa detaljer, om de faktiskt var skyldiga.
Det faktum att ett vittne ur ett sällskap på 10-12 personer som besökte samma minnessten som för Annettes och Susannes mamma, hävdar bestämt att bänken var tom och att det inte var någon annan än deras sällskap vid minnesstenen.
Se ovan. Sällskapet torde ha kunnat lämna platsen innan systrarna kom dit.
Det faktum att Charlotte och Arne gick till minnesstenen men inte heller de har sett Annette och Susanne.
Se ovan. Saknar eventuellt relevans, beroende på vem som är skyldig.
Det faktum att ingen av systrarna kan lämna minsta alibi för de 30-45 minuter som Arne säger att de varit i hans hus.
Inget konstigt att man inte åker direkt till mataffären och handlar efter en minnesgudsjänst.
Det faktum att både Annettes och Susannes mobiltelefoner är döda.
Se ovan. Kan vara en olycklig omständighet och utgör knappast något bevis.
Systrarna hävdar i förhör att de inte bryr sig om pengarna angående arvet, men motsäger sig själva genom att försöka ogiltigförklara testamentet och kontakta mäklaren som skulle sälja huset. Mäklaren vittnade om att den som ringde var intresserad av att stoppa försäljningen.
Kan vara så att man drivs av pengabegär och hat. Kan också vara så att man drivs av det faktum att man upplever situationen som orättfärdig och faktiskt vill ha upprättelse för sin mamma.
Man ska dessutom komma ihåg att Annette och Susanne haft gott om tid att prata ihop sig om hela historien pga polispatrullens initiala inkompetens genom att inte säkra en påstådd brottsplats och hämta de misstänkta och förhöra dem. Trots detta så håller inte systrarnas historia.
Detta är ju snarast till deras fördel! Det är ett argument för försvaret, enligt min mening.
Systrarna utmålar Arne som känslokall och att inte bry sig om sin familj och barn. Detta motsägs ju av att han givit alla barnbarn 500 000 kr var. Detta är tecken på någon som bryr sig, och dessutom är hyfsat rättvis. Att hans döttrar endast blivit tilldelade sin laglott vid arvet skvallrar i mitt tycke mer om dem, än om honom. Han har ju kunnat göra dem helt arvslösa genom att ge bort allt till Charlotte medan han ännu lever. Trots det så väljer han ändå att de ska få sin laglott och lösöret. Hade han hatat sina döttrar så mycket som de två påstår, så hade han ju sett till att de inte hade fått ett dugg, genom att ge bort allt innan han dör.
Jag tror att man var medveten om att det inte går att kringgå laglotten. Lösöret var nog inte så intressant för de inblandade. Kanske snarare så att C helst ville slippa besväret med att ta hand om det.
Jag vet att jag är djävulens advokat nu. Men jag tycker fortfarande att omständigheterna är knepiga och obehagliga. I domen står följande:
"Tingsrätten konstaterar således att Arne Sparrs uppgifter om våld är detaljerade
och klara och att de får starkt stöd av det åberopade rättsintyget, att han direkt
och konsekvent pekat ut Annette Sparr och Susanne Sparr som gärningsmän,
att deras egna uppgifter om sina förehavanden vid tillfället för gärningen har
kontrollerats och att vittnesmålet från Eva Blomquist motsäger vad de uppgett,
samt att det inte finns något rimligt alternativt händelseförlopp som kan
förklara hur Arne Sparr fått sina skador."
Det är mannens egna uppgifter som ligger till grund för den fällande domen. Han hatade sina döttrar och var ivrigt påhejad av dotterdottern som delade känslorna. Vittnesmålet från kyrkogården förklaras med att det är osannolikt att systrarna inte hade hunnit fram till stenen innan sällskapet gav sig av. Men de ska enligt uppgift ha varit där i 5-10 minuter och det är endast en person i sällskapet som verkar vara hörd. Vad är det som säger att de inte var där i kanske bara 4 minuter och att systrarna kom efter det? Ena systern hävdar att det tog dem 10-15 minuter att strosa ner till minnesstenen, de hade ingen brådska och hon hade ont i ett ben. Att pappan och dotterdottern hävdar att de inte såg till systrarna är ju ovidkommande, OM det är så att de har varit inblandade.
För det första: Arne kunde inte veta var döttrarna befann sig, om det inte vore så att att de faktiskt var hemma hos honom. Döttrarna skulle kunna haft vattentäta alibin, t.ex. att en av dem, eller båda, var på Coop och handlade när Arne påstod att de var hemma hos honom och försökte döda honom.
Döttrarna påstår att de båda skiljdes åt efter att ha varit vid kyrkan, men ingen av dem har minsta alibi och kan visa att de gjort något annat den tidsperiod som Arne påstod att de var hos honom i syfta att döda honom. Båda deras telefoner var på något sätt avstängda. Sannolikheten att Arne skulle kunna anklaga båda döttrarna och ingen av dem har minsta alibi för den aktuella tiden är noll. Arne skulle då genast framstått som lögnare.
Jag stänger också av min telefon när jag ska delta i ett evenemang och kanske särskilt i en kyrka. Sen tänker jag kanske inte på att sätta igång den direkt efteråt.
De skulle kunna haft alibi, men hade inte det efter kyrkobesöket. En dement person skulle inte ha brytt sig om såna detaljer och hakar inte upp sig på om man framstår som lögnare eller inte.
Systrarna kan absolut vara skyldiga. Men jag tycker fortfarande att det är obehagliga omständigheter runt alltihop.
Inte ens om han konspirerade med barnbarnet Charlotte så skulle de två tillammans kunnat veta om någon av Annette och Susanne eller båda, hade ett vattentätt alibi för tidsperioden genom att vara hos en kompis där deras telefon var uppkopplad, eller synas på övervakningskamera betala med kreditkort i matvaruaffären etc.
Nej, ingenting i detta verkar särskilt genomtänkt. Oavsett vem som försökt tänka. Tycker inte att någon av de inblandade verkar knivskarp faktiskt. Vem som än har gjort detta har chansat rätt rejält. Ett överfall mitt i natten hade varit smartare, kan jag tycka.
I stället har Arne redan från början varit helt tydlig och konsekvent med att båda döttrarna var hemma hos honom och försökte döda honom. Han hade tagit en enorm risk om han försökt att falskt anklaga döttrarna.
Återigen - det spelar ingen roll om situationen involverar demens.
För det andra, så är Arnes berättelse i sig, ett starkt bevis. Hans berättelse stärks dessutom, inte bara genom att det inte finns något som motbevisar den, utan tvärtom, att det finns ett antal omständigheter som stärker berättelsen.
Det faktum att ett vittne som satt bredvid anger att Susanne och Annette lämnade gudstjänsten i förtid.
Såg vittnet att de lämnade gudstjänsten? Eller såg vittnet att de lämnade sina platser i kyrkbänken? Och varför är det egentligen viktigt? Åka hem till sin far och slå ihjäl honom kan de väl göra oavsett om gudstjänsten är slut eller inte?
Det faktum att de lämnade kyrkan genom en ingång ingen utom de två tog. De skyllde på att de "inte ville trängas" med andra.
Det kan vara en försvårande omständighet. Eller så är det bara så det var.
Det faktum att Annette och Susanne lämnat helt olika uppgifter om hur länge de satt vid minnesstenen och bänken.
Det är märkligt och försvårande i min värld. Men om de var skyldiga hade de ju lång tid på sig att tillsammans gå igenom sin historia och få den att stämma. De visste redan från dag 1 att de var misstänkta. Det är oerhört konstigt - om de är skyldiga - att de inte repeterade in en gemensam historia. Det i sig kan snarast sägas tala för att de skulle kunna vara oskyldiga.
Det faktum att Susanne i förhör påstod att det inte var någon annan än de två vid minnesstenen och att de satt där nästan en timme, medan Annette i förhör påstod att ett flertal personer var vid stenen, men ingen hon kände igen.
Säger A att personerna var där länge? Om de rörde sig bort ganska snabbt behöver ju S inte minnas dem. Och hur länge säger A att de satt vid stenen? Återigen märkligt att de inte kommit överens om dessa detaljer, om de faktiskt var skyldiga.
Det faktum att ett vittne ur ett sällskap på 10-12 personer som besökte samma minnessten som för Annettes och Susannes mamma, hävdar bestämt att bänken var tom och att det inte var någon annan än deras sällskap vid minnesstenen.
Se ovan. Sällskapet torde ha kunnat lämna platsen innan systrarna kom dit.
Det faktum att Charlotte och Arne gick till minnesstenen men inte heller de har sett Annette och Susanne.
Se ovan. Saknar eventuellt relevans, beroende på vem som är skyldig.
Det faktum att ingen av systrarna kan lämna minsta alibi för de 30-45 minuter som Arne säger att de varit i hans hus.
Inget konstigt att man inte åker direkt till mataffären och handlar efter en minnesgudsjänst.
Det faktum att både Annettes och Susannes mobiltelefoner är döda.
Se ovan. Kan vara en olycklig omständighet och utgör knappast något bevis.
Systrarna hävdar i förhör att de inte bryr sig om pengarna angående arvet, men motsäger sig själva genom att försöka ogiltigförklara testamentet och kontakta mäklaren som skulle sälja huset. Mäklaren vittnade om att den som ringde var intresserad av att stoppa försäljningen.
Kan vara så att man drivs av pengabegär och hat. Kan också vara så att man drivs av det faktum att man upplever situationen som orättfärdig och faktiskt vill ha upprättelse för sin mamma.
Man ska dessutom komma ihåg att Annette och Susanne haft gott om tid att prata ihop sig om hela historien pga polispatrullens initiala inkompetens genom att inte säkra en påstådd brottsplats och hämta de misstänkta och förhöra dem. Trots detta så håller inte systrarnas historia.
Detta är ju snarast till deras fördel! Det är ett argument för försvaret, enligt min mening.
Systrarna utmålar Arne som känslokall och att inte bry sig om sin familj och barn. Detta motsägs ju av att han givit alla barnbarn 500 000 kr var. Detta är tecken på någon som bryr sig, och dessutom är hyfsat rättvis. Att hans döttrar endast blivit tilldelade sin laglott vid arvet skvallrar i mitt tycke mer om dem, än om honom. Han har ju kunnat göra dem helt arvslösa genom att ge bort allt till Charlotte medan han ännu lever. Trots det så väljer han ändå att de ska få sin laglott och lösöret. Hade han hatat sina döttrar så mycket som de två påstår, så hade han ju sett till att de inte hade fått ett dugg, genom att ge bort allt innan han dör.
Jag tror att man var medveten om att det inte går att kringgå laglotten. Lösöret var nog inte så intressant för de inblandade. Kanske snarare så att C helst ville slippa besväret med att ta hand om det.
Nu har jag saxat in mina svar i din kommentar. Hoppas att det är läsbart ändå.
Jag kan ha helt fel i allt detta. Självklart! Men jag hävdar alltså fortfarande envist att det inte är solklart nånstans vad som egentligen har hänt.
