Citat:
Ursprungligen postat av
Marimu
Det är ett intressant ämne, och det klyver mig.
Innan jag hämtade upp mina BUP-journaler för ca 3 år sedan hade jag inte kunnat påstå att journalerna skulle styrka min redogörelse för min uppväxt. Inte heller efter att jag läst dem kan jag påstå det.
Jag fick en smärre identitetskris när jag läste och var tvungen att ringa min mor och dubbelkolla om hon tror på det vi pratat om sedan vi kom loss. Nu finns det inte så mycket dokumenterat om mig och dokumentationen börjar försiktigt och öppet för att senare lägga mycket vikt på min pappas synvinkel på saker och ting. Exempelvis att jag troligen uttrycker vissa saker för att jag vill bli populär i skolan.
Under våra möten kände jag ganska omgående inget förtroende för de personer vi träffade på BUP. Och de brukade fråga vid flera tillfällen (med föräldrarna i rummet) om jag ville att bara jag och dem skulle prata, men jag upplevde det som direkt livshotande att svara ja på den frågan eftersom min pappa då inte kunde höra vad jag sade och inte.
Det är väldigt mycket av det som jag utsattes för som inte står med där, och det är en sorglig läsning om hur man försökte bekräfta uppgifterna som kommit fram genom att pressa min mor - som diplomatiskt nog svarade att hon såklart inte kunde veta då hon inte sett det med egna ögon (hade skilda föräldrar).
Jag tror att allting kompliceras av att tiden går. Jag har inget behov av att konfrontera någon av mina skadevållare från barndomen, men även på den tiden då det pratades om fysisk misshandel så förnekades det strängt. Visst, det var andra i rummet då. Flera år senare fick jag ett förlåt över mail utan att veta exakt vad innebörden i dem orden innefattar.
Det finns inga domar eller undersökningar kring min misshandel, men det betyder inte att den inte skett.
Min poäng är hursomhelst att denna diskussion väcker oro och rädsla även hos någon som mig, jag pratar öppet och obekymrat om det jag varit med om - men jag skulle inte kunna visa journaler eller domar som styrker det jag påstår.
Samtidigt hade jag inte suttit och påstått att jag hade kunnat det. Hos en offentlig person som troligen är van att bli ifrågasatt måste det varit skönt att kunna yttra dem orden för att få slut på en konversation, och samtidigt i ens egen verklighet tycker man sig se innebörden av det som finns dokumenterat på ett annat sätt och där blir det nog mycket svårt att kunna övertygas om något annat då det ligger oerhört stor identitet och självkännedom i dem minnena.
Likväl är det oerhört tragiskt att det finns människor som anklagas, där deras upplevelser är något annat.
Allt försvåras också mellan två vuxna individer som skall reda ut det hela eftersom det är svårt att förhålla sig till att den ena parten var ett barn.
Det finns en risk att andra människors bekännelser blir urholkade och ifrågasatta. Men i det här fallet med någon som offentligt i både tv och blogg super redlöst, ”prankar” folk med att smälla en tårta i ansiktet på dom, säger sig ha en sexuell beroendesjukdom med sjuka perverteringar som att bajsrunka. Och det sker i ett offentligt rum. Att rättspsyk inte har åkt och hämtat honom på stört är bara i sig en smärre skandal.
Att denna person skulle ges någon som helst trovärdighet är helt absurt. Än värre är det när hans följarskara består till en stor del av barn. Varför ringer det inga varningsklockor? 1.2 miljoner följare och skiten har dessutom varit på tv?!
I detta fall är det utan tvekan helt rätt att ifrågasätta och skapa en dokumentär om det och sedermera publicera denna för det svenska folket.
Journalister och publicister har svalt allting, repeterat det han sagt och själva gjort sig skyldiga till grovt förtal. Utan att faktagranska ett skit och experter (riktiga sådana) säger att man inte får publicera förtal oavsett om det är sant eller ej.
Så om lagar och regler har följts så hade han aldrig fått varit med i tv soffan, publicerat en bok, suttit i radio med mera.
Detta är Sveriges nya Thomas Quick fall.
