Citat:
Ursprungligen postat av
Geiranger
Intressant att du känner igen narcissistiska och antisociala drag när du ser dem. Det krävs självinsikt för att alls kunna arbeta med dessa drag och beteenden, vilket J uppenbarligen saknar då senaste terapier fått avbrytas på psykologens initiativ då han inte varit mottaglig.
Sökte du hjälp själv eller fick du hjälp av andra anledningar?
Känner du igen dig i något av J:s beteenden som barn?
Jag har inte så grava drag, men ett tag i livet levde jag dem fullt ut för att vara mig. Jag var inte en bra människa då. Men hade en helt annan respekt med mig än idag. Jag tror att om man inte har en annan sida av sig också, så kan man inte se dessa drag.
Jag bestämde mig för att försöka leta upp prosociala beteenden och efter det, även sådana känslor. Detta efter att jag träffat en person som hade mycket godhet i sig. När han tog livet av sig kände jag att jag ville bära hans fackla vidare. Helt normal är jag säkert inte, för jag hade kunnat stoppa hans självmord men gjorde inte det, och har fortfarande inga skuldkänslor för det. Han hade fått mig att svära på att det han sa mellan oss inte kom ut, och jag satte principen först, livet sist. Är inte skitbra på affektiv empati men kan känna den sällsynt.
Jag skulle aldrig lägga detta i händerna på en terapeut, litar absolut inte på dem, och deras kunskapsläge verkar ofta superlågt. Däremot hade jag samtal med en pastor ett tag, då talade vi om detta men med religiös vokabulär.
Jag har ändå varit skötsam. I detta har jag haft som ung en extrem vilja till självständighet, så jag har aldrig ens tänkt på brottslighet eller slösa pengar. Jag har sökt min favoritmänniska i jämnåriga. Han sökte dem i släkten.
I min familj hade vi ordning och reda och struktur. Jag hade inte något direkt emotionellt stöd i familjen, och det tror jag inte han hade heller. Vi hade förbjudna känslor som man bara visste man inte skulle uppvisa. Konstigt nog var ilska en godkänd känsla. Som tonåring kunde jag enligt far bli svart i ögonen och då backade han. Jag hade perioder då jag var arg, ibland extremt arg. Men mellan detta så var jag i normalläge, dvs var helt hanterbar. Jag var inte heller våldsam mot människor, faktiskt är det konstigt att jag slog sönder så få saker.
Som ung vuxen hade jag många våldsamma tankar. Men det var överlagda saker. Och någonstans kunde jag alltid få mig att bryta. Jag tror att jag sysslade med kreativt skrivande då, hjälpte mig. Det som var fäst på papper kändes som att det hänt på riktigt. Jag var generellt kreativ, vilket hjälpte oerhört mycket.
Som yngre barn kunde jag ha meltdowns, jag minns att det var en känsla av ilska, ledsenhet, tappad kontroll och panik att saker bara var fel, att andra bestämde, att andra inte förstod mig. Men det hände inte så ofta och anfallen var över på 30ish minuter.
Jocke verkar ha varit superextrem med sina anfall. Och jag förstår känslan att ingen vet varför de kommer. För de förstod verkligen inte. De hade nog aldrig upplevt något liknande.
Det var inget speciellt med min familj. Mycket frånvaro av vuxna, men det var så på den tiden. Jag sökte mig heller inte till vuxna för stöd.
Jag talar sällan om sådana här saker eftersom jag har diagnos på autism och ADD, och jag vill inte att folk ska tro att det är så här dessa diagnoser "är".