Citat:
Ursprungligen postat av
Cuttherope
Jag menar, ungefär som om man övar på att spela gitarr, man blir bättre ju mer man spelar.
Men jag förstår samtidigt att det finns dom som ger upp och bryts ned av själslig mobbning, givetvis...
De som ger upp och bryts ned är väl de, om man jämför med gitarrövandet, de som inte blev bättre på att spela gitarr även om de övade, de hade inte anlag för det helt enkelt.
Fast tvärtom.
Anlag och talang tar dig så långt som det gör.
Att fortsätta träna med en stor dos envishet och tålamod tar dig till en annan nivå.
Dom flesta är inte villiga att lägga ner det jobb som krävs.
Förståeligt, och jag hade själv inte haft lust att lägga ner den tid som krävs för att bemästra ett instrument till fullo.
Citat:
Ursprungligen postat av
Cuttherope
Håll käft!
Jag svarade på ett inlägg som inte gällde Ts, därav mitt svar.
Det är logiskt att döma andra. Det är trotts allt en viktig faktor för människans överlevnad. Speciellt förr när vi inte levde så skyddat som vi gör idag.
Men det är helt ologiskt att inte acceptera vilsna och trasiga själar som inte agerar eller för sig som gemene man.
Ska vi alla vara och se ut exakt likadant?
Ska alla ha samma åsikt också?
Var går gränsen för dig kontra någon annan för hur frispråkig, öppen och öppensinnad man får vara?
Vi befinner oss i en gråskala när vi hanterar relationer.
I TS frågeställning ser vi hur dom flesta användare väljer att skuldbelägga den som till synes är svagast (mamman). För det är ju enkelt?
Är det rimligt att rädda TS som frivilligt vill gå på en kaffe för att han hoppas på att få knulla en person-i-behov-av-hjälp?
Den enda TS behöver räddas ifrån är sig själv.