Citat:
Ursprungligen postat av
Vitis
Jag var inte den bästa förälder till min son; jag var lynnig och kunde ibland blir våldsam, men jag älskade verkligen min son.
Jag bär på skam, och jag har varit öppen mot min son om att jag är medveten om mina tillkortakommanden, att jag bär på sorg.
Sonen är nu 32 år, och i 17 år har jag verkligen försökt att förbättra vår relation.
Jag får nobben.
Han har byggt en mur mot mig som jag inte lyckats ta mig igenom.
Han är ibland genuint elak.
Denna sorg är så djup i mig att livet ibland känns meningslöst.
Tycker ni att jag ska ge upp min strävan efter en relation till sonen, kapa bandet, och försöka bygga upp ett liv utan honom?
Att du påstår att du älskar honom är bara ord. I handling visade du annat när du hade övertaget. Våldsamhet och lynnighet. Det är handling som spelar någon roll och som sätter avtryck, inte vad du snackar om.
Du får helt enkelt acceptera att din inte älskar dig tillbaka och vill ha så lite med dig att göra som möjligt. Man väljer inte sina föräldrar men man väljer åtminstone som vuxen hur mycket man vill ha med dem att göra. Och det är inte något du kan köpslå om.
Jobba med dig själv och acceptera att du fuckade upp detta. Det är inte mycket annat du kan göra.
