Jag har passerat 30-strecket och är singel efter en relation som tog slut för ett par år sedan. Vill gärna träffa en tjej (både för sex och gärna en fast relation), men är helt värdelös på dejtande. Jag har inget komplex för mitt utseende (tjejerna jag dejtar ser bra ut), men av någon anledning känner jag att jag lätt blir defensiv och försiktig när jag ska träffa någon. Uppfattas säkert som en mes av många… det blir kanske 3 dejter max och några kramar, sedan rinner det ut i sanden eller jag hamnar i ”friendzoon.”
Har verkligen försökt att rannsaka mig själv och kommit fram till att det nog bottnar i en rädsla att bli avvisad. Och den rädslan i sin tur handlar nog om en slags social fobi och introvert läggning jag alltid haft, plus lite andra småsaker från förr. Istället för att lägga armen runt hennes midja när vi står vid bardisken, eller ta hennes hand när vi lämnar krogen (såklart med en kalkylerad risk att bli avvisad!), gör jag inget av det och väntar på hennes initiativ. Och då blir det ingenting. Rent logiskt är det vansinne: bättre lägga in en stöt med 50% chans att lyckas, än att inte försöka alls.
Ja, det är en helt puckad mental spärr jag har, men tänker att det går att träna bort om jag får lite goda råd av er. Och dryga kommentarer undanbedes! Vi har alla våra demoner och personliga brister, ibland synliga, ibland dolda. Jag skriver inte det här för att få medlidande, utan för att få en seriös spark i baken så att jag blir en bättre dejtare. Det finns tjockisar som kastar chipspåsen och masar sig iväg till gymmet, jag måste genomgå samma resa, men på det mentala planet.
På söndag ska jag en lunchdejt inbokad med en attraktiv tjej. Jag har lovat mig själv att lägga in en stöt och visa intresse, men är rädd att det bara blir stelt artighetsprat.
Ni killar som lyckas med era dejter, ge mig några goda råd! Och ni tjejer, vad förväntar ni er av en man som har bjudit ut er på dejt? Vad faller ni för?
Har verkligen försökt att rannsaka mig själv och kommit fram till att det nog bottnar i en rädsla att bli avvisad. Och den rädslan i sin tur handlar nog om en slags social fobi och introvert läggning jag alltid haft, plus lite andra småsaker från förr. Istället för att lägga armen runt hennes midja när vi står vid bardisken, eller ta hennes hand när vi lämnar krogen (såklart med en kalkylerad risk att bli avvisad!), gör jag inget av det och väntar på hennes initiativ. Och då blir det ingenting. Rent logiskt är det vansinne: bättre lägga in en stöt med 50% chans att lyckas, än att inte försöka alls.
Ja, det är en helt puckad mental spärr jag har, men tänker att det går att träna bort om jag får lite goda råd av er. Och dryga kommentarer undanbedes! Vi har alla våra demoner och personliga brister, ibland synliga, ibland dolda. Jag skriver inte det här för att få medlidande, utan för att få en seriös spark i baken så att jag blir en bättre dejtare. Det finns tjockisar som kastar chipspåsen och masar sig iväg till gymmet, jag måste genomgå samma resa, men på det mentala planet.
På söndag ska jag en lunchdejt inbokad med en attraktiv tjej. Jag har lovat mig själv att lägga in en stöt och visa intresse, men är rädd att det bara blir stelt artighetsprat.
Ni killar som lyckas med era dejter, ge mig några goda råd! Och ni tjejer, vad förväntar ni er av en man som har bjudit ut er på dejt? Vad faller ni för?