Citat:
Går inte jag vet vad du känner
Vi lever i ett samhälle där det många gånger är svårt att rensa i bekantskapskretsen, på jobbet och i familjen på jobbiga människor.
Av olika skäl blir det ofta ett slags tvångsumgänge med människor som stjäl energi eller ännu värre gör anspråk på ens tid och man har ingen möjlighet att slippa dem.
Det kan vara besvärliga kolleger som man tvingas samarbeta med, släktingar, både egna och partners som liksom kommer på köpet och det kan vara kompisars kompisar man bara inte funkar med där man måste välja att ta det onda med det goda om man inte vill förlora en vän man annars håller högt.
Den som någon gång försökt att rensa bort de man inte längre vill ha någon kontakt med vet hur svårt det kan vara.
Partnern och släktingar ställer krav på medverkan vid middagar och annat man helst skulle slippa eftersom man vet hur mycket energi man kommer att förlora på att träffa någon eller några som kommer att vara där.
Ibland kan man vara tvungen att byta jobb trots att ett byte kommer att ge ett sämre jobb på grund av en outhärdlig kollega.
Ibland orkar man bara inte deltaga i viss samkväm för att en viss jobbig person kommer att vara där. Att istället stanna hemma kan göra att man förlorar en del av sitt sociala liv.
Men det värsta är nog nästan ett jobb med kundrelationer man inte kan komma undan. Det blir otroligt ansättande när det yrkesmässiga och det personliga tappar gränser och man inte kan sätta ett stopp.
En del har försökt att "börja om". Avsluta Facebook och andra sociala medier. Skaffa ett nytt telefonnummer och bara ge det till de man vill ha kontakt med. Problemet är att ett fungerande liv består av ett socialt nätverk och att medvetet isolera sig sådär mår ingen bra av. Och det går sällan bra att försöka smygrensa ut folk man inte orkar med lite på sikt eftersom det sociala nätverket ger och tar. De allra flesta behöver faktiskt ett sådant trots allt. Man behöver ibland hjälp och stöd i vardagen och man behöver även kunna ge detta för att må bra.
Man behöver också en väldigt stabil ekonomisk grund att stå på för att klara sig lika bra utan det sociala nätverket, och man behöver en närmast stoisk inställning till ett nytt liv för att klara av att börja om på det viset. Inte många klarar av en sådan omställning.
Hur ser ni på en sådan här önskan av sinnesfrid och lugn i livet?
Av olika skäl blir det ofta ett slags tvångsumgänge med människor som stjäl energi eller ännu värre gör anspråk på ens tid och man har ingen möjlighet att slippa dem.
Det kan vara besvärliga kolleger som man tvingas samarbeta med, släktingar, både egna och partners som liksom kommer på köpet och det kan vara kompisars kompisar man bara inte funkar med där man måste välja att ta det onda med det goda om man inte vill förlora en vän man annars håller högt.
Den som någon gång försökt att rensa bort de man inte längre vill ha någon kontakt med vet hur svårt det kan vara.
Partnern och släktingar ställer krav på medverkan vid middagar och annat man helst skulle slippa eftersom man vet hur mycket energi man kommer att förlora på att träffa någon eller några som kommer att vara där.
Ibland kan man vara tvungen att byta jobb trots att ett byte kommer att ge ett sämre jobb på grund av en outhärdlig kollega.
Ibland orkar man bara inte deltaga i viss samkväm för att en viss jobbig person kommer att vara där. Att istället stanna hemma kan göra att man förlorar en del av sitt sociala liv.
Men det värsta är nog nästan ett jobb med kundrelationer man inte kan komma undan. Det blir otroligt ansättande när det yrkesmässiga och det personliga tappar gränser och man inte kan sätta ett stopp.
En del har försökt att "börja om". Avsluta Facebook och andra sociala medier. Skaffa ett nytt telefonnummer och bara ge det till de man vill ha kontakt med. Problemet är att ett fungerande liv består av ett socialt nätverk och att medvetet isolera sig sådär mår ingen bra av. Och det går sällan bra att försöka smygrensa ut folk man inte orkar med lite på sikt eftersom det sociala nätverket ger och tar. De allra flesta behöver faktiskt ett sådant trots allt. Man behöver ibland hjälp och stöd i vardagen och man behöver även kunna ge detta för att må bra.
Man behöver också en väldigt stabil ekonomisk grund att stå på för att klara sig lika bra utan det sociala nätverket, och man behöver en närmast stoisk inställning till ett nytt liv för att klara av att börja om på det viset. Inte många klarar av en sådan omställning.
Hur ser ni på en sådan här önskan av sinnesfrid och lugn i livet?
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
