Hur komma undan jobbiga människor i vardagen?

Jag menar inte socialt umgänge utan som jag skrev det sociala nätverket, som man behöver när man blir sjuk, behöver flytthjälp, prata ut med mm. Såna saker. Har man inte ett sådant så får man betala för det man inte löser på egen hand.

Hur ser ni på en sådan här önskan av sinnesfrid och lugn i livet?

Det måste inte vara allt eller inget. Vissa personer måste man träffa. Lider av detta själv ibland. Men dem som man inte måste träffa, kan man rensa bort. Det blir inte perfekt, men går absolut att förbättra.

Vi lever i ett samhälle där det många gånger är svårt att rensa i bekantskapskretsen, på jobbet och i familjen på jobbiga människor.

Av olika skäl blir det ofta ett slags tvångsumgänge med människor som stjäl energi eller ännu värre gör anspråk på ens tid och man har ingen möjlighet att slippa dem.
Det kan vara besvärliga kolleger som man tvingas samarbeta med, släktingar, både egna och partners som liksom kommer på köpet och det kan vara kompisars kompisar man bara inte funkar med där man måste välja att ta det onda med det goda om man inte vill förlora en vän man annars håller högt.

Den som någon gång försökt att rensa bort de man inte längre vill ha någon kontakt med vet hur svårt det kan vara.
Partnern och släktingar ställer krav på medverkan vid middagar och annat man helst skulle slippa eftersom man vet hur mycket energi man kommer att förlora på att träffa någon eller några som kommer att vara där.
Ibland kan man vara tvungen att byta jobb trots att ett byte kommer att ge ett sämre jobb på grund av en outhärdlig kollega.
Ibland orkar man bara inte deltaga i viss samkväm för att en viss jobbig person kommer att vara där. Att istället stanna hemma kan göra att man förlorar en del av sitt sociala liv.
Men det värsta är nog nästan ett jobb med kundrelationer man inte kan komma undan. Det blir otroligt ansättande när det yrkesmässiga och det personliga tappar gränser och man inte kan sätta ett stopp.

En del har försökt att "börja om". Avsluta Facebook och andra sociala medier. Skaffa ett nytt telefonnummer och bara ge det till de man vill ha kontakt med. Problemet är att ett fungerande liv består av ett socialt nätverk och att medvetet isolera sig sådär mår ingen bra av. Och det går sällan bra att försöka smygrensa ut folk man inte orkar med lite på sikt eftersom det sociala nätverket ger och tar. De allra flesta behöver faktiskt ett sådant trots allt. Man behöver ibland hjälp och stöd i vardagen och man behöver även kunna ge detta för att må bra.

Man behöver också en väldigt stabil ekonomisk grund att stå på för att klara sig lika bra utan det sociala nätverket, och man behöver en närmast stoisk inställning till ett nytt liv för att klara av att börja om på det viset. Inte många klarar av en sådan omställning.

Hur ser ni på en sådan här önskan av sinnesfrid och lugn i livet?

Det är stor skillnad på att tycka någon enstaka person i omgivningen är jobbig eller om man tycker ganska många är det.

Om det är ganska många som är jobbiga i ens liv, då är det nog snarare sig själv man ska titta närmare på. Alltså egna personliga problem. De flesta som hamnar i den situationen brukar ganska snabbt bara dra sig undan och umgås med nästan ingen person alls förutom de som de inte kan dra sig undan från. Typ mamma.

En enda jobbig person, där finns mängder med olika knep och möjligheter att prova sig fram med beroende på situationen.

Det finns de som inte går att rensa bort eller undvika. Tex påträngande grannar och när som jag skrev gränserna suddas ut mellan kundkontakter och det personliga. Det finns omständigheter där det minst krävande man kan göra är att byta jobb och flytta. Alla har inte en bra förmåga att skapa integritet gentemot vem som helst.

Mm, visst är man olika. Jag avvisade min granne som ville bli kompis, han bara malde på när han pratade. Sa att nu måste jag faktiskt gå. Inte elakt eller så. Men fick ju mitt straff, han började anmäla mig till hyresvärden för störningar (när jag inte ens var hemma), just för att jag drog en gräns. Ångrar det faktiskt nu, men fattade inte att han var så psykstörd.

Vi lever i ett samhälle där det många gånger är svårt att rensa i bekantskapskretsen, på jobbet och i familjen på jobbiga människor.

Av olika skäl blir det ofta ett slags tvångsumgänge med människor som stjäl energi eller ännu värre gör anspråk på ens tid och man har ingen möjlighet att slippa dem.
Det kan vara besvärliga kolleger som man tvingas samarbeta med, släktingar, både egna och partners som liksom kommer på köpet och det kan vara kompisars kompisar man bara inte funkar med där man måste välja att ta det onda med det goda om man inte vill förlora en vän man annars håller högt.

Den som någon gång försökt att rensa bort de man inte längre vill ha någon kontakt med vet hur svårt det kan vara.
Partnern och släktingar ställer krav på medverkan vid middagar och annat man helst skulle slippa eftersom man vet hur mycket energi man kommer att förlora på att träffa någon eller några som kommer att vara där.
Ibland kan man vara tvungen att byta jobb trots att ett byte kommer att ge ett sämre jobb på grund av en outhärdlig kollega.
Ibland orkar man bara inte deltaga i viss samkväm för att en viss jobbig person kommer att vara där. Att istället stanna hemma kan göra att man förlorar en del av sitt sociala liv.
Men det värsta är nog nästan ett jobb med kundrelationer man inte kan komma undan. Det blir otroligt ansättande när det yrkesmässiga och det personliga tappar gränser och man inte kan sätta ett stopp.

En del har försökt att "börja om". Avsluta Facebook och andra sociala medier. Skaffa ett nytt telefonnummer och bara ge det till de man vill ha kontakt med. Problemet är att ett fungerande liv består av ett socialt nätverk och att medvetet isolera sig sådär mår ingen bra av. Och det går sällan bra att försöka smygrensa ut folk man inte orkar med lite på sikt eftersom det sociala nätverket ger och tar. De allra flesta behöver faktiskt ett sådant trots allt. Man behöver ibland hjälp och stöd i vardagen och man behöver även kunna ge detta för att må bra.

Man behöver också en väldigt stabil ekonomisk grund att stå på för att klara sig lika bra utan det sociala nätverket, och man behöver en närmast stoisk inställning till ett nytt liv för att klara av att börja om på det viset. Inte många klarar av en sådan omställning.

Hur ser ni på en sådan här önskan av sinnesfrid och lugn i livet?