Vad gjorde dig bitter? Har du alltid varit bitter eller blev du det på ålderns höst?

Jag var rätt bitter som yngre, p.g.a. depression. Idag mår jag helt ok o känner mig inte bitter längre.

Att man blivit gammal. Ont i kroppen och inte har samma rörlighet. Man orkar inte festa heller, man blir bakis i 2 veckor.
Sverige är förstört och allt blir bara sämre.

Har man ens något att se fram emot?

Det gör mig bitter

Jag borde väl vara mera bitter men är inte det. Saker blev fel, det gick snett. Jag gjorde fel val. Men världen ligger fortfarande öppen.

Sedan är jag väl inte en gubbe riktigt än men jag vet ju vad som väntar.

Jag tror mest att gubbar och tanter är bittra för att livet så att säga tystnar, telefonen ringer mindre, färre behöver dom. Jag tror en vanlig tanke är dom kunde uträttat mera, När dom inser mycket av livet ligger bakom och inte framför, då är det lätt känna viss bitterhet i en vardag som är rutiner och slentrian.

Man har ingenting spännande framför sig, bara förfall. När man är yngre så är fortfarande allt mystiskt och intressant. Men tänk när man haft semester i alla länder och sett att de är ganska lika. Eller haft små roliga barn och de blir emo-tonåringar, och sedan själva familjer och aldrig hör av sig. En gamling har inte mycket nytt att se fram emot, sorry. Kanske om man blir religös, de är inte bittra för de har något att använda hjärnan till.

Bitter över min barndom. Att gå hubgrig och känna sig hungrig var standard sför mig som barn. Benrangel, anoretiker är jag som vuxen.

Bitter och förtvivlad blir man när folk tror att det någonsin har stavats "öfvre", och på samma gång försöker framställa sig som insiktsfulla. Läs Almquists Svensk Rättstafnings-lära och ... jag höll på att säga "återkom", men gör för fan inte det. Bara kryp in i ett hörn och skäms.

Jag tror ärligt talat att vissa nästan föds bittra. De har någon slags nedärvd gnäll-gen. I min familj har ingen visat minsta tecken på bitterhet och tack o lov är jag likadan.

En del föds liksom med inställningen att de förväntar sig stordåd och rosenströdda stigar och blir följaktligen ständigt besvikna. Är man lite mer besviken från första början har man så många fler möjligheter att bli glatt överraskad genom livet

Tänker på massor att inte vara bitter/negativ för jag själv hatar personer som ständigt är det.

Min mor blev det när farsan hade 50-årskris och de flyttade isär i något år. Sedan dess har min mor uttryckt sig positivt max 5 ggr och det har gått över 20 år. Fattar inte hur hon orkar med sig själv för att vara helt ärlig, eller hur farsan inte flyttat ifrån än.

Alla hamnar vi nog där förr eller senare och oavsett om vi haft det bra från början eller inte. Det får väl stå som mitt bittra svar på din fråga.

Japp, det hjälper lite. jag är hellre bitter i min Mercedes än på en lokalbuss.
(Har faktiskt ingen Mercedes, det är ett talesätt jag modifierade lite. En liknelse)

Tack för omtanken!

Fast om man är sjuk på riktigt får man sju sjukersättning. Kan det vara så att du är inbillnkngssjuk? Och att detta trigga igång bitterheten?

Efter 14 års kamp med försäkringskassan som utförsäkrad. Så blev jag till slut beviljad en sjukpenning på 11000:- i månaden. och den har jag faktiskt än idag. Men kan bli utan igen vilken dag som helst det vet jag ju efter tidigare erfarenheter, så man kan inte slappna av. Sjukersättning har jag sökt och fått avslag på flera gånger, inte på grund av att dom anser att jag inte är sjuk, utan för att dom fått för sig att jag på något magiskt sätt kommer att bli frisk i framtiden. Och visst hoppas jag att deras spådom slår in, men jag är inte lika övertygad.