Vad gjorde dig bitter? Har du alltid varit bitter eller blev du det på ålderns höst?

Jag tror att i grund och botten är det existentiell ångest, oavsett om man själv vet det eller ej.

För varje år du ser löven falla, snön täcka marken, våren blomma fram växer en undermedveten undran fram. Generationerna innan dig börjar dö ut, nya kommer bakom, du är där nånstans i mitten.

Vad är det här egentligen? Du ramlade en gång ur en fitta in på en ensam plutt i ett oändligt universum, det finns liksom ingen jävla logik.

Med det sagt behöver inte det resultera i bitterhet, utan de frågorna kan ta en positiv skepnad i form av uppskattning och vördnad inför livet.

Men kör du fast, du tror fortfarande själv att du egentligen bryr dig om att grannen har en stökig framsida, att en kollega som presterar sämre än dig här ett par tusen mer i månaden, att du ligger efter med en räkning etc, blir det istället bitterhet.

Jag tror helt enkelt att rädslor för det man egentligen funderar på gör att man fastnar i värdsliga små ting, du slutar utvecklas och sitter istället där och muttrar över helt meningslösa saker.

Eller så blir man som mig, man går i limbo där emellan, och så får vi se åt vilket håll bägaren viker sig längre fram

Inte bitter men cynisk och lagom misantropisk.

Bitterhet är som Teckomatorp där man begravde giftunnor under marken. Gräset och människor blev sjuka när tunnorna började läcka.

Man måste få ut hela tunnan för att det ska växa fin gräs igen. Jag tror bitterhet grundar sig i svek. Man blir sviken, sedan besviken och sedan bitter.

Vissa har en förmåga att gräva sig i sin bitterhet ännu djupare. Andra tittar på vad har hänt, hur reagerade jag och hur ska jag svara på detta.

Jag blev bitter något år efter en relationskrasch. Jag är uppväxt i en miljö där det råder mycket hederskultur. Fick bryta relationen till hederskulturen och många relationer på köpet. Blev bitter för hur människor reagerade.

Tror att bitterhet kommer av avundsjuka och kanske en känsla att man blir passerad av yngre förmågor utan att ha ork eller driv att göra något åt sin egen situation. När man själv är på väg utför är det nog lätt att känna att de som är yngre är bortskämda brats som glidit in på en räkmacka och ändå skriker efter mer, medan en själv fått jobba och streta mot smulor från statens kaka som ersättning. Man ångrar kanske vissa av sina livsval, förbannar det öde man fick i livets lotteri och det gör inte saken bättre. Kroppen fungerar inte längre som den gjorde när man var yngre, man är inte lika vacker och luktar illa, etc. Till råga på allt väntar döden runt hörnet men innan dess kanske några år på ett demensboende. Ja, det är väl på ett ungefär bitterhet i ett nötskal.

Jag blev bitter av att affärerna börjar med julreklam i oktober och att folk sätter upp julbelysningen ungefär samtidigt men låter den sitta uppe till Mars ungefär samtidigt som de stökar bort julgranen och andra inomhusjulprydnader i mellandagarna och ibland redan på juldagen och deklarerar att "julen är över".

Bitter och cynisk blir man i öfvre medelåldern, när man kommit till insikten att alla andra utom en själv är kompletta idioter som inte begriper ett endaste dugg!

Jag också, och att man pröjsat extremt mycket skatt som nu Gammalsjukling inte får del av trots att det var det som var löftet - blir du sjuk - får du hjälp. Utan det går till Ukraina och mestadels utländsk försvarsindustri istället. Hundratals miljarder efter miljarder. Istället för att ge svenskar som råkat illa ut en dräglig tillvaro. Det är äckligt alltihop.

Bitter är inte något man bara "blir" över en natt. Det är åratal av små nålstick, svek, lögner och falska leenden som äter sig in. Det är att gång på gång tvingas se hur verkligheten inte alls fungerar som man blev itutad. Alla de där heliga korna som man växte upp med, de man fick höra var sanningar som visar sig vara luftslott. När de faller, en efter en, blir det svårt att inte bli bitter.

Ta den största lögnen, att godhet lönar sig. Nej. Den gör inte det. Att vara lojal, vänlig och ärlig gör dig till måltavla. Andra trampar på det, skrattar åt det, utnyttjar det. Samtidigt ser du hur de värsta människorna, de falska, de manipulativa, de själviska klättrar uppåt utan problem.

Sen har vi den om "sanningen". Att sanningen alltid segrar i slutändan. Skitsnack. Det enda som segrar är lögner som folk tycker är bekväma nog att leva med. Sanning är farlig. Sanning är obekväm. Folk vill inte ha den. De vill ha en fin liten saga som gör att de kan sova på natten. Så man får höra att det är du som är problemet när du pekar på hyckleriet.

Till slut inser man att nästan allt är en maskerad. Relationer, arbetsplatser, till och med vänskap. Alla spelar roller, säger det som förväntas, gömmer sig bakom masker. Du själv blir till slut en del av det spelet för annars fungerar du inte i flocken. Men inuti vet du. Du vet att allt är fejk.

Det är här bitterheten tar fäste. När du ser mönstret. När du märker att alla de där sanningarna du byggde ditt liv på var lögner, designade för att hålla dig lugn. När du tvingas acceptera att du aldrig kommer få tillbaka allt du gav. När du förstår att livet inte är ett test av moral, utan en tävling i maskspel och lögner.

Bitterhet är inget man väljer. Det är smaken som blir kvar efter att alla heliga kor slaktats och du står där bland resterna och inser att det var lögner hela vägen ner.

Instämmer till fullo med föregående talare!

"Bitter" är ett ord folk gärna tar till när de möter någon som levt länge och upplevt en massa skit. Man vill inte få sin världsbild störd av negativitet, därför tar man till "bitter" som en försvarssköld mot andra som varit med i svängen länge och fått sina törnar. Kanske vill man själv hålla sin egen "bitterhet" på avstånd...

Med åldern får man erfarenheter och insikter. Särskilt i medelåldern börjar ångan ta slut och man blir trött på det mesta. Jobba, sova, äta... fast i ekorrhjulet, dagarna och åren går, och inte kan man se fram emot en anständig pension heller...

De som uppnått pensionen nu kan ofta leva gott och unna sig lite lyx på ålderns höst. De som har fått behålla hälsan kan äntligen pusta ut och njuta av den tid som är kvar. Kommande generationer kommer inte att få det lika bra. Priserna går upp, skattepengar slösas på EU, Ukraina och folkutbytet, pensionsåldern höjs, otryggheten i samhället ökar, vården finns inte när man behöver den, jobben räcker inte till alla... o.s.v. Det finns inte så mycket att vara glad över längre. Även ungdomar har en mörk syn på framtiden numera.

Bitterheten föddes när Sverige dog☠️

Berörda av vad? Sluta citera mig med one-liners.

Jag tror att svaret ligger i att vara rätt för sig själv. Ungefär som kristna säger "walk in the light".

Varje gång vi väljer det sämre alternativet, det trygga enkla alternativet, så väljer vi det vi kortsiktigt vill ha. Över tid skapar det kognitiv dissonans (obehag) när du vet hur du vill agera, men inte gör det.

Så botemedlet är att istället för göra det som känns bra för stunden, göra det som är bra för dig i livet. (Därför är Nike:s logotyp så bra.)