Vad gjorde dig bitter? Har du alltid varit bitter eller blev du det på ålderns höst?

När jag var barn så undrar jag varför gubbar och kärringar var så sura och bittra.

Nu när jag är äldre så förstår jag dom mer.

Varför tror ni dom var bittra och sura? Är ni det eller känner ni att ni är påväg åt det hållet?

Jag vet inte hur man blir bitter. Alla blir inte det. Lägger man största ansvaret på sig själv som jag gör, så kan man inte bli bitter. En bitter människa anser att andra gjort fel. Sedan måste deras trauman grott in, för mig är mina "trauman" (inte så farliga iofs) direkt under ytan. Så när de reaktiveras så upplever jag samma känslor igen, t ex rädsla och förtryck.

Jag förstår att livet inte är rättvist och tar det inte personligt.

Klart man blir bitter när man betalat i förskott för Flashback magazine och den fortfarande inte kommit i brevlådan

När man insåg hur systemet fungerade, att man bara är en liten spene av flera millioner som bara finns till för att mjölkas. Någon gång mellan 25 och 30 skulle jag tro.

Tvärtom. Jag var bitter när jag var ung. Nu har jag fattat att jag är min egen lyckas smed.

Jag är fortfarande en mycket vänlig person i verkliga livet.
Skulle inte alls kalla mig bitter. Cynisk däremot.
Livet gjorde det. Så många erfarenheter av att se människor vara elaka, fega och själviska.
Självklart fattar jag att man kan plöja på ändå, men det är ändå tråkigt att dålig karaktär är så vanligt.

Detta! Det blir vad man gör det till. Jag har levt ett liv fullt av hat, ilska, osäkerhet och skam. Det gjorde mig oerhört bitter med tiden.

Nu lever jag ett innehållsrikt och kärleksfullt liv där jag utmanar mig själv och är bättre än igår, och sämre än imorgon. Oftast.

för i mig var i det att i jag jobbade hårdt ock var i tvugnen i att betala 80 percent i skatt för sosse som vill ligga hemma ock kolla i bachelor ock sms rösta på pk låtar i mello

Jag tror de som är överdrivet snälla och godtrogna kan riskera att bli bittra i äldre ålder när man inser att man tolererat saker som man med mer mognad inser är helt orimliga.
Jag tror att det kan vara ganska bra att vara rätt cynisk och misstänksam som vuxen, för då har man lättare att syna människor och händelser och se saker för vad de är. Många människor är för positiva och godtrogna/lättlurade och ser allt genom ett rosa skimmer. Man märker då att livet inte riktigt träffat dem ännu.

Jag gillar seriösa människor som lider. De är människor som står nära Gud. Lidande är heligt. Motgångar, svåra händelser är vad som bygger en man/kvinna och ger en människa djup och styrka. Jag känner sympati för såna personer.

Finns inget värre än flamsiga festnissar som bara har kul hela tiden. Såna håller jag alltid avstånd till.

Alla kan känna sig bittra ibland och det är normalt och mänskligt. Men är man stark och jobbar på sin mentala hälsa så går det att ta sig ur. Människan har en enorm kapacitet att anpassa sig och vända sina trauman till styrka om bara viljan finns där.

När jag blev sjuk och inte längre klarade mig själv, när alla försök att bli frisk bara gjorde att man blev sämre, sen blev man på det utförsäkrad och har fått kämpa som ett djur för att få mat på bordet, under tiden fick man inse att man inte hade några vänner kvar när man inte var energisk och rolig längre. Så jo lite bitter har man nog blivit.

Vet en tant som är deprimerad, lever själv med några husdjur, ingen kontakt med barnen och vill bara dö. Hon har inte fått något råd från läkarna, de hade bara sagt att det kommer bli värre med åldern och gett henne piller. Jag har ingen tid över till att hjälpa henne, så vad gör man? Det är bara att glömma så man kan fokusera på sin egen framtid. Det finns ingen att beskylla, livet är krångligt.

Man är sin egen lyckas smed, men när livet ger en en ärta och säger "ha så kul", då blir det inte speciellt kul.
Min mamma håller kontakt med folk på telefon fast hon har det svårt med hälsan och inte kan äta utan problem.
Hon bara kämpar med allt hela tiden och jag fattar inte att hon ens står upp.
Om livet ger henne en ärta så planterar hon det och vattnar tills det växer fram nya ärtor.
Sån är jag absolute inte. Livet verkar dock vara menat för de som kämpar.

Frågan är hur man ändrar sig själv till att bli någon som orkar och vill kämpa.
Om man visste det skulle man bli miljonär och leva dygdigt.

Jag har barn, så jag kämpar, och ler, och är enormt optimistisk, utåt sett i alla fall. Jag kommer att kämpa så länge jag lever för dessa underbara ungars skull. Jag kan inte ge upp då dom bara har mig. Önskar bara ibland att hälsan kunde sluta lägga krokben på en så man kan förbättra något.