Har läst alla svar och det var faktiskt en hel del intressanta uttalanden och synvinklar.
Han är sjukpensionerad sedan några år innan vi träffades. Detta från armén, och med hans skador betyder det att hans ersättning per månad ligger i princip jämsides med min heltidslön. Så ingen av oss är ekonomiskt beroende av den andre. Vill hitta en lösning delvis för att jag älskar honom, men främst för dotterns skull. Många dagar skulle jag väl såga att det enbart är dottern som håller ihop det.
Någon nämnde att han inte kan ha förändrats så mycket på 2 år sedan vi fick barn ihop. Han var inget helgon till att börja med, men han fick mig aldrig att känna mig så deppig och hopplös. Har aldrig förut haft den här dagliga tomma ångestkänslan. Hans nästan systematiska gaslighting är inget som tagit fart på detta sätt förrän de senaste 6-8 månaderna.
Jag påpekar när det händer. Men han beter sig oförstående och fortsätter insistera att jag är den som skapar problem med mina känslor och reaktioner. Jag vaknar och går på toa på natten, går sedan tillbaka till sängen för att somna om. Då vill han ta upp något som stör honom och snäser till med "då slutar jag väl prata mer dig helt då" för att jag blir sur och inte vill debattera hans klagomål 2 timmar innan jag ska upp för att jobba.
