Ibland bättre på jobbet än hemma

Jag (31) och min man (36) har varit gift i 7 år. Vi har en dotter på strax över 2 år. Började ett nytt jobb för 4 månader sedan där jag jobbar heltid (jobbade 75%) förut. Han är förtidspensionerad pga kroniska skador och är hemma med dottern på dagarna.

Sedan ungefär 6-8 månader tillbaka har han börjat döda mitt goda humör mer och mer. Jag gillar mitt jobb och kommer hem trött, men med ett gott humör. Många dagar "välkomnar" han mig med kritik, gnäll och en allmänt otrevlig attityd. Han är en mästare på gaslighting och säger/gör ofta saker som är uppenbart upprörande för mig. När jag blir irriterad eller nedstämd som respons kör han antingen med "men jag skämtade ju", "var inte så känslig" eller genom att fråga mig varför jag skapar problem mellan oss.

Har på senaste tiden försökt förklara för honom att jag nu är mer nedstämd än vanligt pga att dessa beteenden har blivit ett mönster. Jag går runt med tvivlan och känner en tomhet dagligen. Vill inte splittra familjen då vi har en så ung dotter, men tanken på att stå ut med detta resten av livet ger mig ångest.

Tenderar att prata gott om honom då vi har mycket gemensamt och har kul ihop mellan dessa situationer. Han gör det han ska med sysslor, men det väger inte upp för hur respektlös han kan vara. Älskar honom, men det räcker ju inte alltid. Har kommit på mig själv med att ofta längta efter någon att prata med. Familjen är inte ett alternativ. Det skulle bara göra honom obekväm nästa gång de ses. Inga vänner är gifta eller har haft särskilt långa förhållanden, så de har ingen förståelse för detta.

Behöver inga svar om att söka parterapi, kommunicera med honom (det gör jag nästan dagligen nu), eller liknande. Är mer intresserad av hur utomstående ser på detta, samt om någon här har varit i en liknande situation.

Jävla långt inlägg, men allt är relevant.

Du kan väl be luffaren göra något? Skaffa en hobby som han utövar istället för att dega hemma dagligen så han själv blir deprimerad?

Då kanske han börjar se lite livsglädje själv och sprider de till dig.

Det enda är tyvärr just kommunikation men han verkar inte mottaglig för det och då får du helt enkelt sätta lite ultimatum. Du vill inte splittra men du måste också må bra. Om du konstakt får psykisk påtryckning av en person som inte respekterar dig är det inte ett förhållande.

Jag gissar, med det lilla jag vet och läst från ditt inlägg, att han blivit bekväm och tar saker för givet. Det enda som tyvärr hjälper här, om de inte fattar vinken, är att förlora det. Även om det är temporärt.

Man vet aldrig vad man har förrän man förlorar det.

Du kan flytta ut en period för att dels få andrum eller bara be honom att inse faktum och sluta vara en fittig tonåring mentalt. Du vill ha kärlek, inte mobbing. Om han ändå envisas med att vara som han är (och med tanke på att han är sjukskriven pga kroniska skador tror jag knappast han borde) får du helt enkelt ta lite svåra beslut.

Det finns inget botemedel här. Inget enkelt svar. Ett förhållande är något ni bestämmer hur det ska vara men objektivt sett är det oftast, om inte alltid, något kärleksfullt och stöttande. Visst kan man ha det engelskan kallar "banter" i rimlig mån och vissa gillar sådant men att konstakt nöta på sin partner är respektlöst, speciellt när man blivit tillsagd om det.

En person som inte respekterar dig kan inte älska dig. Du behöver ta steg, även om de är tuffa, innan du sitter där 60+ och inser at du levt i misär senaste 20-30 åren.

Han är frustrerad över sin egen situation och har ingen annan än dig att ta ut det på. Har varit i liknande situation.

Jag skulle nog överväga separation ändå. Vem vill leva med någon som får en att må dåligt? På sikt kommer även din dotter att påverkas negativt av hur han behandlar dig.

Det kan vara så att han tycker du är söt när du är upprörd eller något liknande. Ta ett snack någon dag och förklara för honom att du mår psykiskt dåligt av hans beteende. Var tydlig med att du inte uppskattar den sortens humor när han svarar med "jag bara skämtade."

Utöver det så tycker jag det är fint av dig att du överväger din dotters situation i sammanhanget.

Separation är väl alternativet om man prioriterar sig själv före sitt barn, helt klart. Men nu verkar TS vara bättre än så. Dra inte ner henne till din nivå i onödan. Typiskt trashigt beteende.


TS, du vill inte höra råd om att kommunicera "för ni gör det dagligen". Jag tror dig inte alls. Ni kommunicerar uppenbarligen inte på ett funktionellt sätt om hans beteende gör dig såhär upprörd och det fortsätter.

Att du startar den här tråden för att prata om detta, men inte vill ha några lösningar är väl ett tecken på att något saknas dig. Det är ju vanligt att kvinnor vill att någon lyssnar på ditt gnäll utan att få massa lösningar (som man kan jag inte förstå det där) på hur du löser ditt problem.

Att det gått så långt att du vänder dig till Flashback för att stilla detta behov får mig att misstänka att du känner dig rätt ensam i livet just nu. Inte har någon nära vän att pladdra med i vardagen. Kanske haft mycket och helt enkelt inte haft samma tid för vänner? Kan det vara så att du eller kanske ni båda skulle må bra av att träffa lite andra vuxna på fritiden?

Utan att veta några detaljer så kan jag bara anta att det han gör inte är några extrema övertramp men det betyder inte att du ska acceptera dem.

Ni kanske kommunicerar men jag misstänker att det är mer logistik. Om han visste hur hans beteende sårar dig, att du likt alla andra förstår att han tar ut frustrationen över sina hälsoproblem på dig... Ja då skulle väl mannen du valt att bilda familj med, skämmas och skärpa sig?


Ni är ett team, just nu behöver ni jobba på er relation. Ni verkar kunna kommunicera om det mesta så, detta kan ni helt klart lösa. Om du vill. Det faktum att du förstår att den enkla "lösningen" (separation) inte vore bra för ert barn är hedervärt.

Detta kan ni lösa, för hela familjens skull. Du ska absolut inte behöva brytas ner av din man. Lycka till.

Det är väl fint om de hittar en väg framåt tillsammans, men fortsätter det på samma sätt har ts och mannen ett ansvar att visa dottern hur vuxna ska behandla varandra i en relation, annars är det risk att dottern tror det är normalt att bli otrevligt behandlad i framtida relationer.

Vad f**k är hans problem? Fråga honom det. Om inte han ta tag i sitt mående och beteende, då har du inget annat val än att lämna mansbebisen till mobbaren. Usch, jag få ont i magen bara av att läsa det.

Mår du bra då mår ditt barn också bra.

Du skrev nedan för ett par dagar sedan TS.


Det gör att jag börjar fundera på om det du skriver stämmer eller om det bara är din känslomässiga upplevelse att din man beter sig på det sätt som du beskriver... Du har dina hjärn- och känslomässiga spöken att hantera. Skulle det dock vara så som du beskriver, att din man beter sig illa mot dig skulle jag tro på att han mår dåligt i situationen. Han är ändå i ett främmande land (han är från USA enligt ett annat av dina inlägg). Han är förtidspensionerad och går hemma hela dagarna. Det kan psykiskt bryta ned vem som helst. Det innebär inte att han inte har ett ansvar för sig själv och sin situation. Det har han. Ni behöver fundera över vilket liv ni vill leva tillsammans.

Du skriver att du inte behöver råd om att kommunicera. Jag skrattade högt när jag läste det Du vet inte vad kommunikation är eller vad det innebär att kommunicera med någon. För dig låter det som att det räcker med att DU uttrycker dig så är kommunikationen klar men så fungerar det inte. Din man behöver också kommunicera tillbaka till dig och du behöver lyssna på honom. Som du skriver är jag tveksam till om du faktiskt gör det därav blir mitt råd ändå att ni behöver utveckla er kommunikation mellan er.

// CC

Det finns inte så många alternativ i en sån här situation. Det är ju olika typer av kommunikation, terapi och separation. Hur reagerar han när du kommunicerar detta med honom?

Låter som att han skulle behöva gå i terapi. Kan du ställa det som ultimatum kanske?

Sluta försöka övertala andra att göra om dina misstag bara för att rättfärdiga dem. Jävla crabs in a bucket mentalitet.

Bra grävt och som vanligt ett genomtänkt inlägg.

Verkar det inte som att TS inte vill ha lösningar? För hade de faktiskt kommunicerat hade den här tråden inte behövts. Om båda pratar och ffa lyssnar och tar till sig det den andra säger så ska inte den här situationen uppstå.





Ultimatum är verkligen inte en bra idé, särskilt inte när båda verkar nedstämda. Men det kan väl behövas ett förtydligande kring hur allvarligt läget är.