SFI: ett dyrt skämt som bör avskaffas.

Och varför är det då så svårt att få bra lärare till SFI? Kanske för att det är en ganska så hopplös och otacksam uppgift? Trots att undervisningen är gratis, och de lever på bidrag under tiden, så har SFI länge haft problem med genomströmningen, och många fullföljer inte utbildningen. Det är inte alls ovanligt att 50% hoppar av och aldrig kommer tillbaka. Det finns invandrare som har bott här i 20 år utan att ha lärt sig svenska. Hur tänker de då när det gäller att försörja sig, och göra rätt för sig? De väljer då istället att leva på bidrag och ta sig fram med gratis tolk.

Att vi inte ska göra som vi gör nu är för att det fungerar jättedåligt.

Jag föreslår följande: koppla all social välfärd till medborgarskapet. Gör sedan som i Danmark och Norge; kräv språkkunskaper och samhällskunskaper för att få medborgarskap. Avskaffa all SFI och låt marknaden ta hand om svenskutbildningen. Man kan för all del låta infrastrukturen för dagens SFI finnas kvar till valda delar, men låta folk betala för att gå kurserna. Det höjer studiemotivationen något oerhört.

Det är samma sak med hemspråksundervisningen. Varför i hela friden ska VI lära andra folk deras språk och kultur? Det gör de bäst själva.

Är det här något du bara känner att så måste det nog vara, eller har du något som helst belägg för det du påstår?

Frågan är enkel: borde vi helt enkelt avskaffa SFI, eller åtminstone lägga ner det i dess nuvarande form? Vi pratar alltså om en verksamhet som riktar sig till vuxna människor – vuxna! – och ändå behandlas de som om de vore dagisbarn som måste tvångsmatas med värdegrund, kulturlektioner och annan fluff. Som om man kan programmera folk i 40-årsåldern att bli "goda svenskar" bara för att de fått en powerpoint om återvinning och allemansrätten. Spoiler: det går inte.

Ska man undervisa i språk – låt det då handla om språk. Inte kulturterapi. Inte "så här firar vi midsommar". Inte "så här källsorterar du plast". Bara ren, rak svenska. Punkt.

Och lärarna… herregud, lärarna. Alla som haft oturen att sitta i ett SFI-klassrum vet vad jag menar. Antingen är det en trött 38-årig småbarnsmamma som halkade in på lärarbanan när skilsmässan stod klar, en utbränd balt från 90-talets arbetskraftsinvandring, eller någon halventusiastisk MENA-gubbe som själv knappt kan böja verben. Resultatet? Ett hav av elever som hellre stirrar på mobilen än lyssnar på nästa "övning" om hur man beställer kaffe på Pressbyrån.

Det som behövs är en revolution: nya läroplaner, nya metoder – och framför allt nya lärare. Människor med energi, människor som faktiskt behärskar svenska, och som inte bara tog jobbet för att CSN behövde ticka in medan livet krisade.

Och varför inte låta det kosta en slant? När man själv har investerat i något så tenderar man också att ta det på allvar. Det kanske är det enda sättet att skilja dem som faktiskt vill lära sig språket från dem som bara går dit för att rulla tummarna och samla bidrag.

Så frågan kvarstår: ska SFI fortsätta vara världens dyraste vuxendagis – eller är det dags att bygga om hela skiten från grunden?

Så frågan kvarstår: ska SFI fortsätta vara världens dyraste vuxendagis – eller är det dags att bygga om hela skiten från grunden?

Jag pratade vi ett tillfälle jobb med en SFI-lärare. Jo, det var rätt hopplöst. Det var inte bara det att hon och hennes elever inte hade något gemensamt språk eller att de flesta var analfabeter. Det största problemet var att eleverna var obekanta med själva begreppet ”skola”. De förstod inte ens varför de var där. De hade aldrig upplevt en formell undervisningssituation och förstod inte att lärarinnan försökte förmedla någonting som det var meningen att de skulle komma ihåg.

Detta stämmer inte med majoriteten i en SFI-klass. Majoriteten har gått i skola förr.