Ljuger kvinnor aldrig om våldtäkt?

Bevisprövningen i brottmål inrymmer betydande rättssäkerhetsproblem. Det beror bland annat på att det är oklart vad ”ställt utom rimligt tvivel” egentligen innebär i det enskilda fallet. En del domare fäster alltför stor vikt vid den egna övertygelsen och många anlitar hjälpregler som i praktiken sänker beviskravet. Granskningen av bevisutsagor är i vissa fall otillräcklig, bland annat för att det tar emot att ifrågasätta vittnens eller målsägandes hederlighet. Detta är åsikter som framförs i denna artikel.
Författaren menar att bevisprövningen behöver kvalitetssäkras.

Det förekommer att fall läggs ner utan att rättsintyg överhuvudtaget begärts ut. De skäl som polisen, enligt akutmottagningen för våldtagna kvinnor, uppger för att inte begära ut rättsintyg är bl.a. att fallet uppenbart inte kommer att leda till åtal, att det inte finns någon namngiven misstänkt (som exempelvis kan vara fallet vid en överfallsvåldtäkt) eller att kvinnan inte minns vad som har hänt.

Bland rapportens slutsatser märks:

Det finns ingen statistik avseende resningsansökningar och hur det går med de mål som är föremål för sådana, vilket avsevärt försvårar uppföljning av mål som kan ha hanterats felaktigt. Sådan statistik måste fortsättningsvis föras.

Resningsärenden rörande grova brott som leder till att den dömde helt frikänns förekom i stort sett inte före nittiotalets början. De har därefter ökat kraftigt i antal.

Flertalet av de fall som granskats i rapporten hade kunnat undvikas om målen hade hanterats korrekt från början.

I rapporten lyfts ett antal brister fram, bl.a. följande:

Domar har grundats på ofullständigt underlag. Domstolen har det slutliga ansvaret för att ett brottmål blir tillräckligt utrett. I så gott som alla granskade fall har underlaget för rättens prövning varit ofullständigt. Det betyder att det funnits luckor eller oklarheter i utredningsunderlaget, som domstolen borde ha uppmärksammat.

Otillräcklig granskning av målsägandeberättelsen i sexualbrottsmålen. Målsägandeberättelsen är av central betydelse i de flesta sexualbrottsmål. Det måste kontrolleras hur berättelsen kommit fram, hur tillförlitlig den är och om den innefattar moment som gör den mindre tillförlitlig (”varningssignaler”). Det har inte skett i tillräcklig utsträckning.

Spekulativa bedömningsgrunder. Kunskap och erfarenheter som ligger till grund för domstolens ställningstaganden måste redovisas. Subjektiva föreställningar om hur domaren tror att verkligheten är beskaffad får inte läggas till grund för domstolens ställningstaganden. Det förekommer i de granskade domarna flera exempel på resonemang som inte stöds på ett godtagbart underlag.

Brister med anknytning till sakkunnigbevisning förekommer i samtliga sexualbrottsmål, om man i detta räknar in experter, som domstolarna använt för att bedöma målsägandenas trovärdighet och sannolikheten för att de varit utsatta för sexuella övergrepp.

Kravet på rättvis rättegång innefattar en rätt för den tilltalade att bli ”juste” behandlad under hela den rättsliga processen. I materialet finns flera exempel på att så inte har skett.