Socionomers bildning och yrkesförmåga

Beslut ja. Men det är ju tjänstemännen på soc som styr och ställer i bakgrunden. Politikerna i socialnämnden klubbar igenom i stort sett allt som tjänstemännen vill. Jag begriper mig inte riktigt på dina åsikter som tyvärr är ganska vanliga och missvisande, eftersom det i praktiken är soc som fattar vartenda beslut egentligen och får som de vill i 99 fall av 100.

Ja, som gör som soc tjänstemän säger i 99,9999% av fallen.

Du fattar inte problemet med den förvaltningsrättsliga processen märker jag och i synnerhet in när det gäller processer mot socialtjänsten som tillåts gömma undan bevis bakom sekretess, vilket gör det helt omöjligt för föräldrar att försvara sig och kunna vinna framgång med att överklaga felaktiga beslut. Hela systemet är riggat till myndigheternas fördel och det gäller inte bara soc, utan alla myndiheter. Nu senast skatteverket som sitter och tjuvhåller på andras pengar. Det är totalt omöjligt för medborgare att slåss mot staten i domstol eftersom hela systemet är riggat på ett sådant sätt att staten alltid ska vinna oavsett om det är lagligt korrekt eller inte.

Ja fast det räcker inte med "anledning". Det krävs en påtaglig risk för barnets hälsa och utveckling för att ett barn ska få tvångsplaceras enligt LVU och den "påtagliga risken" kan vara rent fabricerad. Se gärna Fallet Adam i uppdrag granskning för skolexempel på hur socialtjänsten kan hålla på och hålla barn tvångsplacerade utan bevis under flera års tid. "du kan överklaga" säger du. Jo tjena mittbena. Du kommer bara lära dig detta först när du själv utsätts för vansinnet och dina egna barn ligger i potten.

OM man ska titta på forskning om vad som faktiskt händer med placerade barn så vittnar den om att soc gör något allvarligt fel som placerar så många barn. Inte minst med tanke på att överdödligheten för placerade barn ökar med hundratals % i jämförelse med barn som klarar sig undan soc klor i domstol och överdödligheten och självmordsfrekvensen för placerade barn är extrem.

På de stora hela är jag ganska säker på att de ingriper alldeles för mycket och borde satsa på att hjälpa familjer i det egna hemmet istället. Det är mer skonsamt i de flesta fall. LVU och placering av barn ska bara användas vid extremfall. Idag placeras 1 av 20 barn under sin uppväxt. Det är en siffra som verkligen sticker ut internationellt sett och det går inte att visa att detta skulle vara bra för barnen ifråga.

Problemet med att det säkra före det osäkra är att det kommer att traumatisera barnet att flytta runt det som om det vore ett paket. I extremfall måste man självklart flytta på barn, men då måste det verkligen vara en farlig hemmamiljö som är dokumenterat farlig. Lösa rykten och berättelser borde inte räcka utan konkret bevisning.

MÅste man vara på någons sida. Jag är på rättssäkerhetens och demokratins sida och även föräldrar har rätt till rättssäkra barnutredningar och skydd mot maktmissbruk. Det saknas tyvärr idag i vårt land.... totalt.

Polisens princip är bra. Soc princip är rena rama DDR-fasonerna. De tillåts göra vad som helst i barnets namn. Problemet är att deras ingripanden traumatiserar barnen för livet, men det verkar inte soc bry sig om.

Jag har inte varit i kontakt personligen med så många men har bekanta som haft problem med dem och hört och sett inspelningar. Det är rent bedrövligt hur de beter sig rent ut sagt. .. det är blandad ålder, men många unga tjejer utan livserfarenhet som ska leka experter på barn och familjeliv exempelvis.

Problemet med socionomer är att de inte är fördjupade inom något ämne, men ändå tror de att de är experter på allt. Värre dunning kruger-effekt än hos socionomer går nog inte att hitta.

Regelstyrda? De skiter fullständigt i regler är min uppfattning. Det slarvas, ljugs, manipuleras och bedras i barnutredningar. Och vad händer om de blir påkomna tror du? .... absolut ingenting.

Det som är fel är att socionomer har en extrem makt utan ansvar. De kan i princip inte bli av med jobbet och har hela kommunen bakom sig vad de än hittar på i barnens namn så att säga.

Och kulturen är totalt rutten inom kåren. Så fort någon kritiserar dem med fullständigt rättmätig kritik så kommer de alltid med: "rätttshaverist" som svar. Värre pajasar får man nog leta efter.

Ja en tidigare lektor sa upp sig i protest mot den låga kvaliteten på studenterna. Det är faktiskt riktigt skrämmande att sådana nötter ska ges så mycket makt över svenska familjer och människors liv.

https://x.com/micketarnfalk/status/1816105477110960519

Tack för bra svar. Även journalister avslöjar att sos gör fel. Vad tycker du om följande artikel som säger att 150 barn har behandlas fel av Sos, i många fall för att Sos inte har agerat alls:
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/s...ce=chatgpt.com

Har du en uppfattning om fallet "Lilla hjärtat"? Eller om fallet "Alex*nder R*d" (*=a) som fick delad vårdnad för sin 8-årige son trots att sonen var livrädd för honom, och som mördade sin son.

Ja långvarig placering i familjehem är inte hälsosamt. När det finns problem i familjer, finns det bättre lösningar? Stödföräldrar eller korta placeringar t.ex.?

Eftersom du är insatt. Har du någon uppfattning om vad man ska göra med alla Sis-hem och institutioner som barn rymmer ifrån, ibland för att göra grova brott, och där de lär sig kriminalitet? En del blir mördade där. Har du någon uppfattning om att snart kommer grovt kriminella 14- eller 13-åringar att kunna sättas i fängelse istället för på Sis-hem?

Alltså nivån på bristerna inom socialtjänstens hantering av barnärenden är inget annat än extrem. Det är svårt att förstå hur en myndighet som säger sig arbeta utifrån "barnens bästa" kan ha så mycket blod på sina händer.

Ytterst få människor med samvete skulle klara av att behandla barn och föräldrar på det sätt som sker dagligen i dessa utredningar. Det är också en förklaring till den skyhöga personalomsättningen inom barn- och ungdomsenheterna, de som inte står ut med eländet de bevittnar slutar, medan de som blir kvar ofta är de som inte längre känner något ansvar för konsekvenserna och blir chefer.

Fallet Lilla Hjärtat är enligt min bedömning en av de värsta påverkanskampanjerna vi sett i modern tid från statens sida. Det som egentligen borde ha lett till självrannsakan inom socialtjänsten förvandlades istället till en massiv opinionsbildning där myndigheter och media lyckades övertyga svenska folket om att skulden låg hos domstolen, föräldrarna och lagstiftningen.

Hade lagstiftningen tillämpats korrekt och hade socialtjänsten gjort en grundlig och professionell utredning, så hade Lilla Hjärtat varit i livet idag. Socialtjänsten hade dessutom flera chanser att tvångsomhänderta flickan när tydliga tecken på grov vanvård fanns, men valde att inte ingripa. Just detta har de också fått skarp kritik för av IVO.

Trots detta tror nu många svenskar att det var lagen eller domstolens beslut som orsakade tragedin. I själva verket är sanningen den raka motsatsen: det var socialtjänstens passivitet och undermåliga arbete som kostade ett barn livet.

Konsekvenserna av det tragiska fallet Lilla Hjärtat är att det genom den nya lagstiftningen Lex Lilla Hjärtat nu blivit ännu svårare för föräldrar som felaktigt behandlats av socialtjänsten att få tillbaka sina barn. Familjehemmet kan numera ta över vårdnaden efter bara två år.

Det borde oroa betydligt fler än det gör.

För vad svenska folket inte förstår är att socialtjänsten inte behöver några egentliga bevis för att tvångsomhänderta ett barn på obestämd tid. Det räcker att de sätter ihop en berättelse som visar på en "påtaglig risk" för att barnets hälsa eller utveckling kan skadas i hemmet. I praktiken kan det alltså handla om rena spekulationer och sagoberättelser om vad som eventuellt skulle kunna inträffa och inte om vad som faktiskt har hänt.

Det finns nästan alltid bättre lösningar än att placera ett barn. Den mest självklara är att sätta in rätt hjälp i det egna hemmet, i tid och på familjens villkor.

Om en mamma är utsatt för våld eller hot från pappan, då är det ofta bättre att flytta på mamman och barnet till en annan stad, med skyddad adress och samordnat stöd, istället för att skilja barnet från sin förälder. Placering i familjehem eller institution borde alltid vara sista utvägen och inte första som idag.

Problemet är att socialtjänsten alltför ofta sätter in fel hjälp vid fel tidpunkt. När det stödet inte fungerar, eftersom det inte är anpassat efter familjens faktiska behov, så används det som argument för att gå vidare mot en placering. I de flesta fall kallas det "frivilligt", men i praktiken sker det under ett uttalat eller underförstått hot om LVU.

Det här kan undvikas. Med en mer flexibel och breddad palett av stödinsatser i hemmet, anpassade efter familjens verkliga situation och inte efter socialtjänstens eller familjebehandlarnas arbetstider, skulle många barn kunna få växa upp i sina egna hem, med trygghet, stabilitet och rätt stöd i rätt tid.

SIS borde läggas ner i sin helhet. Verksamheten verkar inte vårda barn, den skadar dem bara. De historier som trots allt läcker ut därifrån är så allvarliga att det är svårt att förstå hur detta fortfarande kan pågå i Sverige.

Chefer som har sett vansinnet inifrån och haft modet att protestera öppet har i många fall köpts ut och tystats ner. Men sanningen kommer förr eller senare fram.

På längre sikt är jag övertygad om att både LVU-lagen måste göras om i grunden och att SIS till slut kommer att avvecklas. Den typen av vårdformer hör inte hemma i ett modernt land. De tillhör historien och dit kommer de också att hamna är min starka övertygelse och tro.

Inte minst med tanke på historiens alla absurda vårdformer som existerat och passerat revy.

För att hålla oss till ämnet: Problemet med socionomprogrammet är att utbildningen är väldigt bred men saknar djup. Man får lite av allt, men ingen verklig sakkunskap inom något konkret område. Tanken är att socionomerna ska lära sig det praktiska arbetet först när de börjar på en kommun eller myndighet. Men där uppstår ett grundläggande problem, då det finns varken tjänstemannaansvar eller legitimation att förlora när något går fel.

Konsekvensen blir att socionomer utvecklat en egen intern kultur där man kan agera ganska fritt, utan att alltid behöva följa lagar och regler. Eftersom det inte finns någon personlig påföljd, och kollegor samt chefer ofta backar upp varandra hela vägen upp på politisk nivå, blir det i praktiken väldigt svårt att ställa någon till svars. Resultatet är att lärandet i arbetet blir urvattnat, man kan fortsätta göra fel utan att det får några konsekvenser. Man gör som man alltid gjort... "Vi gör allid så här" kan det låta. En socionomexamen fungerar alltså som ett slags frikort att göra som man vill, bedriva egna agendor och i stort sett alltid bli backad av kollegor vad man än ställt till med.

IVO- och JO-anmälningar tycks inte heller påverka särskilt mycket, eftersom fokus alltid hamnar på brister i systemet snarare än på enskilda individer. Det gör att ansvarsfriheten blir total, både i utbildningen och i yrkeslivet.

Okej? Någon har sovit under utbildningen: Socialförvaltningen är i allra högsta grad en myndighet då denne str under socialnämnden (som i sig är en myndighet) som i sig står under kommunfullmäktige (som är en myndighet).

Ska man vara petig så är socialtjänsten en kommunal myndighet.

Socialnämnden är en politiskt styrd och politiskt tillsatt nämnd. Något kommunens medborgare har röstat fram.

Ska man vara ännu mer petig är nämnden även en myndighet, då denne kan ta egna myndighetsbeslut.

Ska man vara ännu petigare har kommunens medborgare inte röstat fram ledamöterna i socialnämnden. Det är de folkvalda ledamöterna i kommunfullmäktige som väljer vilka av deras partikamrater som ska sitta i socialnämnden och klubba igenom socialtjänstens omhändertaganden.