Citat:
En rättsstat är en uppsättning politiska och juridiska principer som reglerar utövandet av den offentliga makten. I en rättsstat bygger det juridiska systemet på förutsägbara regler som tillämpas på ett objektivt sätt. För att reglerna som skapas också i praktiken ska efterlevas krävs det ett oberoende rättsväsen.[1] Den verkställande offentliga makten ska i en rättsstat enbart verka inom de ramar som satts upp genom lagstiftning. Den offentliga makten ska dessutom utövas i enlighet med demokratiska principer och grundläggande medborgerliga rättigheter.[2] En princip i rättsstaten är att alla människor ska vara lika inför lagen.[3]
Ordet rättsstat är först känt från Robert von Mohl som satte det i motsats till polisstat.[4] Rättsstaten kan även beskrivas som den enskildes rättsskydd mot staten själv eller övergrepp från staten.
Europeiska unionen definierar rättsstaten eller rättsstatsprincipen som att all offentlig makt utövas inom lagstiftningens ramar, att den offentliga makten utövas i enlighet med demokrati och grundläggande rättigheter, samt under överinseende av domstolar som är oberoende och opartiska.[2]
En rättsstat innebär frihet från godtycke för den enskilde: Varje enskilt fall behandlas i enlighet med ett etablerat regelverk. Däremot behöver detta regelverk inte uppfylla några särskilda krav på att vara demokratiskt eller rättvist. En demokrati förutsätter således en rättsstat, men en rättsstat behöver inte vara en demokrati.[källa behövs]
För att säkerställa frånvaro av godtycke i behandlingen av den enskilde ställs vanligen vissa mer preciserade krav på en rättsstat. Exempel inkluderar att den anklagade i en rättegång betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats (oskuldspresumtion) och att rättegångar skall vara öppna. Likaså ställs krav på en lagbunden och rättssäker offentlig förvaltning på den statliga och kommunala förvaltningsnivån.[5]
Rättsstaten brukar också skiljas från polisstaten, där ordningsmakten är total, och anarkin, där ingen ordningsmakt finns.[6]
Ordet rättsstat är först känt från Robert von Mohl som satte det i motsats till polisstat.[4] Rättsstaten kan även beskrivas som den enskildes rättsskydd mot staten själv eller övergrepp från staten.
Europeiska unionen definierar rättsstaten eller rättsstatsprincipen som att all offentlig makt utövas inom lagstiftningens ramar, att den offentliga makten utövas i enlighet med demokrati och grundläggande rättigheter, samt under överinseende av domstolar som är oberoende och opartiska.[2]
En rättsstat innebär frihet från godtycke för den enskilde: Varje enskilt fall behandlas i enlighet med ett etablerat regelverk. Däremot behöver detta regelverk inte uppfylla några särskilda krav på att vara demokratiskt eller rättvist. En demokrati förutsätter således en rättsstat, men en rättsstat behöver inte vara en demokrati.[källa behövs]
För att säkerställa frånvaro av godtycke i behandlingen av den enskilde ställs vanligen vissa mer preciserade krav på en rättsstat. Exempel inkluderar att den anklagade i en rättegång betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats (oskuldspresumtion) och att rättegångar skall vara öppna. Likaså ställs krav på en lagbunden och rättssäker offentlig förvaltning på den statliga och kommunala förvaltningsnivån.[5]
Rättsstaten brukar också skiljas från polisstaten, där ordningsmakten är total, och anarkin, där ingen ordningsmakt finns.[6]
Jag tycker att Sverige rör sig allt mer mot en polisstat. Det är en farlig utveckling där rättssäkerheten urholkas, exempelvis genom samtyckeslagen, lagar om förverkande, penningtvättslagar, osv. Där oskuldspresumtionen i praktiken knappt längre gäller.
Redan nu ser vi hur lagar som ”förolämpning av tjänsteman” börjar missbrukas. Med lägre intagningskrav till polisutbildningen skapas en riskfylld kombination. Polisen själva larmar om att nyexaminerade poliser inte kan läsa sina personnummer korrekt, skjuter ihjäl hemlösa som inte vill ge spritflaskan (under övning), plus mycket mer. Man undrar ju vad som inte kommer ut till allmänheten. Det finns också fall där poliser begått grova brott, som han som grovt misshandlade sin egen syster, men istället för att gripas så skjutsas han hem av kollegor. Dom beskyddar varandra.
Det har aldrig varit lagligt att gå fram till en polis (eller någon annan) och skrika fula ord rakt i ansiktet på dom. Bara för att det finns något enstaka klipp där en oerfaren aspirant i en byhåla inte reagerar, betyder det inte att det är standard. I verkligheten hade personen snabbt blivit nedbrottad och fått stryk i bilen, och dessutom finns redan lagar som täcker sådant, till exempel "förargelseväckande beteende" och annat.
Att någon i stundens hetta råkar slänga ur sig en svordom ska inte leda till extra brottsrubriceringar bara för att en polis vill fylla på plånboken. Det finns gott om exempel (och klipp) på att poliser själva tappar humöret och använder fula ord i pressade situationer.
Risken är att vi nu får se en slags "polismaffia" som medvetet provocerar folk för att sedan kunna gripa, bötfälla och inkassera skadestånd. I praktiken blir det nästan som att de jobbar på provision. Helt vansinnigt
Samtidigt som allt detta sker så försvinner den personliga integriteten steg för steg. Hemlig dataavläsning, ”chat control” och planerade AI-kameror till 2026 är bara några exempel. Sammantaget pekar utvecklingen åt ett mycket oroande håll.
Vad bör göras? Grundlagar ändras på ju på löpande band och Sverige går redan emot EU-rätt i flera frågor. Vad är det egentligen som händer i Sverige? Detta är ett juridikforum, så låt bli allt rasistsnack och håll en professionell nivå tack!