Varför är barn så olydiga?

Jag har varit engagerad i olika föreningar där vi arrangerar barn aktiviteter. Tänk scouter, olika sporter osv. Jag slås varje gång jag är med på ett möter eller en träning hur olydiga vissa barn är.

Dem kan inte ta ett nej och går många gånger över alla gränser, jag upplever även att många barn som skulle må bättre av mer rörelse och mindre ipad får adhd medecin. Istället för att röra på sig mer.

Vad beror denna utveckling på? Jag är 25 och växte upp under det tidiga 00 talet, det mina päron ock andra vuxna sa betraktade jag som lag. Jag lyssnade helt enkelt. Såklart så fann det en och annan bråkstake men jag uppfattade det ändå som att mina gamla vänner var lydiga.

Så vad har hänt?

Dom är ännu inte domesticerade och förvandlade till slavar?

Dom är bortlämnande av sina föräldrar sedan barnsben. Känslan av tillit och att man kan/ska lita på vuxna finns inte där?

Jag upplever att många barn är mer eftertänksamma idag än när jag var liten. MEn kan inte svara på den stora gruppen. Men vissa känner sig kanske "för" trygga med vuxna, respekt innehåller ju alltid rädsla.

Sedan har jag kontakt med typiska lågbudgetdagisbarn... de är helvilda. De kan inte sitta vid ett bord och spela ett spel. De fångas inte av lekar med regler. De kan mest springa omkring, skrika och göra sönder leksaker.

Det är nog inte en tids-era-fråga utan en personlighetsfråga. En del är ydiga en del är olydiga.

Möjligen har dagens barn jämfört med 1970/80-talets mer skinn på näsan och är vanare vid folk, och då vågar man säga emot mer.

Diagnoser som damp m.m. sägs vara vanligare men jag tror kanske de mest syns tydligare idag än på 1970-talet eftersom man inte blandade barn så mycket då, inte hade så stora barngrupper, inte gick lika länge på dagis.

Jag tänker mig att en del av de olydiga blir Einstein och liknande. Det är rätt bra att inte bara göra som man blivit tillsagd. Så länge man har en kultur av att bry sig om andra, att ta hänsyn.

Sociala medier och ett högteknologiskt samhälle har hänt.

Föräldrar är rädda och osäkra för man ska ta hänsyn till så mycket sen känner dom inte sina barn då dom är bortlämnade den vakna tiden sen dom var 1

Ja det är resultat av stora högljudda barngrupper på förskolan samt frånvaro av gränser och regler. Dålig anknytning till vuxna oxå

För att man idag låter barn bestämma. Det är som att låta Clark Olofsson bestämma.

Det som hänt är att du börjat utvecklas och med det inser du att du var ett konstigt barn.
Alla barn har olika grader av olydnad och det är ett naturligt sett att testa gränser.

Dom uppfostrar sig själva är vad du upplever.

Vi var också väldigt olydiga, men man minns det som att vi var så bra så. Minnet funkar så.

Och barn måste ju vara olydiga, man utvecklas så. Men i olika tider har de fått olika behandling när de var olydiga. Jag vet att när jag var barn, fanns det som en slags överhängande fara av att göra fel. Något oklart som kunde hända. Om det var bra eller dåligt vet jag inte. Farsan visste ju att om han var olydig blev det ett rapp.

De gjorde mycket sjukare saker än vi när de var små. De var snälla och lydiga när vuxna var med, men de var annars helt förvildade. Detta på 40-50-talet. Det var mycket hårdare stämning och jag tror det gick ut över barnen och de blev hårda i sin stil med.

Vi gen x, vi var hyfsat snälla, men vi hade väldigt lite kontakt med vuxna och väldigt starka band inom barngruppen. Det sägs att föräldrar idag inte känner sina barn, och ja, det blir på ett visst sätt att lämna bort dem vid 3 års ålder. Då hade vi fortfarande mamma eller dagmamma. Så vi släpptes inte fria direkt, men när mammorna började jobba när barnen började skolan så hade vi superlite vuxenkontakt. Innan var mamman ofta hemma, men de var ju oftast inte med en ute, man var ute själv med andra barn. Så som mammor sitter och vaktar på sina 4-åringar, det fanns inte.

Barnen idag är både omskötta och fick inte göra några saker på egen hand, samtidigt anonyma i fårskocken. Just under sådana förhållanden kan nästan inte vuxna hålla pli, det blir för många barn och till slut är det alltid kaos. Vem ska de ens trotsa mot, vuxna på dagis, föräldrar?

Men som sagt, minne. Folk minns det bra mot det som är dåligt nu. Men. Jag var ungdom på 80-talet och vår skola var rörig olydnad, noll respekt, det var naturligtvis inte ALLA, men en grupp som aldrig lydde, som misshandlade andra elever. Jag minns just dessa ungars totala oräddhet mot lärare. Det där som fanns i andra fanns inte i dem. Och i hälften fanns den bara för de värsta sakerna, småsaker körde de över lärare med hela tiden utan respekt. Jag är idag förvånad över att ingen blev allvarligt skadad av eleverna. Det var sjuka saker som hände, att elever klättrade på skoltaket, att de kastade stolar och bänkar ut genom fönstret eller på andra elever, att de satt i trappan och högg elever som gick förbi med verktyg och pennor.

Japp. 80-tal här med.
Jag minns högstadiet fullt av våld, sexuella övergrepp och vandalism. Det var vardagsmat.
Och för alla lättkränkta snöflingor så växte man upp och insåg hur blåst man var.