Hur "möter/accepterar" man panikångest?

Jag har alltså lidit utav paniksyndrom/panikångest i 20 år. Jag har studerat ångest på bl.a Flashback i 15 av dom åren. Det jag kommit fram till är att "acceptans" är det som tydligen ska fungera. Däremot förstår jag inte riktigt hur det går till.

Jag är för övrigt rädd för att få ångest (förväntansångest).

Om jag tänker: "Okej då. Jag har ångest.", så gör det varken till eller från. Någon har sagt: "Möt din ångest" eller "Var kvar i känslan. Kämpa inte emot".

Även dessa är (för mig i alla fall) ett par otroligt flummiga uttryck, som jag inte förstår. Kan någon förklara på ett enkelt sätt hur jag ska jobba/tänka kring acceptans när det kommer till panikångest/paniksyndrom? Är som sagt rädd för att få en attack till, och det gör det inte enklare!

Tack på förhand alla!

20 år är inte lite det. Fan vad trist...

För 15 år sedan hade jag episoder av Panikångest under 3 års tid ( Av förklarliga skäl jag inte ska gå in på)
Första 5 gångerna fattade jag inte vad som pågick, trodde det var en kommande hjärtattack och blev t.o.m skjutsat till akuten en gång.
Efter ett tiotal gånger på en enda månad, så det blev jobbigt för inte bara mig utan alla andra omkring mig och den ökade rädslan att kanske bli förklarat som sinnessjuk , förlora jobbet och mina kamrater vänder ryggen ( Det har hänt dessvärre)

För att göra en lång historia kort : Det som funkade för mig är att vad du fått höra. Stanna kvar i känslan , hitta inte på saker som avledningsmanöver , Bemöt hela stormen av panik och andas igenom episoderna.
Har du utvecklat förväntansångest så ska du veta att det är den psykologiska rädslan för dina fysiska symptom på Panik.
De är en och samma produkt. Finns ingen skillnad ,
Kämpade mig igenom detta under 3 år, och det har aldrig återkommit. Någonsin.

Oftast är det värre i sociala situationer - vilket man kan försöka minimera. Sen avspeglar den ena sortens ångest den andra. Om man är i en stressig fas i livet - nytt jobb, förälders dödsfall eller andra utmaningar, blir även andra psykiska påfrestningar hårdare. Men på samma sätt kan en harmoni och förbättring i livet indirekt lindra. Rent fysiskt vad gäller panikkänslor tror jag blodsocker är en viktig sak - även sömn och motion kan avhjälpa en hel del. Att ha solglasögon, tugga tuggummi, lyssna på musik i hörlurar eller andra små trygghetsskapande knep är bra (även om det inte löser orsakerna). Det handlar förmodligen om en efterdyning av en psykologisk överbelastning tidigare i livet som minskar det inre lugnet.

När det är på väg så reagerar du reaktivt med förtryckande/förnekande av det upplevda, det är där man ska slappna av, inte kämpa emot. Bara identifiera och släppa insikten, medvetenheten, om protesterandet. Det handlar om att erfara upplevelsen utan att försöka motstå, låta det skölja över en.

Ibland går det, ibland inte, över tid går det att nå framgång.

Något som förvärrar ångest av alla de slag är sex, i alla former.

Ångest är inte din fiende, utan en energi i rörelse. Den är en frusen del av din livskraft som fastnat i motstånd. När du kämpar emot den, skapar du ett inre krig. Två krafter drar åt motsatta håll, och den spänningen blir själva smärtan. Acceptans är att släppa vapnen. När du säger “okej, var här” öppnas ett inre utrymme där energin kan röra sig fritt istället för att sitta fast.

Allt i ditt psyke som du förnekar blir som en “skugga” som måste banka på dörren för att bli hörd. När du istället öppnar dörren och säger ”kom in”, upphör behovet av att banka. Det som möts av ditt medvetande integreras och det som integreras förlorar sin form som separat kraft. Därför känns det som att ångesten löser upp sig eller tvättas bort.

Wow! Mycket bra formulerat.

Det är bara ett hjärta som bultar, alltså fungerar den, inga problem. Laga inte något som redan fungerar.

Jag blev av med panikångesten för 15 år sedan.

Jag slutade tänka mig undan den jag började rikta alla mina tankar mot panikångesten- ge mig den värsta panikångest du kan ge mig bad jag om och om till existensen.

Det visade sig att när jag slutade fly och pröva kontrollera ångesten så försvann den helt.

Istället för förväntansångest så ska du ÖNSKA att du får uppleva det absolut värsta panikanfall som går.

När du exponerat dig för det nog gånger så kommer du bli frisk

Hade problem med panikångest ett par år som tonåring och under en period när jag blev övertalad av vården och morsan att gå på sertraline.
Av en slump läste jag en artikel på nätet om att hyperventilering och andra fysiska symptom med panikångesten grundar sig i ångesttankarna som senare ger fysiska symptom som man av naturliga skäl blir rädd för. Sen snurrar man in sig själv i en ond spiral.

Efter att ha läst att det var min egna hjärnas tankar och med rädsla som orsakade hyperventileringen så tänka “jaha, var det bara det”.
Panikångesten försvann efter det.
Fick jag känningar och dom fysiska symptomen började komma så upprepade jag för mig själv högt eller mentalt “jag orsakar detta själv”.
Vilken lättnad när jag insåg att det var jag själv som bestämde ifall jag skulle falla offer mina tankar.

Hoppas detta sättet att se det på kan hjälpa någon annan också.

Jag fick en släng av panikångest - usch - Men jag kom på att det egentligen är en sorts kramp, och man kan bota det med Zink Magnesium och Selen. Prova maxdos av alla tre.

Du kan inte acceptera en panikångestattack. Du kan lära sig hantera och hindra utbrottet innan det kommer.

Tips på hur jag ska gå tillväga? Jag gör redan andningsövningar.