Hur "möter/accepterar" man panikångest?

Hade panikångest till och från i 25 år. Redan som väldigt ung, testade jag olika förhållningssätt, t ex tänkte jag att eftersom den var återkommande kunde jag se den som en vän... men nej, funkade inte. Försökte också trigga mer ångest för att verkligen konfronteras, det funkade inte heller. Försökte acceptera. Jag har aldrig trott att den är fysiskt farlig. Har aldrig känt efter på de fysiska symptomen. Har haft attacker oberoende av om jag haft det lugnt eller stressigt.

Det är en obehaglig sjukdom. Jag fick till slut medicinera, eftersom när anfallen kom tätt kunde jag inte äta och dricka på kanske en vecka, det slet för hårt på kroppen.

Men om du kommer på ett sätt som hjälper vill jag väldigt gärna veta.

Finns en teknik som militären använder när dom får panik i krig. Det skjuter upp processen maximalt länge. Kan vara bra om du känner att en panikångestattack är på väg att komma på en offentlig plats. Sen kan man bryta tankemönstret och andas när panikångestattack är på väg att komma. Men det krävs mycket tid och erfarenhet.

Det sundaste är att göra detta med en psykolog. Att utsätta dig för olika panikångest-triggers och att stanna kvar i dom, inte fly bort från dom. På så sätt lär din hjärna sig av med att vissa saker inte är farliga (om du har säg social agorafobi) men OCKSÅ får du chansen att vara kvar i din panikångest att svettas ur den.

Men det är så jävla individuellt hur man kommer förbi det. Jag brukade berätta för alla runt mig att jag har en panikångestattack eller vissa fobier. Orsaken var att mina fobier ofta var sociala, skräcken var att folk skulle se att nåt var fel. Genom att göra raka motsatsen till vad fobierna sa så liksom avdramatiserades det hela. Panikångestvågorna blev litet mindre och mer hanterbara.

Men snacka med en terapeut eller psykolog, nån som kan vara där och liksom leda dig igenom det.

Berätta gärna mer. Mvh

Military-style tactics for panic attacks focus on breathing control, mental discipline, and grounding techniques to regain a sense of calm and control. Key methods include tactical breathing (like the 4-count inhale, 4-count hold, 6-count exhale) to regulate breathing, challenging negative thoughts with self-talk or reframing, and grounding exercises (such as the 5-4-3-2-1 method) to re-center focus on the present moment. It is also helpful to accept the feeling of fear without fighting it, use soothing self-talk, and remind yourself that the panic is temporary.

Det där med att “acceptera” ångesten blir lätt ett flummigt råd när man redan är rädd för nästa attack. För många är det otydligt vad man konkret ska göra, och då blir det bara ännu en press att “tänka rätt”, vilket ofta spär på skiten.

Jag tror faktiskt inte på att man ska nöja sig med att acceptera nånting som begränsar en och gör livet mindre. Det finns faktiskt behandlingsmetoder som ju är framtagna just för panikångest, där man tränar hjärnan att sluta trigga katastroftolkningar. KBT och exponering (under trygga förhållanden) är dokumenterat effektiva, särskilt när man jobbar med kroppens reaktioner och tankemönster istället för att bara stå ut.

Att säga “jag accepterar ångesten” hjälper väldigt få om man inte har fått verktygen bakom orden. Det handlar snarare om att minska rädslan för rädslan , och där behövs ju struktur, övningar och förståelse för hur nervsystemet fungerar, inte bara snygga formuleringar.

Om man som du haft panikångest i 20 år har man lidit tillräckligt tycker jag nog. Man ska inte behöva “leva med det” när det ju finns sätt att bryta mönstret.