Kan man nå total inre kontroll, oavsett yttre omständigheter?

Jag går ofta och funderar på om det verkligen går att nå en punkt i livet där det yttre inte längre spelar någon avgörande roll för hur man mår. Att man har så stark kontroll över sitt inre att det inte gör någon skillnad var man bor, hur mycket pengar man har, vilken status man har i samhället eller vilka svårigheter som dyker upp.

I teorin känns det som en vacker tanke: att man kan bygga en sådan förståelse för sig själv och sina känslor att omständigheterna inte längre styr ens välmående. Att det egentligen bara är "i huvudet" allting sitter, och att världen runt omkring oss mest är en kuliss.

Men samtidigt undrar jag om det inte är just en illusion. För det är lätt att tänka så länge man lever i hyfsat trygga förhållanden, har tak över huvudet, mat på bordet och viss stabilitet i livet. Frågan är vad som händer om man hamnar i en situation där det materiella verkligen faller – arbetslöshet, fattigdom, sjukdom eller att förlora något grundläggande som trygghet. Är man fortfarande lika oberörd då? Eller upptäcker man plötsligt att man inte hade så bra koll på sig själv som man trodde?

Det jag försöker förstå är om det går att veta när man faktiskt har nått en inre balans som står över det yttre, eller om det alltid finns en risk att man lurar sig själv. Är det möjligt att bli så stark inombords att det yttre faktiskt bara blir en liten detalj, eller är människan alltid ofrånkomligt bunden till sina omständigheter?

Läs Bhagavad Gita där har svaren på frågorna .

Ja, om man opererar in en apparat som kontrollerar hjärnan. Du får hålla utkik efter hjärnimplantat på Ebay.

Absolut!
När du är nöjd, har du kommit hem.
Men många strävar oftas efter mer.

Jag har haft ett innehållsrikt liv i mångt och mycket.
Idag strävar jag inte efter mer, har inga större drömmar kvar.
Men jag är väldigt nöjd med livet.
”Tråkiga ” dagar är i min värld dom bästa.
Jag har upplevt höga berg och djupa dalar.

Att gå till kneget och göra mitt bästa för dagen skänker mig tillfredsställelse.

På ålderns höst efter ett fantastiskt liv med allt jag upplevt är jag faktiskt väldigt tacksam och nöjd med mitt liv.

Så svaret på din fråga är utifrån mitt fantastiska liv.
JA!

Siddharta skulle ha ett och annat att lära dig. Meditation is the shit.

Vad i helvete är det ni håller på med egentligen? Av flera tusen civilisation menar ni att jag har något att lära mig av indier av alla folkslag? Dessutom snackar en av er om meditation? Så någon som funderar på det jag funderar på och som har nått en sådan intellektuell nivå behöver meditation? Vad fan är det jag läser egentligen? Har ni ens svarat i rätt tråd?

Lobotomi är svaret och lösningen på din fråga.

Trots din intellektuella nivå kan du inte ens fokusera på din utandning i trettio sekunder utan att börja fundera på annat. Du styr inte dig själv. Alltså måste du börja lära dig det. När du väl kan det, kan du koppla bort vilka bekymmer som helst, och därmed uppnå det du pratar om. Vi kallar det nirvana.

Fan alltså vad tråkigt ditt liv måste vara. Har du slutat fundera på självmord?

Så länge du har dina basala behovs tillgodosedda. Så kan du göra allt det här i all ära. Men hur kommer det att gå om du är hungrig, frusen, trött osv? T.ex. om du inte får någon hjälp? Kommer du att sitta och meditera på en och samma plats trots all detta och sedan döden dö?

https://www.youtube.com/watch?v=7W9BcVpwoHk&rco=1

Ja det här var extremt. Synd att människor är ibland genomruttna varelser, att det ska vara så svårt att komma överens. Att man alltid ska forcera sina värderingar på andra. Ena religionen tycker si andra så, "vi är bäst, nej vi är bäst osv.".