Citat:
Ursprungligen postat av
VidrigKund
Vi har långa vårdköer bland annat pga detta.
Fråga vilken läkare som helst om deras patienter de inte får neka som kommer varje dag till vårdcentralerna / sjukhusen för att de är ”sjuka”.
Dessa måste bokas in varje gång och får inte nekas t.ex

hypokondriker osv
Efter att själv ha jobbat inom vården har jag utvecklat ett djupt hat mot hypokondriker. Till sådan nivå att jag anser att det borde upprättas ett nationellt hypokondrikerregister och göra det acceptabelt att neka dem all vård. Blir de faktiskt sjuka och dör så har de förtjänat det. Hur många andra har inte fått lida och rentav dö för att de inte fick vård i tid för att en till jävla hypokondriker var där och slukade helt enorma vårdresurser?
Citat:
Ursprungligen postat av
kalkryggar
Sjukvården måste fungera mycket dåligt om en mamma kan få läkare att genomföra operationer felaktigt bara för att mamman tyckt att det ska opereras.
Hur är det ens möjligt?
Citat:
Ursprungligen postat av
Sun Ruler
Skrämmande och fascinerande på samma gång, vi har långa vårdköer men här får en mamma igenom operationer som inte var nödvändiga ur ett medicinskt hänseende.
Det gäller nästan garanterat Münchhausen by proxy, en sällsynt men allvarlig psykiatrisk sjukdom. Återkommande är att de förgiftar eller skadar barnet eller på annat sätt får det att
se ut som om det föreligger ett vårdbehov. I artikeln framkommer också att barnet faktiskt
är sjukt (framgår inte hur) och att mamman på olika sätt överdrivit symtomen, möjligtvis genom att t.ex missköta barnets vård eller avsiktligt förvärra sjukdomen.
Krävs inte jättemycket kreativitet för att komma fram till olika sätt; ge barnet mat det inte tål, se till att sår blir infekterade, små mängder gift, inte ge nödvändiga mediciner, ge droger osv osv osv. Givetivs ljuger de om allt detta och de blir trodda för att för de flesta av oss ligger det så otänkbart långt bort att en mamma avsiktligt skulle skada sitt eget barn.
Varför gör de det? Finns flera olika skäl, men centralt är att de lever för all sympati de får (stackars kvinna som kämpar så fint med ett allvarligt sjukt barn!) och njuter så oerhört av att känna sig ompysslade och sedda av vården. När de är mamman med svårt sjuka barnet är de moderliga martyrer som är viktiga och får mycket uppmärksamhet och översköljs av värmen i andras empati.
Ett fall en kollega var inblandad i: barnet var ca 6-7 år och hade utretts för diverse fysiska och psykiska åkommor, allt från autism och utvecklingsstörning till epilepsi och kromosomavvikelser. En dag när de kom in på kollegans kontor tyckte hon sig höra ett underligt bekant knastrande ljud. Kollegan hade länge haft en magkänsla av att något stod rätt till, bl.a eftersom den kliniska bilden inte gick ihop. Hon bad mamman gå hämta ett glas vatten åt barnet från toaletten i korridoren. Så fort mamman gått ur rummet tittade kollegan i hennes handväska, och mycket riktigt: fullproppad med diverse läkemedel. Detta kan ju vara för att mamman själv är helt psykiskt slut av att ta hand om ett sjukt barn... Men hon tog blod- och urinprov på barnet, och ringde socialen på studs när provsvaren kom tillbaka. Ungen var egentligen frisk, han var bara helt jävla zombifierad av all benso och annan psykofarmaka mamman stoppade i honom.