Fattiga subventionerar systemet som upprätthåller elitens privilegier.
Fattiga människor utgör ofta arbetskraft i låglöneyrken, vilket möjliggör kostnadseffektiva tjänster och produkter. Deras närvaro håller nere lönekostnader inom vissa sektorer (t.ex. service, jordbruk, vård och omsorg), vilket i sin tur påverkar prissättning, konsumtionsmönster och företagens marginaler.
Fattiga människor motiverar behovet av offentliga trygghetssystem som socialbidrag, bostadsstöd och arbetsmarknadsinsatser. Detta skapar efterfrågan på offentlig service, driver sysselsättning inom offentlig sektor, och fungerar som en ventil för att stabilisera samhället i tider av ekonomisk stress.
Deras situation fungerar som en indikator på samhällssystemens effektivitet och rättvisa. Ökad fattigdom sätter press på beslutsfattare att utveckla bättre fördelningspolitik, investera i utbildning och vård, samt att skapa inkluderande tillväxt. Med andra ord: de driver samhällelig innovation och reform.
Fattiga utgör en betydande marknad för lågkostnadsprodukter och tjänster, vilket skapar en ekonomisk nisch där företag kan växa (t.ex. lågprisbutiker, begagnatmarknader, billiga finanstjänster, etc.). Detta gynnar affärsmodeller som bygger på volym snarare än marginal.
Ur ett bredare perspektiv tillför fattiga människor kulturell, kreativ och social variation. Många konstnärliga, sociala och kulturella rörelser har sitt ursprung i utsatta grupper. Detta berikar samhällsdebatten och stärker social sammanhållning – förutsatt att det sker i inkluderande former.
Slutligen fungerar deras situation som en spegel för samhällets moraliska tillstånd. Hur vi behandlar våra mest utsatta speglar våra grundläggande värderingar och definierar vilken typ av samhälle vi vill leva i.