Citat:
Ursprungligen postat av
Eldey
Nu vet jag inte personligen om slask används som term inom socialförvaltningen, jag lånar i detta sammanhang termen från brottprocessen i brist på bättre terminologi.
Förvaltningsprocessen skiljer sig markant från brottsprocessen. Det är faktiskt inte ens lite likt i sin konstruktion. I brottmål finns en tydlig partsordning, åklagaren har bevisbördan och försvaret har full insyn i allt material. Det finns alltså inbyggda kontrollmekanismer.
I förvaltningsprocessen däremot bygger hela systemet på förtroende mellan myndigheter, och på att varje aktör gör sitt jobb korrekt i varje steg. Det finns inga reella skyddsnät mot fel, inga oberoende granskningar av vad som har utelämnats eller förvanskats.
Förvaltningsprocessen är därför bara rättssäker så länge alla parter agerar korrekt. Men så fort en länk i kedjan brister, som exempelvis en socialsekreterare som vinklar, en chef som blundar, en domstol som inte begär in underlag, då rasar hela rättssäkerhetskorthuset. Det är inte ett hypotetiskt problem, det är precis vad vi ser gång på gång i LVU-fallen.
Citat:
Ursprungligen postat av
Eldey
Som jag ser det finns det två problem med ditt resonemang:
1. En sådan inställning medför att det inte existerar rättssäkra processer i Sverige. Inom just brottprocessen så är det ofta en försvinnande liten del av utredningsmaterialet som återspeglas i förundersökningsprotokollet som läggs till grund för åtal. Man kan naturligtvis göra gällande att det föreligger ett antal skillnader mellan processerna (omedelbarhetsprincipen och beviskravet för att nämna två) men rent principiellt är det ju samma problem i grunden. Resonemanget blir således något ihåligt om det måste utgå från att hela den svenska rättsordningen vilar på osäker grund. En sådan inställning får man naturligtvis ha, men enligt min mening rör vi oss då inom någon form av idealism som är problematisk att tillämpa i praktiken.
Brottsprocessen är, trots sina brister, i grunden rättssäker. Där finns en tydlig partsordning, insyn i allt material och en åklagare som måste kunna bevisa sitt påstående bortom rimligt tvivel.
Förvaltningsprocessen däremot och särskilt LVU-processen saknar helt dessa skyddsmekanismer. Här drivs ärendena av tjänstemän och lokalpolitiker utan nödvändig kompetens, som tillsammans fattar några av de mest ingripande besluten som överhuvudtaget går att fatta i ett rättssamhälle.
Bristerna finns i hela kedjan:
Från BBIC-manualen, som tillåter subjektiva och slumpmässiga bedömningar beroende på vem som råkar vara handläggare, till politiker i socialnämnden som utan juridisk eller psykologisk utbildning ska godkänna besluten, till förvaltningsrätten, som inte ens faktagranskar underlaget utan utgår från att socialtjänsten gjort rätt.
Att kalla detta "rättssäkert" är att ljuga för sig själv. Och jag lovar, om det var ditt eget barn som socialtjänsten ville tvångsplacera på dessa grunder, då hade du snabbt förstått exakt vad som är fel.
Men så länge det handlar om andras barn, då går det tydligen bra att blunda. Allt ursäktas ju med den bekväma frasen: "barnets bästa".
Citat:
Ursprungligen postat av
Eldey
2. Som jag redan gett uttryck för i denna tråd finns det inga hinder för en part i en LVU-process att begära att domstolen inhämtar material som legat till grund för utredningen eller utredningens slutsatser. Antingen genom domstolens utredningsskyldighet enligt FPL eller genom edition. Du har tidigare i tråden gett uttryck för att detta skulle vara en omöjlighet, men jag har svårt att se problemet. Vårdnadshavarna får ta del av utredningen, och borde då med lätthet kunna identifiera vilka uppgifter som de menar är falska och begära att domstolen inhämtar nämndens underlag för de relevanta uppgifterna. På så sätt får domstolen, samt parterna, insyn i det relevanta bakomliggande materialet utan att handlingarna i målet behöver uppgå till tusentals sidor (varav det mesta sannolikt irrelevant för saken).
Du pratar om hur det ser ut på pappret, men om verkligheten verkligen fungerade som i Socialstyrelsens fina broschyrer, då hade Adam i fallet Adam med all sannolikhet varit hemma redan efter några månader.
Det är just här den stora klyftan finns mellan teori och praktik. På pappret låter allt rättssäkert, transparent och välfungerande. I verkligheten ser det ut så här:
1. Socialtjänsten kan strunta i att lämna ut handlingar trots formella anmodanden.
2. De kan sekretessbelägga bevis som föräldrarna behöver för sitt försvar.
3. De kan förhala utlämnandet tills ärendet redan är avgjort.
4. De kan lägga till information utan journalstöd.
5. De kan ta bort sådant som talar till förälderns eller barnets fördel.
Och allt detta kan ske helt utan konsekvenser. Det finns inga sanktioner mot att manipulera beslutsunderlag eller hindra insyn.
Det är den verkliga världen jag pratar om. Du beskriver det som står i broschyren, två helt olika universum. Hade systemet fungerat som du tror, hade Adam redan varit hemma i Helsingborgsfallet. Men det var han inte, och det är just därför vi måste prata om hur det faktiskt fungerar och inte hur det är tänkt att fungera i teorin.
Citat:
Ursprungligen postat av
Eldey
En vårdnadshavare i den här typen av processen bör inte rimligen behöva se samtligt bakomliggande material för att identifiera de felaktigheter som vårdnadshavaren anser finns i utredningen. Omvänt föreligger det ju inte heller några problem, vare sig rättsligt eller principiellt, att lägga en utredning som vårdnadshavaren inte lyckats identifiera några felaktigheter i till grund för beslut.
Det resonemanget håller inte juridiskt och än mindre logiskt.
Hur ska en vårdnadshavare kunna identifiera felaktigheter i en utredning om socialtjänsten har möjlighet att undanhålla det material som avslöjar felen? Det du föreslår är alltså att föräldern ska granska något som redan filtrerats av den part som anklagar dem.
Att sedan säga att "det inte föreligger några problem" om vårdnadshavaren inte hittar några fel i en manipulerad eller ofullständig handling är ett cirkelresonemang av sällan skådat slag. Självklart hittar man inga fel i det man inte får se.
Det är just därför en rättssäker process måste bygga på full transparens och lika tillgång till allt material. Allt annat är en skenrättssäkerhet, där staten både skriver, redigerar och bedömer sin egen berättelse.
Citat:
Ursprungligen postat av
Eldey
Din kritik, och inställning, tycks vila på någon form av uppfattning att socialnämnden antingen rent av förfalskar uppgifter eller undanhåller uppgifter. Det är något oklart varför en myndighet skulle göra detta, i synnerhet då en LVU-placering medför stora kostnader för kommunen. Oaktat, jag bestrider inte att enskilda handläggare gör fel (antingen pga slarv eller ont uppsåt) i enskilda fall. Men att det skulle förekomma på bred front eller i någon form av samverkan saknas det helt grund för. Exceptional claims require exceptional evidence, som det heter.
Det är inte särskilt oklart alls varför en myndighet eller snarare enskilda tjänstemän inom den, skulle undanhålla eller vinkla uppgifter. Det handlar sällan om pengar, utan om prestige, karriär, ansvarsflykt och skydd av den egna organisationen.
Att hävda att detta skulle vara "exceptional claims" visar att du inte har tittat särskilt noga på faktiska fall. Vi har redan dokumenterade exempel där socialtjänsten manipulerat eller utelämnat uppgifter bland annat i fallet Adam, där citat utan journalstöd påvisats, och där rättelser i efterhand lett till en extern granskning. Läs gärna den och återkom, så kan du få se vad det är för slags fusk som förekommer. Det är inte unikt på något sätt, utan så här fuskas det mer eller mindre i varenda barnutredning i olika omfattning givetvis.
Detta handlar inte om enstaka "misstag", utan om systembeteenden:
Man utelämnar sådant som talar till förälderns fördel.
Man tolkar vaga uttalanden som "bekräftelser" på risk.
Man återger uppgifter utan journalstöd.
Och man skyddar varandra internt när dessa brister påtalas.
Att påstå att det inte sker "på bred front" är bekvämt, men inte trovärdigt. Om samma typ av brister återkommer i kommun efter kommun, med samma mönster av bortplockade dokument och fabricerade formuleringar, då är det inte längre undantag, då är det ett systemfel.
Lägg till att det inte finns några direkt repressalier när socialtjänsten blir tagna med byxorna nere för fusk så förstår du att de har alla incitament i världen att fara med osanning i sina utredningar. Det är inte deras pengar som ryker. I barnens namn får de alltid göra som de vill, även ljuga har det visat sig.