Normalisera att inte förlåta

Vi skall förlåta folk som slutat med sin synd. Som visar ånger och ändrar beteende. Och man bör nog bryta där.

Detta är ett enormt problem med folk som har tex. delad vårdnad ihop och det dåliga bara fortsätter. Det går inte att förlåta och gå vidare för man har barn ihop

Som svar på din fråga, sättet du tolkar den: Nej - nån som uppsåtligen utför handling med avsikt att orsaka skada (fysisk, relationsmässig, känslomässig osv.) är bränd. Illdådet är nåt man inte glömmer, detta som självbevarelse. Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me.

Förlåtligt såtillvida att återgå till ruta ett vore ifall denne på fullt allvar inte menade den konsekvensen. Med fullt allvar menas att den som låtsas -såsom helgardering- inte ha förstått/låtsas som denne bara skämtade osv. tillhör den brända skaran.

Nåt jag insett på senare dar är att "förlåta" (to forgive) är inte samma sak som att återgå till ruta ett och låtsas som ingenting . Utan det betyder att förlåta sig själv och glömma att ge respons, bara gå vidare men undvika den illvilliga som pesten.

Bra skrivet.

Man bör förlåta ALLA oavsett vad dem gjort, för sin egen skull, att bära runt på hat konsumerar bara dig själv i slutändan.

Att ge en ny chans är en annan femma.
Jag brukar ge folk nya chanser, det kostar inte mig så mycket, men beror ju såklart på vad vi snackar om.

Jag ska vara bra dum om jag går på samma bedrägeri två gånger liksom.

Nja det är en myt, det är snarare så att det vi idag kallar kristna värderingar fanns långt innan dom kristna kom hit.

Man vänder andra kinden till men sedan räcker det…

Mycket intressant fråga, vad innebär det egentligen att "förlåta" någon? Är det att bara låtsas som att inget har hänt, även om det alltid finns kvar någonstans i det undermedvetna? Eller handlar det om att inse att alla kan göra misstag och att man själv inte är helt perfekt? Det beror såklart väldigt mycket på vad för slags svek man blivit utsatt för. Jag utgår ifrån att det handlar om ganska allvarliga saker.

Småsaker, som att en kompis lovade att hjälpa dig med något men istället drog iväg för att roa sig, kan ändå kännas som ett stort svek, särskilt om man vet att man själv hade hållit sitt löfte om det varit omvänt. Då inser man att den personen inte är att lita på, och aldrig kommer kunna bli en riktig vän, utan bara förbli en "kompis".

Men mer allvarliga svek, som när en "vän" som man umgåtts mycket med lånar pengar och sedan slutar svara i telefon, det är vidrigt. Sånt ska inte förlåtas, inte förrän personen kommer förbi, går ner på knä, betalar tillbaka alla pengar med ränta och ber om ursäkt på riktigt. Då kan man börja prata om förlåtelse.
.
Jag har själv fått lära mig den hårda vägen. Så fort någon visar sig vara minsta opålitlig, ger jag dem inte en andra chans. Jag har alltid haft inställningen att jag inte vill ha "kompisar", jag vill ha riktiga vänner.

Med tiden har det lett till att jag gjort mig av med många, vilket har krympt min vänskapskrets rejält. Man måste vara strategisk och inse att de flesta människor faktiskt inte har några riktiga vänner, bara kompisar. Många umgås i åratal utan att tveka att svika varandra när det verkligen gäller.

Jag håller inte alls med, det finns absolut bra människor som av olika skäl kan vara ensamma. Man kan inte automatiskt dra slutsatsen att någon är en dålig person bara för att de är ensamma.

För egen del ser jag förmågan att kunna förlåta som ett sätt att själv må bra. Sen är det som du själv formulerar, skillnad på människor. Vissa personligheter märker jag ganska snabbt att de inte tillför mitt liv något värde. Om de på något sätt har sårat mig kan jag förlåta dom för, men jag ser mig inte som en dålig människa som sedan väljer bort dom helt och hållet. Jag förlåter och går vidare. Förhoppningsvis lär de sig något av sina misstag och går vidare i livet som bättre människor eller så fortsätter de behandla andra illa.

När jag har förlåtit mår jag bra och ägnar aldrig mer en tanke åt det. Att förlåta är för mig att sätta punkt. Jag ser mig inte som någon bättre människa, jag har bara insett att det är så jag behöver göra för att hantera de hatkänslor jag ofta hade när jag var yngre. Bättre att bara släppa allt och låta var och en ansvara för hur deras liv ska utvecklas.

Precis så är det! Det finns ingen mening att gå och bära runt på massa negativa känslor. Man får inte ut något av det förutom att man själv mår sämre av det, släpp och gå vidare så får du bättre balans i ditt liv.

Jesus finns inte i verkligheten. Vilket är praktiskt, eftersom det låter dig och mig skaps oss vilka uppfattningar om honom vi vill.

Frågar du mig, så är det de som tror på Jesus som betalar det ultimata priset. Jesus hade en tuff eftermiddag. Ni har det tufft hela livet.

Glömm aldrig och förlåt aldrig.

Brukar avlägsna mig permanent från personer som är skadliga eller destruktiva. Man kan förlåta en person i sitt hjärta, samtidigt som man kan kapa all form av vidare kontakt.

Konstig regel, "en ensam mänska är en dåliga mänska", som jag inte kan instämma i och se andra tänkbara orsaker till.

Förlåta beror ju helt på vad det handlar om.
Förlåter man för mycket och lätt, kan man ju ge intrycket av, att andra varken behöver vakta sin tunga eller tänka över sina handlingar privat eller professionellt.

En riktigt ful(dvs. svårt omoralisk) person lever ju lite på att andra bara glömmer och förlåter. Finns det inga repressalier eller konsekvenser, kan man ju bete sig hur som helst.