Hur ser ert liv med EIPS/borderline ut?

Jag har förmågan att känna verklig kärlek. Men mina känslor får snabbt sällskap av andra psykologiska mekanismer, särskilt när jag känner mig osäker, har idealiserat en partner, är rädd att förlora personen osv. Då förvandlas känslan och jag kanske säger saker jag inte menar, svänger mellan att vilja ha dem nära och stöta bort dem, lämnas med tvivel: “Vad var egentligen sant?”. Detta har inte att göra med att mina känslor är oäkta, utan att de är väldigt intensiva och ibland överväldigande. Jag kan ibland uppleva människor och relationer i svart eller vitt: antingen är de allt för mig, eller så känner jag mig övergiven eller avstängd. Det sker ofta snabbt, men känslorna känns alltid verkliga i stunden. För mig handlar det inte om att spela eller ljuga, utan om att jag fortfarande lär mig hur man håller fast vid en känsla utan att den brinner upp. Med det menar jag att istället för att låta känslan mogna långsamt, så blir den överväldigande, jag förlorar mig själv i den, den känns för mycket, för snabbt, för intensivt och till slut “brinner den upp” dvs det blir för tungt, tomt, skrämmande eller förvirrande.

Om någon hade behandlat mig så, snabbt svängt med kärlek, så hade jag säkert också känt att det inte var äkta. Jag lär mig fortfarande hur man älskar utan att gå sönder eller fly. Jag förstår helt och hållet att partners inte upplever det som äkta, eller att dom inte vet vilken version av mig de ska lyssna på. De vet inte vilken del av mig som är mitt "äkta" jag. Eller om något ens är äkta? Jag förstår det helt och hållet och jag har själv varit osäker på om inget är äkta och att jag kanske bara manipulerar och lurar mig själv också? Om det nu skulle vara så att jag skulle manipulera och lura mig själv också, då har jag nog ingen verklighetsuppfattning alls.

Men vad jag tror är problemet och vad jag som bokmal läst mig fram till, är att alla känslor blir för extrema för att jag ska kunna hantera dem. Gör jag slut med en partner på impuls så är det inte för att jag inte älskar partnern, det är för att jag inte klarar av att hantera känslorna inom mig. Jag är högkänslig, min hjärna spökar med mig som attans med destruktivt övertänkande, jag känner allt x 1000 och det känns för mig som att jag lever utan skinn.

Vanliga människor som älskar någon kommer också känna negativa känslor ibland, men de agerar inte på dem innan de har tänkt igenom det ordentligt. Jag har en adhd- och borderlinehjärna vilket gör att min emotionella regleringsfunktion är helt käpprätt tvärkass. Jag agerar innan jag har hunnit tänka igenom det. Och när jag väl försöker bära känslan utan att agera på den så äter den upp mig inifrån och ut.

Förstår man på ett ungefär vad jag menar eller låter det bara som svammel?

Jag förstår och du förklarade bra ..

Dock uteblev du en viktig detalj som många som levt med en borderline undrar över !

Det är att du faktiskt kan bli lämnad av en borderline och hon plötsligt älskar en ny partner inom en vecka !

Trots att du var allt för henne 2 veckor innan...!

Alltså när du plötsligt älskar en ny person så snabbt , undrar du inte själv hur det är möjligt ?

Ja, jag är nog tyvärr fel person att fråga just den frågan. Jag har aldrig dumpat, jag har blivit dumpad. Med det menar jag att jag gör ofta slut i affekt när min smärta är ohanterbar, men så fort jag lugnat mig så tar jag tillbaka det och ber om ursäkt och ber om en ny chans.

Alla gånger som jag har blivit dumpad så har det tagit minst ett år innan jag har kunnat bli kär i en ny person igen. Att genuint älska en person sedan tar väl också sin tid efter att jag blivit kär så lägg på lite tid där också. Sedan har jag nog kunnat börja dejta igen efter två veckor, men inte för att jag har gått vidare, utan för att jag behöver distrahera mig från smärtan och fokusera på att inte höra av mig till mitt ex. Jag har dock lärt mig från det där att det inte hjälper mig bearbeta eller att läka ett dugg, det är bara ett flyktbeteende som ger mig mer otjänster än tjänster på lång sikt. Typiskt quckfix med stora konsekvenser. Min inställning nu är dock att leva ensam för att inte utsätta någon ny för mig, så jag vet inte om jag kommer få användning för det jag lärt mig, vilket är synd. Vill kunna göra om och göra rätt.

Det du pratar om har jag som sagt ingen upplevelse själv av, och jag skulle spontant tro att det inte alls är äkta kärlek de känner efter två veckor. Det är en verklig känsla för dem skulle jag tro, men inte verklig kärlek. Det jag tror att det är som dessa personer du pratar om känner egentligen är idealiserande (de ser bara det fina), behovsdriven (de vill känna sig hela, trygga, sedda), fylld av längtan efter något de inte fått tidigare. Sedan blandar de ihop dem med kärlek.

Jag vet inte om de personerna du syftar på är folk du själv har träffat, eller om det är folks historier du hört efter erfarenhet av att vara med en person med borderline. Det kan ju vara så att de kastat sig in i en ny relation för att fly, börja om på nytt och tro det ska fungera annorlunda trots samma beteenden hos sig själva, för att de inte klarar av att vara själva eller någon annan anledning. Vilket inte alls handlar om att de älskar en ny person redan.

Men människor är olika. Även folk med borderline är olika. Det här är mina erfarenheter av det, men det kan lika väl vara som du säger att vissa personer "kan" älska någon efter två veckor. Men jag har svårt att tro att det är kärlek. Jag tror det är en idealisering. Det hade dock varit intressant att höra från de förklara själva.

Har du inte något konkret exempel på en situation? Tycker det här är superintressant hehe