Hur ser ert liv med EIPS/borderline ut?

Det är att dra på sig en offerkofta. Ingen kommer och räddar dig. Det får du ansvara för själv.

Hur kommer det sig att du anser dig ha rätten till att ex. en partner ska komma in i ditt liv och dra upp dig ur hålet?
Gör du så, lägger du väldigt mycket ansvar på din partner. Vad får då partnern tillbaka ifrån dig?

Nu har du nog tolkat mig fel. Jag menar inte att jag förväntar mig att någon ska dra upp mig. Jag tar mitt ansvar själv genom att arbeta med mina DBT-kunskaper, betala för privata terapeuter, hålla mig undan från andra människor, äta dussintals av mediciner, köpa självhjälpsbok efter självhjälpsbok och arbeta stenhårt med mig själv, föra journaler på mig själv och betala tio tusentals kronor i skatt varje månad.

Ge mig namnen på de absolut bästa arbetsböckerna för oss med Bpd!!!
Det låter som att du har koll.

Ja. Tyvärr. Ni gör andra illa. Ni menar inget illa, men ni kan inget annat. Ni värre än psykotiska femåringar.
Har erfarit detta själv och hade jag inte spelat in beteendet på ljud och video så hade jag suttit inne.

Nej, nej, nej.... EIPS är inte något som behöver vara permanent, det dem med borderline behöver är sunda relationer och med tiden, med den erfarenhet och nyinlärning/nya associationer behöver en sådan diagnos inte vara kvar. Jag minns inte exakt var jag har läst eller hört det - men om en med EIPS har en sund relation i 2år, någon som är kvar, i vått och torrt och som tror på en så kan EIPS-symtom bli signifikant lägre eller kanske tillochmed avskrivas. Klart ni ska ha relationer också, det är ju det vi människor må bra av!! Ta emot all hjälp ni kan, gå DBT eller annat. Jag uppskattar verkligen inte det här deterministiska svaret du ger här - klart det går att påverka, men det kräver arbete, men med rätt stöd går det att bryta mönstret.

Nope. Du kan efter åratal av DBT möjligtvis imitera en normal respons, men på insidan är det samma kaos som alltid. En obotlig personlighetsstörning.

Nej, nej, nej.... EIPS är inte något som behöver vara permanent, det dem med borderline behöver är sunda relationer och med tiden, med den erfarenhet och nyinlärning/nya associationer behöver en sådan diagnos inte vara kvar. Jag minns inte exakt var jag har läst eller hört det - men om en med EIPS har en sund relation i 2år, någon som är kvar, i vått och torrt och som tror på en så kan EIPS-symtom bli signifikant lägre eller kanske tillochmed avskrivas. Klart ni ska ha relationer också, det är ju det vi människor må bra av!! Ta emot all hjälp ni kan, gå DBT eller annat. Jag uppskattar verkligen inte det här deterministiska svaret du ger här - klart det går att påverka, men det kräver arbete, men med rätt stöd går det att bryta mönstret.

Att leva med borderline känns som att gå genom livet med huden bortskrapad. Varje blick, ord, tystnad, meddelande – allt gör ont. Inte lite obehagligt, utan på riktigt. Det bränner i själen. Du vet att det du känner kanske är “för mycket”, men det gör det inte mindre verkligt. Känslorna tar över kroppen som stormar – plötsliga, brutala, utan förvarning. Du kan gå från lycka till avgrund på en sekund. För andra kanske sorg är som ett gråmulet regn – tungt men stillsamt. För någon med borderline är sorg som att kastas i iskallt vatten utan att kunna andas. Det är inte bara en känsla, det är en kroppslig chock. Hjärtat skriker. Du kan inte tänka klart. Det känns som att du förlorat någon – även om det bara handlade om ett ord, en blick, ett uteblivet svar. Som att sitta ensam som barn på ett tåg som just lämnat stationen – och ingen kommer tillbaka.

Relationer är det finaste du vet – och det mest fruktansvärda. Du älskar med hela ditt hjärta. Du klamrar dig fast för livet, för innerst inne är du livrädd att bli lämnad. Och varje liten distans känns som ett bevis på att du snart kommer bli övergiven. Igen. Det är att gråta över ett “okej” i ett sms. Att känna fysisk smärta när någon inte ringer tillbaka. Du scannar alla signaler, tonlägen, tystnader. Du känner att om någon går ifrån dig, kommer du inte överleva. Det är inte logik – det är en primalskräck.

Det är att skämmas efter ett utbrott du inte ville ha. Att be om förlåtelse för hundrade gången, fast du inte ens vet exakt vad du gjort – bara att du förstörde allt. Igen. Andra människor kan känna sig lite osäkra ibland. Men med borderline är det en ständig inre katastrofberedskap. Vanlig ilska är som en eld du kan släcka.
BPD-ilska är som en explosion – snabb, oförutsägbar och helt utom din kontroll. Du blir rädd för dig själv. Du säger saker du inte menar. Du vill slå, skrika, springa – inte för att du är elak, utan för att du är livrädd. Som att hela ditt nervsystem brinner och ingen vet hur man släcker det – inte ens du.

Det är att känna:
“Jag är för mycket för alla – men ändå inte tillräcklig för någon.” Det är en konstant kamp mellan att skrika efter närhet och att stöta bort den du älskar – för att skydda dig själv från smärtan av att bli sårad först. Vanliga människor kanske skäms om de gör bort sig. Med borderline är skam som att vara hudlös i ett rum fullt av dömande ögon, även om ingen faktiskt dömer dig. Varje gång du “tappar det”, säger fel, gråter för mycket, skickar för många meddelanden – kommer skammen som en lavin. Du vill krypa ur din egen kropp. Som att du är ett fel, inte bara att du gjorde ett.

Det är att gå till sängs med ångest över allt du sagt. Att stirra i taket och känna en tomhet så djup att det känns som du inte existerar. Och ibland… då kommer mörkret. Den där rösten som viskar att ingen ändå bryr sig. Att du är ett problem. Att världen vore lättare utan dig. Men du kämpar. Varenda dag. Vanlig ångest är som att vara lite orolig. BPD-ångest är som att falla fritt utan att veta om marken kommer. Hjärtat rusar, tankarna går i 300 km/h, kroppen skriker men ingen ser det. Och ofta vet du inte ens exakt varför – du bara känner att något hemskt är på väg. Som att du är mitt i en katastrof som ingen annan märker.

Att leva med borderline är att konstant känna allt – samtidigt som du försöker överleva varje känsla. Det är som ett inre krig.

Ibland känner sig alla lite tomma.
Men för många med borderline är det som att inget ens finns där inne. Inga känslor. Ingen mening. Bara vakuum. Som att man tappat kontakten med sig själv.
Du kan sitta i ett rum med människor du älskar – och känna dig helt död inuti. Som att du är ett skal. Ett eko. En kropp utan själ.

Och det värsta? Du vet ofta att det är “för mycket”, att du “inte borde känna så här”, men det spelar ingen roll – för det gör ont på riktigt.

Att leva med borderline är inte bara att vara känslig. Det är att stå i känslomässigt krig varje dag – och ändå gå upp, ändå älska, ändå försöka.

Känner du igen dig?

Om du hade en son som du älskade över allt annat hade du då önskat att han träffade en tjej med den problematiken? Nej.... det hade jag ju inte. Har en lillebror och har varit väldigt mån om att han inte ska hamna med en psykiskt instabil tjej. Så tack för perspektivet.

I den här tråden har många delat sina upplevelser hur det är att vara tillsammans med en kvinna som har BPD Den har jag läst. Det är väldigt smärtsam läsning. Dels saker man känner igen sig i och det smärtar att inse att det är en själv, och dels det extrema hatet mot mina problem som jag hade amputerat bort vilken kroppsdel som helst för att slippa. Det är smärtsamt att ha problem man själv hatar och kämpar med, och inget stöd finns, bara hat.

Borderlinare beter sig oftare bättre mot anhöriga än mot intima partners.

Hur menar du? Detta får mig att tänka på någon som växt upp med rädsla för att bli övergiven av föräldrarna och fortsätter vara kuvad som vuxen samtidigt som den tar ut sina aggressioner på partners. Både jag och ett ex hade såna tendenser som unga.

Har dejtat och knullat en eipsare. Det var hemskt och jag lämnade efter några veckor. Då ökade intensiteten av terror, våld, falska polisanmälningar mm när hon insåg att hon inte kunde styra. Hon var jättesöt mot sin egen dotter, sin egen mor, sina vänner och finansiella sponsorer.