Citat:
Ursprungligen postat av
XY3000
Men varför förklarar inte föräldrar detta för sina barn tror du?
Vissa ungdomar begriper ju detta, det är självklart för dem. Men andra sitter hela livet och undrar varför livet är så orättvist och eventuellt skapar sexhundrafemtielva trådar om hur "samhället" förstört deras chanser att få till en normal relation med motsatta könet.
Många föräldrar vill inte förstå det, eller förstår det helt enkelt inte, och det är ju den enkla (men otillfredsställande) förklaringen. Att det ligger till som jag skriver, det erkänner man knappt för sig själv, och man vågar inte säga det till frugan eller ungarna. Tron på "äkta känslor" och "kärlek" har blivit den individualistiska erans samhällskontrakt. Ifrågasätter du den, blir du som Morran - en mörk figur som blir förvisad från all gemenskap.
Sedan tror jag att en viss sorts barn är betydligt mer mottagliga för hela den där redpill-retoriken. Dels kan de ha personlighetsdrag som gör att de tenderar att sig själva som offer för strukturer, dels kan de handla om pojkar med autism. Om man presenterar en idé om ett orättvist system som är riggat till deras nackdel, så ramlar de ner i det hålet, och kommer aldrig mer upp. På grund av sin disposition har det nämligen haft allt det där på känn, och så plötsligen får de alltihop bekräftat.
Så i många fall spelar det nog ingen roll vad föräldrarna säger. I stället för att ge sig in i matchen, så stannar de kvar hemma och kramar den stora orättvisa.
Citat:
Ursprungligen postat av
XY3000
Jag gissar att du kommer svara "bristande förmåga hos de föräldrarna" på min första fråga. Men vem ska då klargöra det - du så insiktsfullt skriver om - för dessa barn och ungdomar? Skolan? Myndigheten för psykologiskt försvar (hmm något kontraproduktivt), MSB?
När jag skrev "Någon borde berättat det här för våra barn", så var det nog mest ett önsketänkande. Vi lever i den fria viljans kult, och hela vårt samhälle bygger på föreställningen om individuella önskningar. Och det kommer bli värre. Nu har vi en generation på gång, som på allvar tänker att man "jobbar på sig själv", tills man kommer upp i medelåldern, och
eventuellt är redo för att träffa någon och
eventuellt är redo för att bli förälder.
Samhällsinstitutionerna har helt och hållet satts i det individualistiska projektets tjänst, och är ingen som helst hjälp. Det jag tror behövs, är en sorts civil olydnad mot den individualistiska projektet. Tyck att det är helt okej att gifta sig, skaffa barn och börja jobba när man är tjugo. Tyck att relationer är "ge och ta". Tyck att promiskuitet är sjukt och fel. Tyck att vuxna människor ska träffas IRL, och inte ha relationer där man "skriver med" varandra. Tyck att FN kan ta sin barnkonvention och stoppa upp den i arslet, för det är VI som är föräldrar.
Ger du utryck för den sortens åsikter, så blir människor fullständigt shockade. Det ger enorma ringer på vattnet, och folk börjar fundera om det finns ett alternativ till den uppfuckade framtid vi rör oss mot.