Citat:
Ursprungligen postat av
Tom.Of.Finland
Oppositionen består utav enpartikommunister, ultraliberaler och socialdemokrater samt miljöfolk.
Det är en unik kombination där alla står faktiskt långt ifrån varandra, förutom i invandringsfrågan. Där verkar dom vara eniga.
Här är alla konflikter:
- C och V/S delar inte samma värderingar om skolan
- C och S delar inte samma värderingar med arbetsmarknaden
- C och MP delar inte samma värderingar om skog och strand
- C och V delar inte samma värderingar om skattenivåer
Så ett ultraliberalt överklassparti som kämpar efter ultrakapitalism...ska S få ihop med V och även S själva.
Hur ska S få V och C rösta på Maggan som statsminister?
C har vågmästarroll om oppositionen vinner nästa val. Här kommer V/MP att streta emot. Jag ser detta som ett dödsläge.
Det kanske blir en KD/M/L minoritetsregering trots allt som stöds av C och SD?
Fast C är kända för att streta emot och säga "Ni får inte ens tycka samma som SD, oavsett om det gäller vädret eller mode!".
Jag tror att du ska tänka lite mer utanför boxen. Och "boxen" är i det här fallet den misslyckade svenska politiska blockindelningen, som bara är till skada för Sverige.
"Maggan" (dvs. i praktiken sossarnas majoritet) lägger för en gångs skull upp en riktigt genomtänkt och slug linje inför valet, och kanske också inför "framtiden". Man rör sig delvis tydligt högerut (i två centrala valfrågor = kriminaliteten och invandringen) och ställer sig delvis tydligt i mitten (t.ex. "grön omställning").
Det öppnar potentiellt för en S+M regering, vilket nu ser ut att funka rätt bra i Tyskland. En "sosse+moderat"-regering var på tapeten också efter det senaste finska valet där de finska "moderaterna" istället valde en regering med finska "SD", "KD" och det svenskspråkiga minipartiet SFP (med 4%) för att kunna köra en finsk DOGE-linje, nåt som nu anses ha varit ett av de större politiska (och nationalekonomiska) klåpen i finsk efterkrigstidshistoria. Precis som i USA har lett till att att delar av den samhälleliga basservicen kraschar, arebtslösheten ökar och statslånen går upp istället för ner (vilket var det egentliga målet). Som i visst annat land skyller man nu på att "det kommer ju att ta tid att ställa om", men precis som här så är det ingen utom de egna trogna som köper det.
En svensk S+M-regering skulle ruska om den svenska politiken och kanske t.o.m. rensa ut en del avarter (och småpartier), och ge de båda tidigare storpartierna kontroll över läget samtidigt som man efter en mandatperiod kan välja att fortsätta (en fortsatt majoritet är rätt sannolikt) eller att gå skilda vägar (och kunna skylla ev. misslyckanden på varandra).
Men framförallt utgör en potentiell sådan koalitionsregering ett hot mot alla de andra partierna, om de ställer för många och för höga krav så kan de helt enkelt dumpas, ner i en helt betydelselös tillvaro i en luddig minoritet (V+MP+C+SD+KD+L

).
För moderaterna står det redan klart att "Tidö 2.0" är rätt osannolik, dels släpar man efter i galluparna och L + SD (i samma regering) är den största omöjligheten i nuvarande svensk politik (eftersom det skulle innebär slutet för L).
- - -
Jag tror att C kommer att gå rätt kraftigt framåt om den nya partiledaren lyckas med att bygga partiets politiska mål på sakliga, praktiska och fungerande politiska lösningar och sätta värdegrundspolitiken i bakgrunden. Det innebär samtidigt att partiet får lättare att samarbeta med andra partier som för en sakgrundad politik, och svårare att samarbeta med partier som för en värdegrundsbaserad politik. Det torde innebära är KD, SD och V är rätt så "out", på var MP och L landar i sina pågående "självrannsakansprocesser" och att det går att hitta samarbetsytor med på M & S. Potentiellt kunde alltså C ingå som ett tredje parti i en S+M+C-regering, eftersom de står stadigt med ena benet i varsitt "block". Det skulle dessutom i så fall balansera upp regeringen i t.ex. ekonomiska frågor, där man kan förvänta sig att C och M ser saker på samma sätt.
- - -
Jag håller alltså med dig om "dödläget", i båda blocken dessutom. Men det innebär bara att den från början skadliga "blockpolitiken" nu (hoppeligen) kommit till vägs ände.