Hur hanterar man skuldkänslor över att man klarade sig bättre än sitt syskon?

På det jag har läst i tråden så är jag definitivt beredd att hålla med dig. Det låter inte som att hon mår bra. Anledningen att jag ändå frågar är att jag får intrycket av att du har lite projiceringstendenser.

Tuff sits. Men det går inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.

Blodsband avgör inte vem som är en nära familjemedlem.
Och så kan det även se ut i djurvärlden.

Att växa upp med en förälder där barnet behövt ta ansvar för en vuxen individs mående eller tom. liv -> det tenderar att spegla barnets relationer senare i vuxen ålder.

Sen snurrar den karmiska cykeln runt tills någon i ledet vaknar upp och bryter kedjan, förhoppningsvis.

Oavsett så känner du dig behövd till din systers situation men det är inte ditt ansvar. Du bara bekräftar igenkänningen du får av dom upplevelserna du hade med din egen mor.
Bryt kedjan!

Akta dig bara för att lägga dina egna värderingar i hur hon väljer att leva. Man måste inte städa, eller duscha. Du behöver inte kalla det för ”misär” och tycka synd om.

Är du hennes bror eller hennes syster.

Det låter som om det är mig du beskriver
.

Lättare sagt än gjort men du har bara ansvar för en enda person i livet hur man än vrider och vänder på det och det är dig själv.

Om du har strävat och lyckats bättre så är du värd det.
Man kan leda en neger till civilisation men inte tvinga den att bli civiliserad.

Min bror är arbetslös sedan 20 år och har aldrig skaffat familj. jag är motsatsen.

Det känns rimligen ännu värre för föräldrarna?

MEN: människor får hälften av sina egenskaper via generna, medfött, och den andra hälften via sina kompisar, inte familjen. Så det är lugnt, jag är inte ansvarig för min brors beteenden.

Däremot känns det ju bra om man kan hjälpa sina olyckliga syskon ibland.

Du behöver inte alls känna skuld.

Däremot kanske du som anhörig kan underlätta för henne. Hon behöver ha så lite grejer som möjligt i lägenheten. Rensa och släng. Ha några fina tavlor på väggen med blommor och natur och på familjen. Dvs hon, du eventuellt hennes syskonbarn. Så att hon känner stt hon tillhör ett sammhang.

Hemmet behöver vara så lättstädat som.möjligt.

Hon behöver kontakt med habiliteringen. Kanske en tavla med veckans schema. När hon ska göra vad.
Lägg lite mer tid på det.
Räkningar på autogiro.

Sen kan ni höras på telefon varannan vecka typ eller vad som är rimligt.

När jag läste rubriken, trodde jag ”klarade sig bättre” betydde bättre jobb, högre lön, finare bostad ,dyrare bil osv.
Jag
har varit nära att förlora min BR vid två tillfällen, pga lägenhetens skick. Jag släppte inte in hantverkarna som kom, utan låste mitt extralås. Sedan fick jag meddelande om, att föreningen skulle anlita kronofogden, om jag inte öppnade.

Då anlitade jag en städfirma, som sanerade lägenheten och slängde allt som låg på golvet. Jag fick också meddelande om, att föreningen skulle kontrollera lägenhetens skick två gånger om året de följande fem åren. Men de kom aldrig, och lägenheten förföll igen. Jag kunde tex inte dammsuga, eftersom jag inte kunde hitta dammsugaren.

I somras fick jag anlita en städfirma igen, vilket kostade mig nästan 80 tusen kronor.Sedan köpte jag nya sängkläder, som jag inte har tvättat sedan dess. Ibland får jag frågan, om det inte skulle kännas bättre om jag hade städat hela tiden, men det gör det inte. Det är inte heller det att jag mår bättre när jag har det ostädat. Jag bryr mig bara inte.

Ironiskt nog har jag arbetat som städerska hela livet.

Min syster hanterar situationen genom att försöka ändra på mig. Hon skickar tips på jobb att söka, utbildningar att gå osv. När jag säger att trivs med mitt liv, säger hon att jag kanske skulle trivas ännu bättre om jag ändrade på mig.

När jag inte gör som hon säger, vädjar hon till mitt samvete. Mamma och pappa är så oroade för dig. Mamma och pappa skulle bli så glada om du gjorde si och så. Varför tänker du aldrig på mamma och pappa?

Vilket kallt och märkligt svar...
I en familj har man alltid ett ansvar att hjälpa varandra. De man delar blod med har man ett speciellt band till. Med det sagt så verkar familjemedlemmarna ha gjort allt de kan i detta fall.

Vad gör systern för honom? Nej, han gör gott bara genom att själv inte vara en belastning för de andra.

Visst kan man hjälpa folk, men vissa folk vill inte bli hjälpta, åtminstone inte förbättra sin situation. Hon säger ju det själv om du läser posten. De vill leva som de gör som martyrer och det går inte att göra något. Det är min erfarenhet åtminstone. Finns ingen anledning att TS ska gräva ner sig och också förstöra sitt liv över detta, för det är ju det som praktiskt händer bland sånna människor. Eller är det bättre att två personer har dåliga liv? Hur skulle det påverka TS andra i hans närhet?

Jag förstår, då har ju du själv inte haft det lätt heller och det finns en nedärvd benägenhet hos er att må dåligt psykiskt. För den person jag tidigare beskrivit kom vändpunkten när hen började gå på AA-möten och träffade andra som också var "svaga" och visade detta öppet för varandra. Hen kände sig inte ensam om att vara "misslyckad" längre. Du kan ju föreslå att din syster går på nåt möte bara för att känna på det - om man har haft ett missbruk så är man fortfarande en nykter missbrukare. Men det går inte att hjälpa nån som inte vill, det måste komma inifrån henne.

Jag gissar att det enda som skulle hjälpa din syster är att få känna att hon är behövd och att hon kan tillföra något så hon inte alltid är i underläge. Hon behöver hitta "sin grej" och där kan du ju fundera på om det finns nåt du kan uppmuntra. Men jag tycker att du ska släppa ditt dåliga samvete och ta hand om dig själv för vi har bara ett liv!