Hur hanterar man skuldkänslor över att man klarade sig bättre än sitt syskon?

Min syster har alltid haft svårt med sånt som de flesta lär sig med tiden: hygien, städning, rutiner, ekonomi, mat. Redan som barn var det uppenbart, men då fanns vuxna runt henne som kunde rycka in.

När hon flyttade hemifrån brakade allt ihop. Hon har blivit vräkt flera gånger pga obetalda hyror, hon går knappt ut, hennes hem är i så dåligt skick att det närmar sig sanitär olägenhet. Hon duschar sällan, sover konstiga tider, verkar inte äta ordentligt.

Hon hamnade i missbruk i 20-årsåldern men är ren idag. Tyvärr har inte resten av livet kommit i ordning. Hon tar inte emot hjälp, hur mycket vi än försöker. Vi har erbjudit att städa, hjälpa med ekonomi, följa med till läkare, ordna stöd via socialtjänst, men hon säger alltid att hon klarar sig. Ingenting händer.

Jag flyttade till en annan stad för några år sedan. Byggde upp ett fungerande liv med partner och jobb. Och jag bär på skuld för det. Det känns som att jag lämnade henne, även om jag vet att jag inte hade kunnat lösa hennes liv åt henne.

Vi har inte jättemycket kontakt längre, och varje gång jag försöker närma mig blir jag avvisad. Jag vet inte längre vad jag ska göra.

Finns det någon här som haft en liknande situation? När man ser ett syskon gå under långsamt men inte får komma nära eller hjälpa till? Vad gör man? Hur släpper man skulden?

Min syster har alltid haft svårt med sånt som de flesta lär sig med tiden: hygien, städning, rutiner, ekonomi, mat. Redan som barn var det uppenbart, men då fanns vuxna runt henne som kunde rycka in.

När hon flyttade hemifrån brakade allt ihop. Hon har blivit vräkt flera gånger pga obetalda hyror, hon går knappt ut, hennes hem är i så dåligt skick att det närmar sig sanitär olägenhet. Hon duschar sällan, sover konstiga tider, verkar inte äta ordentligt.

Hon hamnade i missbruk i 20-årsåldern men är ren idag. Tyvärr har inte resten av livet kommit i ordning. Hon tar inte emot hjälp, hur mycket vi än försöker. Vi har erbjudit att städa, hjälpa med ekonomi, följa med till läkare, ordna stöd via socialtjänst, men hon säger alltid att hon klarar sig. Ingenting händer.

Jag flyttade till en annan stad för några år sedan. Byggde upp ett fungerande liv med partner och jobb. Och jag bär på skuld för det. Det känns som att jag lämnade henne, även om jag vet att jag inte hade kunnat lösa hennes liv åt henne.

Vi har inte jättemycket kontakt längre, och varje gång jag försöker närma mig blir jag avvisad. Jag vet inte längre vad jag ska göra.

Finns det någon här som haft en liknande situation? När man ser ett syskon gå under långsamt men inte får komma nära eller hjälpa till? Vad gör man? Hur släpper man skulden?

Min syster har alltid haft svårt med sånt som de flesta lär sig med tiden: hygien, städning, rutiner, ekonomi, mat. Redan som barn var det uppenbart, men då fanns vuxna runt henne som kunde rycka in.

När hon flyttade hemifrån brakade allt ihop. Hon har blivit vräkt flera gånger pga obetalda hyror, hon går knappt ut, hennes hem är i så dåligt skick att det närmar sig sanitär olägenhet. Hon duschar sällan, sover konstiga tider, verkar inte äta ordentligt.

Hon hamnade i missbruk i 20-årsåldern men är ren idag. Tyvärr har inte resten av livet kommit i ordning. Hon tar inte emot hjälp, hur mycket vi än försöker. Vi har erbjudit att städa, hjälpa med ekonomi, följa med till läkare, ordna stöd via socialtjänst, men hon säger alltid att hon klarar sig. Ingenting händer.

Jag flyttade till en annan stad för några år sedan. Byggde upp ett fungerande liv med partner och jobb. Och jag bär på skuld för det. Det känns som att jag lämnade henne, även om jag vet att jag inte hade kunnat lösa hennes liv åt henne.

Vi har inte jättemycket kontakt längre, och varje gång jag försöker närma mig blir jag avvisad. Jag vet inte längre vad jag ska göra.

Finns det någon här som haft en liknande situation? När man ser ett syskon gå under långsamt men inte får komma nära eller hjälpa till? Vad gör man? Hur släpper man skulden?

Men det jag inte kan släppa är den där frågan: Ska jag bara acceptera att det här är hennes liv? Att hon sitter där, i sin smutsiga, tysta lägenhet, medan jag går vidare med mitt, jobbar, träffar vänner, bygger något som fungerar. Det känns som att jag lever i färg och hon sitter fast i grått, helt ensam.

Det gör så ont att vi är syskon, har vuxit upp i samma hem, har samma diagnos. Och ändå gick våra vägar så olika. Jag förstår inte varför det blev så.

Mår hon dåligt?

Men det jag inte kan släppa är den där frågan: Ska jag bara acceptera att det här är hennes liv? Att hon sitter där, i sin smutsiga, tysta lägenhet, medan jag går vidare med mitt, jobbar, träffar vänner, bygger något som fungerar. Det känns som att jag lever i färg och hon sitter fast i grått, helt ensam.

Jag känner skuld för varje dag som går utan att jag hör av mig. Skuld för att jag flyttade. Skuld för att jag lever ett liv som fungerar. Ibland känns det som att mitt välmående blir ett bevis på hennes misär, som att jag övergett henne bara genom att klara mig.

Det gör så ont att vi är syskon, har vuxit upp i samma hem, har samma diagnos. Och ändå gick våra vägar så olika. Jag förstår inte varför det blev så.

Jag har funderat på att prata med någon, men har inte vågat ta steget. Men kanske är det dags. För det här släpper inte taget om mig. Och jag vet inte hur jag ska leva med det om jag inte får hjälp att bära det.

Jag vet inte exakt hur hon mår, för hon pratar inte om det, hon pratar knappt alls längre. Men jag har svårt att tro att någon kan leva såhär utan att må dåligt.

Att aldrig gå ut, aldrig träffa folk, bo i misär, inte orka ta hand om sin kropp, sin hygien, sin ekonomi… det måste göra ont inuti. Även om hon inte säger det. Även om hon verkar ha accepterat det som sitt liv.

Det är som att hon stängt av, mer än att hon aktivt väljer. Och jag tror att det säger en del i sig.

Men det jag inte kan släppa är den där frågan: Ska jag bara acceptera att det här är hennes liv? Att hon sitter där, i sin smutsiga, tysta lägenhet, medan jag går vidare med mitt, jobbar, träffar vänner, bygger något som fungerar. Det känns som att jag lever i färg och hon sitter fast i grått, helt ensam.

Jag känner skuld för varje dag som går utan att jag hör av mig. Skuld för att jag flyttade. Skuld för att jag lever ett liv som fungerar. Ibland känns det som att mitt välmående blir ett bevis på hennes misär, som att jag övergett henne bara genom att klara mig.

Det gör så ont att vi är syskon, har vuxit upp i samma hem, har samma diagnos. Och ändå gick våra vägar så olika. Jag förstår inte varför det blev så.

Jag har funderat på att prata med någon, men har inte vågat ta steget. Men kanske är det dags. För det här släpper inte taget om mig. Och jag vet inte hur jag ska leva med det om jag inte får hjälp att bära det.

Jag vet inte exakt hur hon mår, för hon pratar inte om det, hon pratar knappt alls längre. Men jag har svårt att tro att någon kan leva såhär utan att må dåligt.

Att aldrig gå ut, aldrig träffa folk, bo i misär, inte orka ta hand om sin kropp, sin hygien, sin ekonomi… det måste göra ont inuti. Även om hon inte säger det. Även om hon verkar ha accepterat det som sitt liv.

Det är som att hon stängt av, mer än att hon aktivt väljer. Och jag tror att det säger en del i sig.

Hon är diagnostiserad med autism, glömde nämna det. Det är jag också för den delen men av någon anledning klarade jag mig bättre än henne.