Hur hanterar man skuldkänslor över att man klarade sig bättre än sitt syskon?

En diagnos säger inte mycket. Så snart tillräckligt många av rutorna är ikryssade så har man diagnosen, VILKA rutor är ointressant, du är diagnosen. Att personligheten är så mycket mer än några bokstäver är det väldigt vanligt att soc, skola och diverse andra inblandade glömmer. Allra värst blir det när omgivningen säger:
Nä men du har svårt med nya människor så du ska inte träffa några nya
Nä men du har svårt med nya upplevelser så du ska inte ha några nya upplevelser
Nä men du har svårt med yttre intryck så du ska inte ha några intryck
Du ska helt enkelt leva i en bubbla avskild från normalt liv

Kan det vara så att du har fått utmana din autism medan hon har "skyddats"?
När fick du och din syster era diagnoser?

Du kan inte ta ansvar för din syster men du kan hjälpa henne om och när hon vill ha hjälp.

Som någon skrev så är det nog något mer än autism som spökar.

Som någon annan skrev så kan en hund (eller annat djur) hjälpa, men personligen är jag lite rädd för den lösningen. Jag har sett djur som har farit illa.

Sen så förstår jag att du är orolig och det är lätt att sitta här och komma med råd. Hoppas att några av svaren du får och att du har satt dina tankar på pränt hjälper dig.

Min syster har alltid haft svårt med sånt som de flesta lär sig med tiden: hygien, städning, rutiner, ekonomi, mat. Redan som barn var det uppenbart, men då fanns vuxna runt henne som kunde rycka in.

När hon flyttade hemifrån brakade allt ihop. Hon har blivit vräkt flera gånger pga obetalda hyror, hon går knappt ut, hennes hem är i så dåligt skick att det närmar sig sanitär olägenhet. Hon duschar sällan, sover konstiga tider, verkar inte äta ordentligt.

Hon hamnade i missbruk i 20-årsåldern men är ren idag. Tyvärr har inte resten av livet kommit i ordning. Hon tar inte emot hjälp, hur mycket vi än försöker. Vi har erbjudit att städa, hjälpa med ekonomi, följa med till läkare, ordna stöd via socialtjänst, men hon säger alltid att hon klarar sig. Ingenting händer.

Jag flyttade till en annan stad för några år sedan. Byggde upp ett fungerande liv med partner och jobb. Och jag bär på skuld för det. Det känns som att jag lämnade henne, även om jag vet att jag inte hade kunnat lösa hennes liv åt henne.

Vi har inte jättemycket kontakt längre, och varje gång jag försöker närma mig blir jag avvisad. Jag vet inte längre vad jag ska göra.

Finns det någon här som haft en liknande situation? När man ser ett syskon gå under långsamt men inte får komma nära eller hjälpa till? Vad gör man? Hur släpper man skulden?

Jag har varit med om liknande. I det fallet handlade det om att en av personerna i en syskonskara kände sig (med rätta) oälskad av sin mamma och detta ihop med ett missbruk och en diagnos som bipolär gjorde att personen mådde fruktansvärt dåligt. Jag tror inte du kan vara säker på att din syster är ren från alla typer av droger/alkohol. Hur ser familjekonstellationen ut, är du favoritbarnet hos föräldrarna?

Om både du och din syster har autism, så är det troligt att även minst en av era föräldrar också har det. Det kan vara svårt att vara förälder om man har autism, och kanske blev både du och din syster utsatta för försummelse under er uppväxt och du lider nu av en form av survivor's guilt?

Du kan prova kontakta vården, dom ska kunna stötta dig som anhörig.

Ja, vi blev definitivt utsatta för försummelse. Min mamma hade väldigt svårt att visa kärlek, och hemma var det ofta skrik, bråk och en konstant känsla av oro. Det blev normalt för mig, något jag bara lärde mig att leva med. Hon hotade ofta med att ta livet av sig, och även om jag var barn så bar jag hela tiden på en slags vaksamhet och ansvarskänsla, som om det var mitt jobb att hålla henne vid liv.

Det är först i vuxen ålder jag börjat förstå hur mycket det där faktiskt påverkade oss båda, och hur olika vi har hanterat det. Min syster gick nog in i en slags uppgivenhet, medan jag kämpade på för att bygga upp något annat. Men det där arvet sitter kvar, och det gör den här situationen extra tung att hantera.

Men den stora frågan är om din syster själv lider av sin situation? Om hon inte vill ha hjälp så kanske hon är nöjd och vill vara ifred? Det finns ju inga regler hur man ska leva sitt eget liv. Bara massa förväntningar och socialt tryck från samhället att det ska se ut på ett visst sätt.

Jag har svårt att tro på att det finns någon människa som vill leva i misär.

Jag har svårt att tro på att det finns någon människa som vill leva i misär.

Min syster har alltid haft svårt med sånt som de flesta lär sig med tiden: hygien, städning, rutiner, ekonomi, mat. Redan som barn var det uppenbart, men då fanns vuxna runt henne som kunde rycka in.

När hon flyttade hemifrån brakade allt ihop. Hon har blivit vräkt flera gånger pga obetalda hyror, hon går knappt ut, hennes hem är i så dåligt skick att det närmar sig sanitär olägenhet. Hon duschar sällan, sover konstiga tider, verkar inte äta ordentligt.

Hon hamnade i missbruk i 20-årsåldern men är ren idag. Tyvärr har inte resten av livet kommit i ordning. Hon tar inte emot hjälp, hur mycket vi än försöker. Vi har erbjudit att städa, hjälpa med ekonomi, följa med till läkare, ordna stöd via socialtjänst, men hon säger alltid att hon klarar sig. Ingenting händer.

Jag flyttade till en annan stad för några år sedan. Byggde upp ett fungerande liv med partner och jobb. Och jag bär på skuld för det. Det känns som att jag lämnade henne, även om jag vet att jag inte hade kunnat lösa hennes liv åt henne.

Vi har inte jättemycket kontakt längre, och varje gång jag försöker närma mig blir jag avvisad. Jag vet inte längre vad jag ska göra.

Finns det någon här som haft en liknande situation? När man ser ett syskon gå under långsamt men inte får komma nära eller hjälpa till? Vad gör man? Hur släpper man skulden?

Man "hamnar" inte i missbruk, utan det är ett val.
Hon är en börda för samhället som inte bidrar med något vettigt. hon tar lägenheter och plats som kanske skulle passa bättre hos någon som gör nytta.
Nu är hon även en börda för dig, säg upp kontakten och flytta långt bort.

Min syster har alltid haft svårt med sånt som de flesta lär sig med tiden: hygien, städning, rutiner, ekonomi, mat. Redan som barn var det uppenbart, men då fanns vuxna runt henne som kunde rycka in.

När hon flyttade hemifrån brakade allt ihop. Hon har blivit vräkt flera gånger pga obetalda hyror, hon går knappt ut, hennes hem är i så dåligt skick att det närmar sig sanitär olägenhet. Hon duschar sällan, sover konstiga tider, verkar inte äta ordentligt.

Hon hamnade i missbruk i 20-årsåldern men är ren idag. Tyvärr har inte resten av livet kommit i ordning. Hon tar inte emot hjälp, hur mycket vi än försöker. Vi har erbjudit att städa, hjälpa med ekonomi, följa med till läkare, ordna stöd via socialtjänst, men hon säger alltid att hon klarar sig. Ingenting händer.

Jag flyttade till en annan stad för några år sedan. Byggde upp ett fungerande liv med partner och jobb. Och jag bär på skuld för det. Det känns som att jag lämnade henne, även om jag vet att jag inte hade kunnat lösa hennes liv åt henne.

Vi har inte jättemycket kontakt längre, och varje gång jag försöker närma mig blir jag avvisad. Jag vet inte längre vad jag ska göra.

Finns det någon här som haft en liknande situation? När man ser ett syskon gå under långsamt men inte får komma nära eller hjälpa till? Vad gör man? Hur släpper man skulden?