Citat:
Ursprungligen postat av
OceanDeep
Jag vet inte om om du vill träffa någon ny och att vetskapen av att denne skulle kunna trösta dig och förstå dig just för att de älskar dig och du är den du är kan lätta på ditt hjärta för stunden?
Acceptans är någon som gör att känslorna så att säga ordnar sig själva. Utan detta kan man inte komma vidare till nästa steg... vilket är vrede eller ilska vilket skapar sorg igen så får man acceptera igen och ta sig vidare ännu ett steg. Stegen finns i "Sorgeprocessen".
Vill tacka för alla svar i tråden, framförallt de som gått/går igenom samma elände eller värre. Beklagar er förlust.
Nej, jag kan absolut inte tänka mig att träffa någon annan. Det finns inte på kartan. Vet att det bara gått ett halvår, men min lojalitet och viss rädsla för att släppa in någon så fullständigt igen sätter stopp.
Ja, det är många känslor i omlopp och jag som brukar vara stabil (hans ord), är nu vilsen.
Jag tillhör den gamla sortens kvinnor som lagt mitt liv på att ta hand om min familj. Nu är föräldrarna borta, barnen utflugna och han jag skulle bli gammal med är borta. Pappa staten skulle kalla det konsekvenserna av att ha befunnit sig i en kvinnofälla. Jag håller inte med, man gör olika vägval i livet och en människa bygger sin identitet på olika saker, även en karriärkvinna blir en dag pensionär och får omvärdera synen på sig själv och sin roll. Är glad och tacksam för att jag haft tid att bygga djupare relationer med de jag älskat.
Får tillåta mig att sörja färdigt i den "akuta" fasen, det kommer nog att gå upp och ner en tid framöver innan det stabiliserat sig, även om sorgen såklart alltid kommer finnas där. Den stora utmaningen blir nog att hitta något meningsfullt med framtiden, men jag hoppas att det ger sig med tiden.