Hur hanterar man sorg?

Alla reagerar olika över en förlust.
Och man kan reagera olika på olika förluster.
Det är lättare att acceptera att en gammal förälder dör, än att ett barn eller en partner man haft en bild av att bli gammal med går bort plötsligt.

Hur hanterar man sorgen på ett vettigt vis?
Jag har ”dubbelsorg”, pappa är ok, men att min partner sedan 25 år dog plötsligt ger mig känslor jag inte trodde jag hade.

Ibland är jag arg, ibland bitter, ibland tröstlöst romantisk, ibland bara så ensam och jätteledsen.
Hur hanterar man sorg?

Jag har tappat fotfästet.
Pappa och min partner gav mig en grundtrygghet, men utan dom är livet meningslöst.
Jag existerar bara för att jag har barn.
Hur tog ni er igenom livskriser som liknar den här?

Skriv ner tankar, kommunicera med andra som sörjer och tala om det som har hänt - att du är ledsen betyder att någon hade ett ganska fint liv - om du inte brydde dig hade det varit värre.

Man måste låta sorgen ha sin gång. Den går liksom inte att bota. Initialt är man ett vrak, men efter ett tag lär man sig bita ihop längre perioder innan man hamnar i en svacka.

Det finns liksom inget "botemedel", vi har alla individuella känslor som vi har olika svårt att handskas med.

Så, det är ingen tröst, men det tar tid, och tiden kan kännas lång. Man kan också drabbas av dåligt samvete om det går över för fort så att säga.

Ett steg i taget. Om du kommer upp ur sängen, koka kaffe, vattna blommorna och äta en hämtpizza är du åtminstone på väg lite grann...

Tråkigt att höra.

Jag vet inte exakt, än så länge har jag aldrig behövt bearbeta ett chockartat dödsfall, men jag är tämligen säker på att det sällan finns någon quick fix när eller om det inträffar. Somliga behöver prata, andra stänger in sig medan andra kanske söker tröst i tron. Personligen hade jag nog dragit mig tillbaka och låtit mitt känsloliv vara som vinden genom ett öppet fönster, där man betraktar känslorna utifrån men utan att klamra sig fast vid dem. Åtminstone skulle detta vara min grundinställning. Tills saker och ting börjar lätta får man försöka hålla fast vid de få ljusglimtar som ändå finns för att ta sig vidare till nästa dag och vara tryggt förvissad om att saker kommet att bli bättre på så sätt att man lär sig att integrera och hantera sorgen. Inget tillstånd varar för evigt, inte ens döden. "Death is not the end" som Dylan sjöng.

Jag, som andra har upplevt sorg....

Jag brukar tänka att sorg är som att bära en vass skavande sten i bröstet som gör väldigt ont i början, men med tiden så nöts alla vassa kanter ned och gör inte lika ont längre, men man kommer alltid att bära med sig stenen...

Ditt inlägg berörde mig på djupet, tack.

Det har knappt gått ett halvår sedan min stora kärlek i livet gick bort. Jag famlar i mörkret.
Orkar knappt leva vidare, men måste.

Min son är min ljusglimt.
Och min bror.

Sorgen gör mig dock elak ibland, och jag har börjat dricka för mycket.
Det är net bara de här två som ställt skorna. Det är min mamma och mina mor och farföräldrar. Alla. Typ.

Jag hanterar inte det här bra.
Så jag vill ha tips.

https://www.youtube.com/watch?v=I6KOa5xxBwg

Genom att inte romantisera tider och minnen som varit, och inte fästa sig emotionellt vid skapade offerkoftor. Livet vi alla lever är ändå bara ett stort slöseri med tid.
Alla förlorar slutligen alla nära och kära eller sig själva först, och i det får man väl istället tänka på en offentlig stinkande toalett så fort känslor av sorg kryper under skinnet.

Nästa gång vid en minneslund eller gravsten efter fru eller man så tänk på big bang, porr eller vad helst som förtränger dina känslor. Dra en lina kokain på gravsten istället för att fälla tårar.
Vad som funkar för dig är svårt för andra att säga, precis som att veta vad som gör andra lyckliga.

Förlusten av en älskad hamster kan för en del vara lika tragiskt som förlusten av ett helt land såsom Ryssland, Ukraina eller Gaza. Minns det sämsta av varje person du nånsin känt, och glöm allt positivt då de positiva minnena inte kommer vara nyttiga.
En offending stinkande toalett låter löjligt men tänk på en sån istället för nått annat så fort du känner behovet. Vad som hjälper dig i sorg är enligt mig nog att förtränga tankarna, och vad som gör envar lyckliga är motsatsen.
Jag kan inte veta vad som gör musiken exempelvis Gessle eller Bruce Springsteen måhända före detta fru eller barn lyckliga och olyckliga utan det är något han och dessa måste svara på ärligt inför sig själva.

Vad menar du med att din partner dog och gav dig känslor du trodde du inte hade?

Jag tvivlar ibland på att vi hade det så bra som jag trodde. Kanske är det ett sätt att distansera mig för att överleva?
Jag älskade verkligen människan och var fullständigt lojal, trots våra ups and downs.

Jag tror inte på att döva känslorna med knark. Har redan försökt dricka bort dom, men de kommer tillbaka så fort man blir nykter.

Det bästa hade väl kanske varit att inte älska alls, men det blir ju också olidligt.

Låter verkligen som ett sätt att mentalt bygga murar och blockera sorg för att överleva som du säger. Men tycker ditt ego spökar rejält när du så kallt hanterar en bortgång. Hade gått till graven lämnat blommor och inte kunnat släppa något liknande för egen del. Män tar självmord eller super och knarkar för att hantera sina tankar kvinnor bara next och ifrågasätter om en relation i 25 år var äkta? Herregud säger jag bara.

Ja, jag har tappat det fullständigt. Har svårt att acceptera att han är borta, och så fort telefonen plingar så hoppas jag att det är han.

Jag lever i en fantasivärld för det mesta och inbillar mig att han bara gått och gömt sig eller är på en resa.

Förstår att sorg har olika stadier. Det har gått tre år sedan pappa gick bort, och ett halvår sedan min partner följde efter. Det känns som att det var igår. För båda.

Jag hanterar det inte bra.