Varför tävlar vi människor mot varandra?

[quote=Solstralen94|91888208]
Nej jag förstår faktiskt inte, hur tänker du att vi blir bättre?
[/QUOTE
Låt säga att vi bara går runt och surar hela dagarna, och inte har något att tävla om, då lär vi inte utvecklas. Men om du och låt säga Göte börjar att tävla i plockepinn, då blir allt mycket roligare eller? Jag tror att det var den sämsta förklaringen någonsin men låt gå.

Tror på Gud. Gud får oss o tveka om att vi är skapade, vår skapare tycker det är en självklarhet att vi är pålitliga o snälla mot varandra. De som väljer att vara elaka skadar sin självbild. Går man emot Guds vilja o skadar andra skadar man sig själv minst lika mycket om inte mer. Pga självbilden tar stryk.

Själva anledningen är nog ifrån stenåldern och där.
Man ville vara den största i gruppen, för han fick ju para sig.
Motståndare måste ju slås ner?

Grovt inlägg. "Fåglar som knullar". Jag skrattade så högt så t.o.m. katten gav mig det onda ögat. Tack för inlägget och jag håller med dig.

Dels vill de med makt att vi ska tävla mot varandra så att vi inte utmanar dem.
Dels vill många tävla för att de inte insett att samarbete är det bästa för vår utveckling.

Just nu backar vi vad gäller vår utveckling då de superrika kräver att de på botten ska ha det sämre så de själva kan ha det extremt mycket bättre.

Någon som jag inte minns namnet på har beskrivit det som att vi är fast i ett fas ett samhälle vad gäller vår utveckling. Skulle vi börja samarbeta för allas bästa och utveckling skulle vi kunna nå nivå två.

Då kunde vi leva på en planet där vi tillsammans gör vårt bästa för att ta hand om varandra och våra djur och natur i harmoni och gemensamt arbeta för att försöka nå ut till annan intelligens i universum. 🙏

Förutom det uppenbara, överlevnad och fortplantning, så är människans evolutionära fördel att aldrig sluta sträva, mot nya mål och upptäckter. Att sträva blir överlevnad. Den strävan blir snabbt en tävlan, det blir meningsfullt för människor att tävla för att utvecklas, överleva och sprida den själviska genen.

Alfahannar, linslöss, snyltbaggar, ögontjänare och man pinkar in revir sedan begynnelsen gjorde att någon tyckte att låta dom tävla om gunsten och äran, den snedvridna äran.

Det är naturligtvis helt galet, varför skulle man t ex inte kunna tänka sig maratonlopp där man får skada motståndare genom att knivhugga dem?

Har nån gång, lite provocerande sagt till sportfånar som inte accepterar mitt ointresse; sport å särskilt lagsport, är bara en form av organiserad mobbing. Brukar ta skruv..

I Stockholm Marathon var det i år ca 20 tusen som ställde upp. Tävling? Visst, för de första hundra eller så, inte tal om något annat. För oss andra som ställde upp, och för alla glada som hejade på, var det mest en folkfest, och att slutligen få något sorts kvitto på upp till ett år av träning för detta. En tävling för och emot sig själv. Att t ex klara loppet inom någon viss tid man har tränat för, på t ex 3, 4, eller 5 timmar, eller att öht klara den utan att bryta, inom den maximala tidsgränsen. Eller att bara klara av att springa hela loppet utan gångpaus.

Det verkliga kvittot är förstås att man mår bättre av regelbunden träning, och slipper s k välfärdssjukdomar som t ex högt blodtryck och åldersdiabetes. Man har större chans till längre liv med bättre kvalitet iaf till hälsan, men även med fler roliga grejer som man orkar göra.

Svårt att svara på. Lär nog finnas flera skäl till varför. Men det är inte den bästa motivatorn. Räcker med att se på ganska många framstående personer, så har det inte varit tävlan som lett dom dit dom kommit. Diverse vetenskapsmän. Zlatan stod nog inte heller på gården och tricksade bara för att "vinna" utan troligen till stor del pga att det var kul/beroendeframkallande. Många konstnärer har nog inte heller fortsatt, "för att vinna", och fortsatt oavsett framgång eller beröm.

Vanligen ganska tomma personer som inte kan göra något utan att se tävlingsdelen i det.

Hyfsat många tävling-beteenden/aktiviteter är ju formade som så i grunden, t.ex. fotboll. Men det leder ju inte automatiskt till att vinnaren får massa fördelar utanför själva spelet/matchen.

Lär säkert finnas massa djupt olyckliga "vinnare" också.
Många "vinnare" brukar ju också ofta berätta om annat som dom försakat, och därmed förlorat i.
T.ex. Sarah Sjöström har nog missat ganska mycket av det som "vanliga" ungdomar gör under ungdomstid.

"Vinnare" lägger ofta alla ägg i en korg.

Nej, bara tävling i sig är nog inte alltid den bästa motivatorn, även om det iofs ofta duger rätt bra. Vem spelar liksom i en pingismatch eller fotbollsmatch utan att försöka vinna? Blir ju rätt poänglöst.

Framstående forskare må egentligen vara mest motiverade av sitt intresse, men måste ju liksom tävla ändå om t ex forskningsmedel. Alla kan vara intresserade av t ex rymden, men bara några få lyckliga får faktiskt jobba med det och få betalt. Mondo hade kanske hoppat stav ändå, men tack vare sin vinnarskalle och sina resultat kan han leva på det, och det dessutom väldigt bra. Och nog tycker han att tävlingarna är kul och spännande i sig. Dock imponeras jag av hur trevliga och stöttande hela den sporten verkar vara.

Mondo har säkert även gett upp väldigt mycket för sin sport, liksom Sara Sjöström, men iaf båda dessa två verkar ju ha rätt avundsvärda liv ändå, Mondo som är förlovad med en vacker ung kvinna, och Sara som nyligen fått barn. Som andra har sagt i tråden kan det ju också ha sina fördelar att kunna visa upp sig som starkast och snabbast osv. Kanske incels tävlar för lite?